Monthly Archives: mars 2012

Mitt i mitt slut tittar en ny början ut…

Just nu sitter jag bara och stirrar framför mig. Det här är nytt. Pappa gick bort idag. Redan innan jag fick beskedet satt jag och tittade på bilder sen 3-4 år tillbaka. Pappas födelsedagar i olika tappningar. För fyra år sedan var han fortfarande ung, kändes det som. Han gick rak i ryggen och bara ibland, när han gick på promenad, använde han käppar: Mamma och han firade det året 70-årig bröllopsdag, så de bad mig ta en massa bilder att skicka till tidningen. De bilderna chockerade mig nästan. De var ju så unga – som jag alltid har kommit ihåg dem. Men bara på några år sker förändringar som man knappt märker av under tiden. Särskilt min pappa har ju hela tiden behållt förmågan att ha koll på sin omgivning. Visst har även han upprepat sig, men på ett ganska normalt sätt, för att ha uppnått en så hög ålder. Kanske har jag därför inte sett alla förändringar så tydligt. Inte förrän efter jul, då han tappade så många delar på en gång. Både det goda minnet och kollen. Han visste inte riktigt om det var morgon eller kväll, och eftersom han också såg så dåligt, hade han svårt att orientera sig. Ja, det hände mycket på slutet, som vi inte riktigt kände igen. Ändå fanns han kvar in i det sista, med sin humor och omtanke. Att han frågade mig hur jag mådde, när jag skulle åka hem i lördags från sjukhuset. Han hade inte släppt omtanken. Han mindes rakt igenom alla avsvimningar och fall att jag hade varit dålig och hade haft feber. Han kunde skämta om att han hade skrämt upp så många när vi kom till sjukhuset och senare på dagen hade de som var kvar sjungit en sång i stämmor, som vi alltid brukade sjunga på fester, kom ett av de ingifta syskonbarnen in, och när han hälsade på pappa och frågade hur det var med honom, svarade pappa: ”Dåååligt! Jag kunde inte min stämma – jag sjöng fel..”

Det är så typiskt för honom och hans generation att ha den typen av humor. Och nu var han den sista i den syskonskaran, i den generationen. Men min mamma kan bli gammal också. Pigg och rolig, med ett gott humör. Men hon kommer inte ihåg det hon har upplevt. Däremot är hon alert i nuet. Hon kan diskutera och hon har också ”skärpt sig” med att hålla koll på saker sedan pappa blev mer förvirrad.
Det var när jag såg bilden på de människor som har format mig allra mest som det brast för mig. Aldrig mer dessa samtal, aldrig mer spelandet och skojandet. Promenaderna på landet och bastubadandet. Med mamma kan det visst bli goda samtal och roliga stunder, men….aldrig mer pappa. Javisst blev han gammal. Men det är ingen ursäkt, möjligen en förklaring. 😉

När sedan min bror ringde och berättade att det hade skett blev jag lugn som en filbunke. Men när samtalet var avslutat brast det igen. Sen ringde jag sjukhuset och sa att vi ville titta på honom en sista gång, återigen samlad. Så satte jag mig i soffan och fick Misse i knät direkt. En katt vet vad som behövs. Återigen tårar.
Hade jag inte åkt till sjukhuset hade jag ångrat mig, tror jag. Men nu så här efteråt vet jag att det var inte min pappa jag var och tittade på. Han hade kilat vidare, helt enkelt….
Måste ta fram de där bilderna från i eftermiddags för att få tillbaka en pappa att vara glad åt och att sörja på riktigt.

Hej då, pappa!

Lämna en kommentar

Filed under familj