Category Archives: amatörpsykologi

masque

img_4093.jpg

Bakom, bredvid eller underliggande. Ovan där eller alldeles i sin egen mask? Närvaro kanske det kan kallas. När uttrycken i ansiktet och kroppen stämmer överens med det som är innanför eller bakom. Jag har levt bakom min mask under många år utan att riktigt koppla vad den vill säga som inte stämmer med känslan bakom. Eller så har jag blivit det som ansiktet uttrycker för att jag har vant mig vid den masken så mycket. Inte för att det är ett stelnat ansiktsuttryck men för att ansiktet inte har tränat sig att uttrycka så mycket annat.

Inte fått eller inte tagit chansen att träna?

Masken är inte jag, kanske man kan tycka. Fast det är fel. Det är i alla fall en del av mig. Eftersom jag identifierar mig så med den att jag inte riktigt vem vem som står bakom. Kanske vore det bättre om det vore tvärtom?

Fast nu har jag ju undersökt mig själv både nerifrån och upp och utifrån och in, så nog har jag väl hittat hem till den som förhoppningsvis är jag och hur denna/detta  ”jag” känner och är. Visst kan det vara så. Jag tror att jag har fått en viss uppfattning.

Nu kommer vi till det svåraste i uppdraget. Hur får jag ur mig det så att jag själv och min omvärld kan förstå sig på mig på ett adekvat sätt? Min mask har varit en hjälp under så många år att inte röja spår av tappad fattning eller brister av det ena eller andra slaget. Brister i självuppfattning var kanske det som blev kvar?

Men seså…nu har ”domaren” ställt sig vid sidan av för en liten käck recension….nejdå…

Jag menar ju bara att tiden läker alla sår. Masken som höll på att brista och spricka upp för drygt ett år sedan håller visserligen på att läka men under tiden har en och annan brist läckt ut på vägen. Mycket har avhandlats för att sedan läggas tillrätta. Lagas? Nej, men accepteras en smula. Liksom en självkänsla som i masken trivdes fin-fint men som på egen hand var rätt rådlös och skör. Lössläppt var den instabil och hemlös. Förvånad och en smula snopen. Fanns inte mer självsäkerhet utan den mask som gick före ut i världen med en positiv livssyn och ett glatt skratt, en förmåga att vara glad och kreativ på sin egen bekostnad även när det inte krävdes av henne. En människa med en inbillat stort uttrycksbehov men utan något att uttrycka. Det var där jag menade att bara bristen på självuppfattning blev kvar i masken. För den fattade ingenting förrän allt var för sent och masken brast.

Gott så! Att riva ner för att sedan bygga upp något ”själv”, måste vara bättre än att lappa och laga det som är utslitet för länge sen. Nu gäller det bara att inte börja bygga för hastigt. Rutinbyggen kan ju vara förrädiska.

Att få ta tid….om den är på min sida är jag säker på att det ska gå bra. Annars kan det bara bli ett fuskbygge om jag känner mig rätt. Och det lär jag väl göra vid det här laget. 😉

Men faktum är att jag har haft och fått en rimligt god tid på mig…hittills. Nu mullras det om att sjukskrivningar och arbetsträningar inte ska få ta den tid som krävs. Fast jag har nog hunnit över bron innan bilan faller…gulp….tror jag.

Ha en god helg!

2 kommentarer

Filed under amatörpsykologi

dans la bonne voie

Nu är jag äntligen på rätt spår, tror jag.

Och i den rättegång som pågår har domaren och försvarsadvokaten börjat stötta varann, och dessutom har de låtit vittnet tala till punkt, utan allt för mycket avbrott och hetsiga kommentarer. Rätt förlösande för hela processens framskridande, faktiskt. 

Så vart har jag nu kommit ?

Jag är inte framme än. Det vet jag. Men spåret leder mig till ett nytt förhållningssätt. Eller rättare sagt ”spåren”. För det känns som två parallella spår. Det ena försynt maskerat bakom det mer öppet flödande, ringlande spåret. Det som vill något och som liksom kör över och krossar det andra titt som tätt för att det inte ska bråka och klaga för mycket. Egentligen är det ju inte särskilt försynt. Inte som det vill ge intryck av att vara. Det ligger bredvid hela tiden och låtsas vara med på noterna. Drar sig inte för att vara lojalt med det drivande spåret och märker inte hur det låter sig ständigt föras i fel banor och åt ett annat håll än de båda hade gjort upp om från början. Det tiger och samtycker och samtidigt sätter det inga spår i omgivningen där det drar fram. Och det ena spåret gör sig brett på det andras bekostnad, men också för att fylla upp en tomhet, en lucka i framfarten. För hur ska föraren annars kunna ta plats ? Och märker inte bristen på balans i framfarten. Att bara köra på en skena måste till slut leda till urspårning, vilket det också gör. Men varför tycka synd om ett spår som ger sig frivilligt ? Varför överhuvudtaget bry sig ?

Nej, inget tycka synd om ! Men nu börjar det bli dags för, inte avrättning, men upprättelse.

Dags att ställa krav på det spår som aldrig vill ge sig till känna. Det spår som egentligen vet vilken bana det vill ta, men som inte vågar eller förmår berätta om det, av rädsla att störa föraren på det andra spåret. Föraren kanske tappar styrfart och förstånd. Blir kanske rubbad i sina cirklar, och vad det kan leda till vet ingen, men det skrämmer ju en aning. I alla fall skrämmer det fegspåret till avhållsamhet och ett evigt smygande i buskarna bredvid. Visserligen smått klagande, men inte särskilt högljutt. Det ledande spåret hör inte gnället och föraren har annat för sig än att lyssna på tjat och gnäll. Hellre lite uppfriskande fläktar utifrån stora världen. Så kunde livet ha pågått i all oändlighet, om inte…….

Och hur går det med språket, undrar en vetgirig.

Det går bra ! Med hjälp av ett språkprogram på datorn där både uttal och ordförståelse kan tränas. Men fortfarande spökar det dåliga minnet, som gör det svårt att väcka den äkta språkkänslan till liv.

Lämna en kommentar

Filed under amatörpsykologi, balanserad, beteende, luckor, plats, spår

descendre ou désescalade ?

nedatstigande.jpg

När det första skalet var avklarat, visade sig det andra vara ganska lättstött. Som ett äggskal ungefär.

Och befanns vara ett en tunn hinna mot den första besvikelsen. Ett lätt litet knack mot ytan bara. Sedan trillade den ena efter den andra ut på ett litet pärlband. Kamouflerade i olika nyanser och smaker. Lite syrligt, lite salt, lite grusigt. Färgade av tiden som gått sedan besvikelsen uppstod. En del besvikelser nerbäddade och vaggade, andra ute i ogjort väder, tycktes det mig. Några skvalpade ständigt runt beredda på attack. Det var nog de farligaste, fast å andra sidan mest synliga och kanske en aning lättare att förstås sig på. Om jag vänder på det så är det nog de nedbäddade som jag måste se upp med. Jag har stoppat om dem med ett löjets skimmer. Vem är jag att förvänta mig något av någon ? 

”Gärna skämta och vara glad, men inga pretentioner på djupare plan. Nej, inga pretentioner och inga förväntningar, så blir du inte besviken”. ”Så blir du inte besviken”. Orden klingar bekant. Jag har hört dom förut. Jag börjar förstå. Språket är nära nu. Har levt här ett tag och ser en utveckling. Innebär nedstigningen en nedtrappning, eller vad ? Har jag sjunkit in i mig själv så att jag nu skyller allt på mig själv ? Varför måste jag döma mig själv så hårt ? Det är väl ingen som har bett mig om, eller ?

Domaren:”Det var väl ingen som tränade dig att inte ha några önskningar till födelsedagar ?  Du ville ju bara inte ha något. Fast du egentligen så hett önskade dig en hund, visste du att du inte skulle få en. Du bodde i stan. Du skulle inte orka gå ut med den varje dag. Det skulle vara ett mycket större ansvar än du kunde ana.

Försvarsadvokaten: ”Och du var förstående. Så förstående att du aldrig tjatade, aldrig gnällde om det du inte fick. Men fick du inte det du ville ha kunde det lika gärna vara. Det var snarare din mamma som klagade på att du aldrig kunde önska dig nåt. Nej, för du visste att du aldrig skulle få det du verkligen ville ha. Någon levande varelse som var odelat intresserad av bara dig. Sådant behöver man inte som vuxen, i normala fall, men som barn”.

Domaren:”Vad är det att bråka om nu ? Gå ut och skaffa en hund om du så gärna vill ha. ”

Moi: Men det är inte nu jag vill ha en hund. Det var då det var viktigt. Och det var då jag lärde mig att sådant som var viktigt för mig, egentligen inte var viktigt alls.

”Men det där var ju så länge sen”.

Moi: Desto konstigare att det fortfarande spökar. Min förståelse för varför jag inte kan få det jag önskar har växt sig långt större än min längtan efter något. Det är nog inte besvikelsen jag har bäddat ner utan längtan. Kvar blev förståelsen i armkrok med rädslan för misslyckanden.

Domaren: ”Fnys ! Amatörpsykologi ! Trappa ner, vetja !”

Försvarsadvokaten (uppgivet): ”Suck ! Ännu en utsatt pretention att ta ner på jorden”.

Domaren: ”Provar ett annat språk. ”Du darfst nicht die pretentionen haben”!

Moi: Se där. Den tog. Sov gott alla drömmar.

Lämna en kommentar

Filed under amatörpsykologi, besvikelse, drömmar, pretentioner, språk, yta