Monthly Archives: oktober 2012

Les jambes

Att stå stadigt på bägge benen är naturligtvis en god sak.
I höst har jag för första gången sedan 2006 gått tillbaka till min ursprungliga syssla och mitt huvudsakliga uppdrag,
att jobba med 6-åringar igen. Det var välkommet och efterlängtat
för min del – även om jag inte var huvudansvarig för klassen – får jag ändå
rå över verksamheten på ett annat sätt och känna att jag får göra det jag är bra på …

Tillbaka till ruta ett, efter 5 års kamp med mig själv, mina arbetsgivare och mina scheman.
Och när jag nu äntligen är där, pigg och frisk och inte en sjukdag förrän…..
Jag hade varit lite småförkyld och jag hade redan fått smärtsamma ilningar i benet bakom örat som kom och gick under en tvåveckorsperiod och som nästan gjorde mig vansinnig, om jag inte redan var det…

Jag hade redan fallit i obalans med min cykel, och fick den över mig så att pedalen rev upp en lång reva på mitt skenben och blodet droppade så att strumpan var rödfärgad innan jag hade rullat
hem…jag hade hunnit få var och infektion i såret och och blivit
botad med antibiotika precis innan det hände…men jag hade inte
varit sjukskriven någon gång, vilket kändes skönt eftersom jag var så mycket sjuk förra året….så blir det när folk får göra det de vill, trodde min föreståndare….
Men ändå låg det på lur, det där med att härda ut, att vara duktig och att inte känna efter, bara kämpa på och vara pålitlig….men alla dessa små och stora blessyrer och krämpor…
Precis när jag hade avslutat min penicillinkur kom den där helgen då vädret var vackert och det var skönt att leva.

Det var båtupptagning nere i båtklubben när vi gick vår vanliga promenad och vi stannade på olika ställen för att fotografera och dokumentera en skön dag.

PANG!

Där låg jag på marken.

Hade snubblat över någonting medan jag ivrigt fotograferade kranen ovan och hamnade pladask på en gräsplätt. Att den kunde göra så ont!?! En skäggig man kom förbi och frågade hur det hade gått. Jag vet inte, sa jag, för plötsligt kände jag en kolossal smärta i vänster lår och en yrsel och illamående vällde över mig. Jag var beredd att falla karln om halsen svimfärdig som jag var (för mitt eget sällskap syntes inte till) – men karln konstaterade lugnt att ”dina glasögon höll i alla fall”, men sen stapplade jag fram till min egen vän som erbjöd sig att hämta bilen och köra mig hem efter som jag skrek och grät för varje steg, men jag kunde inte ens tänka mig att sitta där ensam och vänta på bilen under tiden – så ont gjorde det – jag ville bara hem. Det skulle visa sig att ingen ställning fanns att uthärda i. Varken sitta, ligga eller stå… så dagen efter denna händelse sjukskrev jag mig. Sen tyckte jag att det fick räcka  med benpjosk och gick och jobbade. Sen dess har jag stapplat mig fram mer eller mindre haltande och kvidande. En del tyckte att jag skulle gå till doktorn redan efter några dagar, en del tyckte det var dags efter två, tre veckor. Någon – det var nog bara en – tyckte nog att jag kände efter lite för mycket.
När han sa det, fick det plötsligt motsatt effekt….och jag började tycka synd om mig själv för första gången på hela hösten, nästan.

Men gå till doktorn? Nej – jag trodde att det skulle gå över vilken
dag som helst. Inget ben är brutet i alla fall….och…..

I lördags kom den lyckliga dagen. Jag kände nästan inte av smärtan alls. Jag var bra, solen sken och det var dags för den första riktiga promenaden på en månad. Jag var lycklig, på riktigt…
Men efter 40 minuters promenad skulle jag bara gå in på ICA och handla till middagen, och då kom det tillbaka…det onda…mer och mer. Även när jag kom hem tilltog smärtan och inte förrän nästa morgon kändes det bra igen. Så ut till IKEA för att köpa bäddmadrass till min mamma + lite annat smått och gott. Alla som har varit där vet hur långt man får gå för att överhuvudtaget
komma ut ur varuhuset och sen iväg till äldreboendet och fika med de gamla och prata med mamma. Inte så påfrestande för benet, men man kan bli lite trött av det på andra sätt.
Och nästa morgon – måndag morgon var det OK igen, men jag hann knappt komma till jobbet förrän det var kört….igen…och om jag gick hemifrån som en frisksportare, kom jag hem som en invalid. Efter en månads plågor övervägde jag att vara hemma nästa dag och gå till doktorn. Det var först då jag insåg att det aldrig kommer att gå över om jag inte söker hjälp.
Jag fick komma till en sympatisk man som kunde förstå min envishet, men han sa att ”den där gräsplätten slog sönder dina muskler rejält, och du har varit dålig på att sköta om dig själv! Nu är det vila hemma med benet högt en vecka och inte springa efter 6-åringar, som gäller! Jag är ledsen, men du kommer förmodligen inte bli helt återställd på ytterligare en månad…”

Det var ord och inga visor. Men han var humoristisk och trevlig och inte sträng på ett elakt sätt. Och han lyssnade! Sådana doktorer är tyvärr alltför sällsynta.
Men nu sitter jag här med min gamla ”självinsiktsblogg” som jag ju skrev i under min långtidssjukskrivning. Jag går tillbaka till de tidiga posterna och ser hur jag kommer underfund med mig själv och hur jag aldrig kände efter i tid – innan det var för sent.
Men hör nu kära ”Moi”- att känna efter hur man mår handlar ju inte bara om själsliga åkommor! Varför skulle ett ben vara mindre viktigt än en själ? Dessutom påverkar det ena det andra. Jag kände plötsligt hur ledsen jag faktiskt blev över att behöva ha så ont och när ”Fröken Duktig” slutligen hade lämnat scenen tillät jag mig att ta hand om mig och inte bara alla barn runtomkring mig på jobbet.
Och då fällde jag nog en tår till vid blotta tanken på vilken korkskalle jag har varit….typ….

Men det finns en liten hake i detta. Att inte ge upp denna höst var särskilt viktigt. Jag tror att jag särskilt gärna ville visa mina chefer att jag skulle klara av den här uppgiften när jag väl hade fått jobbet jag hade eftertraktat så hett. De skulle inte få chansen att ens tänka att:
”Vad var det vi sa? Hon pallade inte trycket!

Men det dumma var ju att jag faktiskt pallade fööör mycket,
fast….jag stod inte pall.
Men nu sitter jag här med mitt onda ben på en pall
och sjunger på en trall.
Så kan det gå efter ett eller två fall…;)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under avstickare, besvikelse, en månad