Category Archives: ändra

retourner

Dags att vända – inte kappan efter vinden – utan vända om, efter att ha försökt vända ut och in på mig och min omgivning i 5 månader. Efter ett tjatigt men kanske nödvändigt nedstigande i ”mitt själv”, hela tiden undrande vad det egentligen består av, är det dags att vända om och åter upp i ljuset. Vilket säkert inte hindrar en parallell rörelse vid sidan om, i skuggan av den kropp och själ som är min. I helgen läste jag en intressant artikel i DN:s vetenskapsdel om att man har kunnat placera människans ”jag” eller ”själv” utanför kroppen. Man har lyckats såtillvida att en försöksperson har kunnat se sig själv utifrån. En ganska häftig gränsöverskridning, som också människor som har varit nära döden har vittnat om -hur de har befunnit sig uppe under taket och har bevittnat vad som sker i rummet fast de synbarligen inte har någon kontakt med omvärlden. Och döden är förstås det häftigaste gränsöverskridandet av alla. Och mest skrämmande. Men det finns ju en tröst i det att man faktiskt helt vetenskapligt har lyckats plocka ut människors själ utanför deras kroppar. Själavandring ligger alltså inte så långt borta som man skulle kunna tro.

Å andra sidan…kropp och själ hänger ihop eftersom man kan se spår av själen i människans kroppsspråk, liksom motsatsen. Om man går med högburet huvud och rak rygg blir man bemött på annat sätt och man får en annan självbild som ytterligare förstärker den stolta hållningen.Nu var det inte riktigt detta jag hade tänkt fördjupa mig i, i denna ”dagens epistel”, utan min eget uppåtstigande ur mig själv och därmed in i en nygammal vardag. Om en vecka börjar jag arbetsträna på riktigt. I en lugn takt men ändå med sikte på arbete framemot våren och jag har en känsla av att jag kommer att kunna komma igen i arbetslivet i någon form när den här tremånadersperioden är över. Jag tror att den här våren som varit och den höst som kommer har inneburit ett livsnödvändigt helande för mig, på det sättet att jag har respekterat mig själv fullt ut för första gången i mitt liv, kanske. Jag har satt mig under lupp och studerat mig som om jag vore någon annan och också nått vissa insikter som innebär att jag nog kan komma vidare. Och jag vet nu att det är mig själv jag vill komma vidare med, utvecklas med och glädjas med. Inte någon uppdiktad delvis upphaussad, delvis nedtryckt (av mig själv) ”moivoila”, som odlar myten om sin egen förträfflighet i vissa avseenden och tillkortakommanden inom andra områden. Att gå igång på ”drogen” att bli sedd för något jag presterat, men som ändå inte är jag, vilket ju är så lätt hänt på ett arbete som trots att det är ett arbete med människor, är så resultatinriktat, så prestationsfixerat. Jag talar om skolan. Och visst är det bra att ställa krav på sig själv och varann, men frågan är vilka krav. Det vet man ju inte förrän man vet vart man vill komma. Om man vill att svenska barn ska ha bäst poäng i Europa så är ju det lustigt att man inte vet egentligen vad man vill att de ska kunna. Innehållet i skolpaketet behöver aldrig redovisas, bara poängen…att ligga först…med vilka kunskaper som helst. Och matematik är förstås ”viktigast”, för kunskapen där är lättast att mäta på bredden och tvären.

Men om man följer med i forskningen vet man ju att kombinationen av kaos och ordning främjar hjärnans kapacitet. Människor i en miljö fylld av både kaos och ordning blir mer kreativa och nytänkande. Kanske inte alltid så ordentliga dock. Albert Einstein lär ha blivit utkörd ur skolsalen för att  han satt och tänkte på annat…pysslade med egna projekt som för den ordentlige läraren tycktes helt befängda, och alltså inte hörde hemma i skolan. Ordning och reda är nog bra till en viss gräns men ….risken finns att ordningen kapar topparna på landets begåvningsresurser och likriktar den mer normalbegåvade befolkning i en petimeterinriktad kunskapsbegränsad kopieringsbefrämjande miljö, där rätt svar, upp med handen och raka led är den enda sanna melodin.Den stadiga marschen mot en grå framtid ….kulturlös, huvudlös, glädjelös men inte poänglös. Ja, kanske är det dit vi vill komma ? Bäst betyg i Europaklassen till vilket pris som helst.Men nej ! Dit vill icke jag. Så lätt att säga ett steg utanför men så svårt att göra innanför. Så svårt att hävda ett nytänkande i en institution som har överlevt sig själv i generationer. Jag skulle vilja vara revolutionär inom ett område i världen och det är i skovärlden. I byggbranschen talar man om friskt virke. Det är just vad vi har i skolan i form av barnen….men snart låter vi det murkna, ligga oanvänt eller felanvändas allt för länge och vi har förbrukat våra resurser bara på grund av viljan att likrikta. Varför vill vi likrikta ? För att vi inte har tid eller råd med vårat grundmaterial. Ju yngre färskare virke, desto mindre råd har vi. Mindre intresse att forska om små barn och lärande. Förskollärare ska inte längre ha möjlighet att gå vidare till forskning. Olika träslag är bra till olika slags byggen och bygger vi fel från början kan träslaget slå sig och bli obrukbart….så vi vänder på steken…..mer pengar och resurser till de yngre som både behöver mer uppmärksamhet och trygghet för att bli modiga och kunskapstörstande samhällsbyggare och inte avbrutna, avböjda, stickiga, krokiga, missförstådda, missanpassade redan från första dagen i skolan.Och tillbaka till mig. Vad har allt detta med mig att göra ?

Jo, jag sa för 35 år sedan att jag ville bli lärare för att jag ville göra om den till något bättre, inte för att jag ville föra den gamla traditionen vidare eftersom jag visste redan då vad jag fortfarande vet, att jag är inte byggd för att vara den sortens lärare. Det finns så oändligt många lärare som är så mycket bättre än jag på den konventionella lärarrollen. Inte konstigt att jag slutligen blev helt utmattad av att stånga mig blodig mot alla konventioner både inom och utom mig, särskilt när jag kände att det inte fungerade varken för mig eller barnen. Ett ständigt riktningslöst omkringrusande mot ett mål som var …? …Ja, i alla fall osynligt för mig och med en blodigt sönderstångad panna…..Men hindret….det högsta hindret, mina damer och herrar låg innanför den där pannan, eftersom jag aldrig vågade tro om mig själv att jag var kapabel att faktiskt ta mig över det, utan körde den rutinerat bekväma vägen strax bredvid som visade sig vara ödeläggande för hela mig…både kropp och själ, eftersom jag drev in mig själv i en depression där jag varken hittade mål eller mening eller väg ut.

Men nu ?

Jo, jag är på väg ut, om än lite trevande….

Fast med mitt ”jag” lite på distans utanför mig, önskar jag mig lycka till i fortsättningen, för det lär jag behöva !

För om jag fortsättningsvis ska jobba i skolan måste det vara inom ett ”nyskapande” område, för att kunna släppa alla tankar på att ”så här har vi alltid gjort”…eller ”så gör vi inte här” och så rinner lusten ur, och alla små tända stjärnögon slocknar. Finns det något sorgligare att se ? Nej, men det finns heller inget roligare än när stjärnögon tänds hos barn när de ser och förstår sammanhang, när de upplever det roliga i att lära sig och de gör de för sin egen skull och inte för att tillfredsställa någon annan.

Förresten…det finns väl inga lågstadielärare som har varit lika framgångsrika i att lära barn läsa som Magnus, Brasse och Eva ? Och vilka metoder använde de sig av ? Ja, för jag menar inte att alla lärare ska bli entertainers utan att de ska använda sig att rätt verktyg eller metoder.

Och då ser vi att några av de viktigaste verktygen är;

HUMOR, LEKFULLHET, MUSIK, BILD, ETT NYSKAPANDE FÖHÅLLNINGSSÄTT TILL SPRÅKET, KÄRLEKSFULLHET, BUSIGHET, ORDNING, KAOS.

Och när vi nu har verktygen….vad fattas….? Jo, vi har formen, men innehållet är ju mer omstritt. Utom just i fallet att lära sig läsa, fast när vi kan läsa…vad ska vi läsa ? Men som vanligt faller den viktigaste frågan bort i alla skoldebatter för att alla kortsynta faller redan på startlinjen. Faller redan i Ordning och Uppförande. Dom som var duktigast på det blev nog skolpolitiker och sen behövde de inte lära sig något mer. Framförallt behövde de inte tänka på vad som var viktigast att lära sig eftersom de lydde sin lärare till punkt och pricka och läste sina läxor som de skulle. Kopierade svar u böckerna och skrev kunskapsbaserade uppsatser utan litterära ambitioner, men rättstavade.

Ja, ni hör och ser…jag förbereder mig för uppåtstigande..inte i en luftballong utan i en  mödosam klättring uppför alla trappsteg som jag förut gått nerför. Men nu ser jag allt ur ett annat perspektiv, för jag har haft tiden på min sida. Jag har hunnit med mig själv och därmed har jag också fått lite hälsosam distans till mig själv som jag tror inte bara kommer mig själv tillgodo utan även dem jag kommer att jobba med och för i framtiden.

Ha det så länge…

Annonser

2 kommentarer

Filed under ändra, depression, frisk, gränsen, hjärna, kropp, skolpolitik, träning, undersökningen, ut, vända om, vända ut och in

changer – pourquoi ?

gront-eller-rott.jpg

En förändring för min skull, måste ske på mitt jobb,  för att jag ska kunna återvända med högburet huvud. Men vad sker ? Vem har lättast att ändra sina danssteg om inte undertecknad ?

Kanske någon kunde notera att jag för några dagar sedan ändrade musik i min spelare. Varför ? Min trognaste åhörare här på bloggen, hade uttryckt ett visst missmod när hon lyssnade på den förra låten (fast ställde inga som helst krav på att jag skulle byta). Och nog var jag snabb att ändra mig. Inte vill jag att någon ska känna obehag. Inte ens min värsta fiende, fast jag tror inte jag har så många.  I alla fall ska ingen känna obehag på grund av mig. Och musiken jag spelade var ändå inte min egen. Jag valde den för att den passade in i temat, men …jo, jag tyckte nog att den var bra eftersom jag la in den. Men så viktigt var det inte…….!!!! ????

Sån är jag. Moi Voilá !

Ja, ni hör själva hur jag bekräftar mina teorier. Lätt som en plätt, snabbt och lätt. Jag ilar iväg för att glädja min nya vän på nätet 🙂 och det är vackert så, men…..suck.

Jag tror att jag tar två steg framåt och fem bakåt just nu.

Tillbaka till arbetet ? Satt igår på rehabmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, läkare, facklig ombudsman, etc. Hade förberett mig för att säga hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det. Men det blev lite som en ballong där luften pyser ut väldigt långsamt. För det fanns nämligen inte mycket att ta ställning till. Jo, om jag skulle arbetspröva eller arbetsträna. Arbetspröva är en mycket mildare variant och försäkringskassan betalar. Arbetsträning bör leda till att jag delvis går in på min tjänst igen efter ungefär en månads arbetsträning. Nu visade det sig att efter en månad börjar ju sommarlovet och mitt i sommaren kommer arbetsplatsen genomgå stora förändringar och omorganisationer så ingen vet egentligen förrän i höst hur min tjänst eller arbetssituation kommer att se ut.  Meningen är ju att arbetsträningen ska leda till att man ska inträda i arbete mer eller mindre direkt efteråt och gärna då i just det arbete som man har tränat på. Men eftersom ingen kunde eller ville (?) säga hur det skulle bli för mig, fanns det ingen anledning att börja träna förrän jag vet hur det ska bli. Och jag kunde alltså inte säga varken bu eller bä till någonting. Kände mig återigen förpassad till statistrollen. Den som jag har jobbat på att överge. Det enda jag sa med bestämdhet var att jag inte ville ha samma arbetssituation som jag har nu och att jag samtidigt ville avsluta det jag ändå har börjat på före sommaren (dvs hälsa på och ordna upp bland mina ”papper”). Ja, det kändes bekvämt och bra i den stunden. Jag behövde inte konfronteras med några stora beslut just för tillfället. Men så kom också besvikelsen. Det visade sig att min arbetsgivare inte heller kommer att upphandla just ”min ”företagshälsovård” till hösten heller. Och försäkringskassekvinnan som jag just fått ett sådant ruggigt förtroende för kommer inte vara knuten till oss efter sommaren. Och mina ögon började glänsa ”högriskbetonat”….inte gråta, inte gråta…..nej, höll mig sånär….men vaksamma läkarögon tittade bekymrat. ”Försäkringsakassan” ryckte ut igen och frågade min chef om det möjligen fanns chans att veta hur det ska bli för mig till hösten, i juni redan ?

 ”Tidigast i juni”, sa hon, så vi bokade ett möte då, ”om utifall att”…..?

Så står jag där igen och ska träffa nya människor som ska syna mig och jag ska förklara och beskriva än en gång. Det är ju som att börja första klass varje år. På det sättet kommer jag väl aldrig vidare. En del kanske tycker att det vore enklare för mig om jag började jobba helt enkelt. Nu är det ju inte så lätt. Konstigt nog. Det arbete som jag har utfört under 16-17 år utan större bekymmer, känns näst intill outhärdligt i skrivande stund. Inte uppgifterna i sig, men stressen i arbetet.

Men det är säkert ett tydligt tecken på att jag inte ska öda tid och kraft på den arbetsplatsen mer.

Ja, men vad ska jag då öda tid och kraft på ? Det spörs.

3 kommentarer

Filed under ändra, besvikelse, pourquoi