Category Archives: bekräftelse

Tout seul….

Nej, jag är inte helt ensam. Men känslan av ensamhet och övergivenhet driver mig hit ibland. Hit kommer jag vid dödsfall och sjukdomar. Min långtidssjukskrivning drev mig hit allra första gången. Man får väl kalla denna min kära lyssnande blogg för klagomuren…
Mot slutet av min ”karriär” (5 år kvar) inom arbetslivet känns det alltmer fruktlöst att visa framfötterna och att göra framsteg, då jag känner mig allt mindre sedd och respekterad för det arbete jag utför. Jag vet att det kan vara inbillning, men inte bara jag, utan även mina närmsta kollegor undrar ibland varför jag – inte särskilt sällan – blir åsidosatt, eller inte tillfrågad i frågor som gäller också mig.
Jag reagerar i alla fall. Det kan bero på att jag började mitt yrkesliv inom denna bransch på 70-talet, då det var viktigt att alla var inbegripna i en dialog om barnen och verksamheten – och inte bara den som för tillfället var ansvarig för verksamheten. Nu är det så styrt…tanken är väl att det ska vara effektivt att en går på möten medan de andra arbetar.
Men jag tror att de bedrar sig, för i längden kan det i alla fall gå fel när inte alla inom arbetslaget får samma information samtidigt.
Men…det om detta! Det hela har det goda med sig att jag åter väcks till liv – ”Jag ska nog visa dem!”

Mitt projekt tuggar på som en gammal köttkvarn – två steg fram, ett steg bak. Jag tror att jag snart har så mycket material, och på fötterna, att jag skulle kunna söka projektpengar någonstans ifrån för att kunna färdigställa alltsammans och göra något av alltsammans – på riktigt!
Men det är i samma ögonblick som jag tänker den tanken som modet sviker mig. Ska jag göra också det alldeles ensam? Och tårarna kommer….inte häftigt och överraskande utan bara sakta fuktande mina ögon och kinder.
Så det var alltså där skon klämde….
Att stå upp för mig själv, skulle visa sig vara den svåraste av konstarter. Ta på storstövlarna, liksom, och klampa på.

Jag ville göra projektet själv – för att inte drunkna i någon annans vilja och idé, såsom jag alltid har låtit mig underordnas. Kaxig till en början, men till slut förvandlad till den blöta fläck jag innerst inne är. Det är inte konstigt att jag har känt mig illa behandlad, delvis – eller inte behandlad alls – de senaste åren, uppvuxen som jag är under det ”flummiga” inkännande 70-talet då allt var möjligt och tillåtet och vi bekräftade varann intill bristningsgränsen. Var det inte bra då? Jo, det var bra…då. Men det är inte bra för mig nu. Jag vet inte hur man bär sig åt. Nog för att jag kan slå på trumman alltid, men inte för mig själv. Jag vill inte sjunga solo, men jag står gärna i kören och stöttar.

Och nu har min gamla Domare tittat in också – HD – naturligtvis är det mitt eget fel att jag inte blir sedd av mina chefer, vems annars?
Nå, vad kan jag nu göra åt saken?

Gråt inte – kämpa!

Ja, jag vet, men det är ju det jag gör…..och just därför tappar jag modet ibland, när det känns lönlöst, som på jobbet, eller alltför högt berg att bestiga, som i mitt eget projekt.

Kanske känns det år som är i år som en milstolpe – jag fyller jämnt, snart pensionär då jag ”borde” ha kommit längre, och medan jag har fått allt mer tid till att jobba med projektet, har jag känt mig allt mer trött och orkeslös. Jag menar…jag känner inte många i min ålder som tänker påbörja en ny karriär med en egen idé och kanske ett eget företag. Bara jag tänker ordet ”företag” blir jag liksom matt och yr av trötthet.
Inte direkt en bra början.

Men å andra sidan har vi inte sett slutet än. Kunde pappa jobba till 95, så……Jag är/var ju bara barnet, jämförelsevis.

Så…jag har inte gett upp…..än….Ger jag upp vid 90 må det vara mig förlåtet….;-)

Annonser

2 kommentarer

Filed under avslutning, bakom, bekräftelse, Dalcroze, ensam, idé, känslighet, personligt, rädsla, tårar, vilja

decéption et confirmation

 img_1400.jpg

På samtal med terapeuten. Idag var sista gången före sommaren. Lite som examen. Igår var jag hos sjukgymnasten som har hjälpt mig med spänningshuvudvärk, som har blivit mycket bättre tack vare övningar och behandling. Så även med honom gör jag ett upphåll nu. Och skall stå på egna ben. Och vem vaknade med huvudvärk i morse ? Den gick över med gymnastikens hjälp. Hmmm. Jag klarar det här galant. Kanske.

Men hos terapeuten började jag beskriva mitt rehabmöte i förrgår och tårar började flöda. Och ändå, mitt i bedrövelsen kände jag bekräftelse från henne. Hon förstod precis varför jag blev besviken och hur viktigt det kan vara att känna sig behövd på en arbetsplats, inte bara från arbetskamraternas sida, men även från ledningens. Kanske framförallt från ledningens, i det här fallet.

Vad jag inte hade velat höra var att mina chefer inte skulle ha en aning om vilken arbetssituation jag skulle komma tillbaka till i höst. 

Men precis så  lät det.                                                                             

Vad jag hade velat höra var ju att de skulle göra allt som stod i deras makt under rådande omständigheter för att jag skulle vilja och kunna komma tillbaka.

Men, nej. Det var det inte frågan om.

Visst är de också trängda av omorganisationer, men prov på en liten vilja att ställa tillrätta, skulle man önska.

Men, som terapeuten sa, ”att du blir sjukskriven fram till höstterminens start beror ju inte på att du är sjuk utan att organisationen inte fungerar. Inte bara du, utan många blir drabbade av samma fenomen. Och ingen människa är visserligen oersättlig, men man vill i alla fall känna sig behövd. Inte konstigt om du blir besviken när du inte får någon credit för all jobb du har lagt ner där i alla år och för allt du har gett”.

Och så blev det också en bekräftelse på det jag har tänkt hela tiden. Att det inte är jag som är sjuk, utan mina arbetsförhållanden. Att jag sen blev sjuk på grund av arbetet, är ju en annan sak.

Hade jag fått stöd och tid och hjälp i ett tidigare skede hade det nog kunnat ordna sig. Men nu är det som det är. Och dessutom. Jag är än mer säker på att min tid och kraft ska jag lägga ner någonstans där just min tid och kraft är eftersökt och uppskattad.

Och att även få bekräftelse i sin besvikelse känns bra. Här går man som en idiot och tycker att bara man själv vore mer tydlig, stark och duktig, så skulle folk lyssna och bry sig. Men eftersom de inte bryr sig så är jag väl inte tillräckligt bra då. Nu kan jag i alla fall känna att jag har rätt imin upplevelse av problemet, för en upplevelse kan egentligen ingen ta ifrån en. Och om ingen känner igen eller förstår vad man talar om så kan man ju lätt få för sig att man har blivit galen, helt enkelt. Som om alla andra sa att himlen är grön, fast man själv ser att den är blå.

Och för tillfället är den faktiskt just blå. Himlen utanför mitt fönster alltså. Undrar om jag har blivit galen nu ?

2 kommentarer

Filed under bekräftelse, besvikelse