Category Archives: bakåt

Ce jour, c`est la vie !

bild012.jpg

Så många gånger under hösten som jag har sagt till mig själv att ”idag ska jag börja”….”nu gäller det”…..”ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det !”

Och visst har jag börjat. Flera gånger om. På olika sätt och med olika metoder att närma mig det hela. Först ett schema. Ruta in dagen. Jobba, spela, promenera, blogga, gympa, tänka, spela, spela in, prata, ”facebooka”, men nej…det höll inte. Att vara sin egen arbetsgivare, mentala coach, gympaledare, studiotekniker, manager, projektledare, samtidigt som man är sjukskriven delvis, håller inte. Och jag vet nu inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Min arbetsträning är förlängd av olika orsaker och det känns både bra och en smula dåligt. Jag vill ju komma tillbaka men det funkar inte att komma tillbaka till det jag hade förut. Då faller jag igen. In i gamla vanor och ovanor som jag inte klarar av. Och faller i gråt vid blotta tanken…Och det förslag jag själv hade, att utöka min arbetstid med mitt projekt föll inte i god jord. Dvs, projektet fanns det inga invändningar mot, men att ge mig tid för att utveckla det fanns det inte möjlighet till. Men det känns också bra, på sätt och vis. Nu vet jag var jag har min arbetsgivare, och inte…

Och jag vet att det är dags att dra vidare mot nya djärva mål….men hur ? Och vart ?

Som sagt…projektet är det ingen som tvivlar på, men det är mig själv det är fel på. Fast egentligen är det bara jag själv som tvivlar. Så fort jag tänker på min ”uppgift” piggar jag på mig. Och då vet jag att jag kan göra det….tror jag att jag vet….känns det som om jag tror att jag vet….

Annonser

2 kommentarer

Filed under bakåt, tvivel

2 année avec moi

Idag är en historisk idag. Min första blogg fyller 2 år. Och där sticker plötsligt, dagen till ära, HD upp sitt förklädda anlete och tar sig lustfyllt an uppgiften att demolera och förnedra allt vad ”millroll” har byggt upp…..Ack ja…. får han mothugg här gör han ett strandhugg strax intill och gör ett extraknäck, trots att han har fått godkänd semester av ”moivoila” och allt.

Och eftersom försvarsadvokaten inte är lika girig utan tar rejäl time-out på okänd ort får han heller inget mothugg……

2 kommentarer

Filed under bakåt

en arrière

Jag backar bandet bakåt. Nog har jag sagt ifrån. Jag har också avsagt mig uppgifter för att jag inte hinner med. Problemet är att jag har avsagt mig sådant som normalt skulle höja min livskvalité och som ger verksamheten och mig lite guldkant. Men för att hinna med allt som jag måste göra har jag avsagt mig det som jag vill göra. Då säger jag nej till mig och till det som eventuellt är min grej. Och jag backar in i en återvändsgränd. Sen blir jag förstås besviken på mig och min omgivning som inte värderar mitt jobb högre. Men hur ska man kunna värdera ett jobb som någon har dragit sig ur. Ganska omärkligt långsamt så att det inte syns att själen har lämnat kroppen åt sitt öde. Och engagemanget har lämnat sina åtaganden och låtit dem sköta sig själva.

Och om man kan säga att jag har gått in i väggen så har jag förmodligen gått in i den baklänges. Det fanns inget mål för min strävan, bara ett jättehögt berg av det jag borde ha gjort och en annan hög med sådant som jag hade velat göra men inte förmådde på grund av det höga berget framför näsan.

Jag håller med dem som säger att det är viktigt att komma tillbaka i arbete fort, men för att kunna göra det med hedern i behåll, måste det arbete som man ändå har utfört ha värderats som betydelsefullt.

Men om mina chefer inte tycker att tjänsten och uppdragen jag har står särskilt högt i kurs, även om de i och för sig tycker att jag har utfört mitt arbete bra, känns det inte som om de heller tycker att det är viktigt att just jag återgår i arbete. Och då backar jag lite till.

Inte ska man behöva ha uppmuntran jämt för att man sköter sitt jobb, men man vill väl heller inte att ens arbete helt eller delvis osynliggörs. Eller något som någon annan lika väl skulle kunna göra med vänster hand. Jag tror kanske inte att de tycker så, men jag upplever att de tycker så. Och det räcker för mig.

Jag ska gå framåt nu och kanske söka mig någonannanstans. Tillfälligt har jag tagit en paus. För att förstå mig själv och samtidigt skapa lite distans till mig själv. Men sen. Kan det bli nåt, tro ?

Vad är målet ? Kanske att integrera mig med mig och bli hel igen. Så hel som man hinner bli när knappt halva livet är kvar och man har slarvat bort sig lite under den första halvan. Men bättre sent än aldrig.

N`est-ce pas ? (eller hur?)

2 kommentarer

Filed under bakåt, besvikelse