Category Archives: besvikelse

Les jambes

Att stå stadigt på bägge benen är naturligtvis en god sak.
I höst har jag för första gången sedan 2006 gått tillbaka till min ursprungliga syssla och mitt huvudsakliga uppdrag,
att jobba med 6-åringar igen. Det var välkommet och efterlängtat
för min del – även om jag inte var huvudansvarig för klassen – får jag ändå
rå över verksamheten på ett annat sätt och känna att jag får göra det jag är bra på …

Tillbaka till ruta ett, efter 5 års kamp med mig själv, mina arbetsgivare och mina scheman.
Och när jag nu äntligen är där, pigg och frisk och inte en sjukdag förrän…..
Jag hade varit lite småförkyld och jag hade redan fått smärtsamma ilningar i benet bakom örat som kom och gick under en tvåveckorsperiod och som nästan gjorde mig vansinnig, om jag inte redan var det…

Jag hade redan fallit i obalans med min cykel, och fick den över mig så att pedalen rev upp en lång reva på mitt skenben och blodet droppade så att strumpan var rödfärgad innan jag hade rullat
hem…jag hade hunnit få var och infektion i såret och och blivit
botad med antibiotika precis innan det hände…men jag hade inte
varit sjukskriven någon gång, vilket kändes skönt eftersom jag var så mycket sjuk förra året….så blir det när folk får göra det de vill, trodde min föreståndare….
Men ändå låg det på lur, det där med att härda ut, att vara duktig och att inte känna efter, bara kämpa på och vara pålitlig….men alla dessa små och stora blessyrer och krämpor…
Precis när jag hade avslutat min penicillinkur kom den där helgen då vädret var vackert och det var skönt att leva.

Det var båtupptagning nere i båtklubben när vi gick vår vanliga promenad och vi stannade på olika ställen för att fotografera och dokumentera en skön dag.

PANG!

Där låg jag på marken.

Hade snubblat över någonting medan jag ivrigt fotograferade kranen ovan och hamnade pladask på en gräsplätt. Att den kunde göra så ont!?! En skäggig man kom förbi och frågade hur det hade gått. Jag vet inte, sa jag, för plötsligt kände jag en kolossal smärta i vänster lår och en yrsel och illamående vällde över mig. Jag var beredd att falla karln om halsen svimfärdig som jag var (för mitt eget sällskap syntes inte till) – men karln konstaterade lugnt att ”dina glasögon höll i alla fall”, men sen stapplade jag fram till min egen vän som erbjöd sig att hämta bilen och köra mig hem efter som jag skrek och grät för varje steg, men jag kunde inte ens tänka mig att sitta där ensam och vänta på bilen under tiden – så ont gjorde det – jag ville bara hem. Det skulle visa sig att ingen ställning fanns att uthärda i. Varken sitta, ligga eller stå… så dagen efter denna händelse sjukskrev jag mig. Sen tyckte jag att det fick räcka  med benpjosk och gick och jobbade. Sen dess har jag stapplat mig fram mer eller mindre haltande och kvidande. En del tyckte att jag skulle gå till doktorn redan efter några dagar, en del tyckte det var dags efter två, tre veckor. Någon – det var nog bara en – tyckte nog att jag kände efter lite för mycket.
När han sa det, fick det plötsligt motsatt effekt….och jag började tycka synd om mig själv för första gången på hela hösten, nästan.

Men gå till doktorn? Nej – jag trodde att det skulle gå över vilken
dag som helst. Inget ben är brutet i alla fall….och…..

I lördags kom den lyckliga dagen. Jag kände nästan inte av smärtan alls. Jag var bra, solen sken och det var dags för den första riktiga promenaden på en månad. Jag var lycklig, på riktigt…
Men efter 40 minuters promenad skulle jag bara gå in på ICA och handla till middagen, och då kom det tillbaka…det onda…mer och mer. Även när jag kom hem tilltog smärtan och inte förrän nästa morgon kändes det bra igen. Så ut till IKEA för att köpa bäddmadrass till min mamma + lite annat smått och gott. Alla som har varit där vet hur långt man får gå för att överhuvudtaget
komma ut ur varuhuset och sen iväg till äldreboendet och fika med de gamla och prata med mamma. Inte så påfrestande för benet, men man kan bli lite trött av det på andra sätt.
Och nästa morgon – måndag morgon var det OK igen, men jag hann knappt komma till jobbet förrän det var kört….igen…och om jag gick hemifrån som en frisksportare, kom jag hem som en invalid. Efter en månads plågor övervägde jag att vara hemma nästa dag och gå till doktorn. Det var först då jag insåg att det aldrig kommer att gå över om jag inte söker hjälp.
Jag fick komma till en sympatisk man som kunde förstå min envishet, men han sa att ”den där gräsplätten slog sönder dina muskler rejält, och du har varit dålig på att sköta om dig själv! Nu är det vila hemma med benet högt en vecka och inte springa efter 6-åringar, som gäller! Jag är ledsen, men du kommer förmodligen inte bli helt återställd på ytterligare en månad…”

Det var ord och inga visor. Men han var humoristisk och trevlig och inte sträng på ett elakt sätt. Och han lyssnade! Sådana doktorer är tyvärr alltför sällsynta.
Men nu sitter jag här med min gamla ”självinsiktsblogg” som jag ju skrev i under min långtidssjukskrivning. Jag går tillbaka till de tidiga posterna och ser hur jag kommer underfund med mig själv och hur jag aldrig kände efter i tid – innan det var för sent.
Men hör nu kära ”Moi”- att känna efter hur man mår handlar ju inte bara om själsliga åkommor! Varför skulle ett ben vara mindre viktigt än en själ? Dessutom påverkar det ena det andra. Jag kände plötsligt hur ledsen jag faktiskt blev över att behöva ha så ont och när ”Fröken Duktig” slutligen hade lämnat scenen tillät jag mig att ta hand om mig och inte bara alla barn runtomkring mig på jobbet.
Och då fällde jag nog en tår till vid blotta tanken på vilken korkskalle jag har varit….typ….

Men det finns en liten hake i detta. Att inte ge upp denna höst var särskilt viktigt. Jag tror att jag särskilt gärna ville visa mina chefer att jag skulle klara av den här uppgiften när jag väl hade fått jobbet jag hade eftertraktat så hett. De skulle inte få chansen att ens tänka att:
”Vad var det vi sa? Hon pallade inte trycket!

Men det dumma var ju att jag faktiskt pallade fööör mycket,
fast….jag stod inte pall.
Men nu sitter jag här med mitt onda ben på en pall
och sjunger på en trall.
Så kan det gå efter ett eller två fall…;)

Lämna en kommentar

Filed under avstickare, besvikelse, en månad

decéption et confirmation

 img_1400.jpg

På samtal med terapeuten. Idag var sista gången före sommaren. Lite som examen. Igår var jag hos sjukgymnasten som har hjälpt mig med spänningshuvudvärk, som har blivit mycket bättre tack vare övningar och behandling. Så även med honom gör jag ett upphåll nu. Och skall stå på egna ben. Och vem vaknade med huvudvärk i morse ? Den gick över med gymnastikens hjälp. Hmmm. Jag klarar det här galant. Kanske.

Men hos terapeuten började jag beskriva mitt rehabmöte i förrgår och tårar började flöda. Och ändå, mitt i bedrövelsen kände jag bekräftelse från henne. Hon förstod precis varför jag blev besviken och hur viktigt det kan vara att känna sig behövd på en arbetsplats, inte bara från arbetskamraternas sida, men även från ledningens. Kanske framförallt från ledningens, i det här fallet.

Vad jag inte hade velat höra var att mina chefer inte skulle ha en aning om vilken arbetssituation jag skulle komma tillbaka till i höst. 

Men precis så  lät det.                                                                             

Vad jag hade velat höra var ju att de skulle göra allt som stod i deras makt under rådande omständigheter för att jag skulle vilja och kunna komma tillbaka.

Men, nej. Det var det inte frågan om.

Visst är de också trängda av omorganisationer, men prov på en liten vilja att ställa tillrätta, skulle man önska.

Men, som terapeuten sa, ”att du blir sjukskriven fram till höstterminens start beror ju inte på att du är sjuk utan att organisationen inte fungerar. Inte bara du, utan många blir drabbade av samma fenomen. Och ingen människa är visserligen oersättlig, men man vill i alla fall känna sig behövd. Inte konstigt om du blir besviken när du inte får någon credit för all jobb du har lagt ner där i alla år och för allt du har gett”.

Och så blev det också en bekräftelse på det jag har tänkt hela tiden. Att det inte är jag som är sjuk, utan mina arbetsförhållanden. Att jag sen blev sjuk på grund av arbetet, är ju en annan sak.

Hade jag fått stöd och tid och hjälp i ett tidigare skede hade det nog kunnat ordna sig. Men nu är det som det är. Och dessutom. Jag är än mer säker på att min tid och kraft ska jag lägga ner någonstans där just min tid och kraft är eftersökt och uppskattad.

Och att även få bekräftelse i sin besvikelse känns bra. Här går man som en idiot och tycker att bara man själv vore mer tydlig, stark och duktig, så skulle folk lyssna och bry sig. Men eftersom de inte bryr sig så är jag väl inte tillräckligt bra då. Nu kan jag i alla fall känna att jag har rätt imin upplevelse av problemet, för en upplevelse kan egentligen ingen ta ifrån en. Och om ingen känner igen eller förstår vad man talar om så kan man ju lätt få för sig att man har blivit galen, helt enkelt. Som om alla andra sa att himlen är grön, fast man själv ser att den är blå.

Och för tillfället är den faktiskt just blå. Himlen utanför mitt fönster alltså. Undrar om jag har blivit galen nu ?

2 kommentarer

Filed under bekräftelse, besvikelse

changer – pourquoi ?

gront-eller-rott.jpg

En förändring för min skull, måste ske på mitt jobb,  för att jag ska kunna återvända med högburet huvud. Men vad sker ? Vem har lättast att ändra sina danssteg om inte undertecknad ?

Kanske någon kunde notera att jag för några dagar sedan ändrade musik i min spelare. Varför ? Min trognaste åhörare här på bloggen, hade uttryckt ett visst missmod när hon lyssnade på den förra låten (fast ställde inga som helst krav på att jag skulle byta). Och nog var jag snabb att ändra mig. Inte vill jag att någon ska känna obehag. Inte ens min värsta fiende, fast jag tror inte jag har så många.  I alla fall ska ingen känna obehag på grund av mig. Och musiken jag spelade var ändå inte min egen. Jag valde den för att den passade in i temat, men …jo, jag tyckte nog att den var bra eftersom jag la in den. Men så viktigt var det inte…….!!!! ????

Sån är jag. Moi Voilá !

Ja, ni hör själva hur jag bekräftar mina teorier. Lätt som en plätt, snabbt och lätt. Jag ilar iväg för att glädja min nya vän på nätet 🙂 och det är vackert så, men…..suck.

Jag tror att jag tar två steg framåt och fem bakåt just nu.

Tillbaka till arbetet ? Satt igår på rehabmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, läkare, facklig ombudsman, etc. Hade förberett mig för att säga hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det. Men det blev lite som en ballong där luften pyser ut väldigt långsamt. För det fanns nämligen inte mycket att ta ställning till. Jo, om jag skulle arbetspröva eller arbetsträna. Arbetspröva är en mycket mildare variant och försäkringskassan betalar. Arbetsträning bör leda till att jag delvis går in på min tjänst igen efter ungefär en månads arbetsträning. Nu visade det sig att efter en månad börjar ju sommarlovet och mitt i sommaren kommer arbetsplatsen genomgå stora förändringar och omorganisationer så ingen vet egentligen förrän i höst hur min tjänst eller arbetssituation kommer att se ut.  Meningen är ju att arbetsträningen ska leda till att man ska inträda i arbete mer eller mindre direkt efteråt och gärna då i just det arbete som man har tränat på. Men eftersom ingen kunde eller ville (?) säga hur det skulle bli för mig, fanns det ingen anledning att börja träna förrän jag vet hur det ska bli. Och jag kunde alltså inte säga varken bu eller bä till någonting. Kände mig återigen förpassad till statistrollen. Den som jag har jobbat på att överge. Det enda jag sa med bestämdhet var att jag inte ville ha samma arbetssituation som jag har nu och att jag samtidigt ville avsluta det jag ändå har börjat på före sommaren (dvs hälsa på och ordna upp bland mina ”papper”). Ja, det kändes bekvämt och bra i den stunden. Jag behövde inte konfronteras med några stora beslut just för tillfället. Men så kom också besvikelsen. Det visade sig att min arbetsgivare inte heller kommer att upphandla just ”min ”företagshälsovård” till hösten heller. Och försäkringskassekvinnan som jag just fått ett sådant ruggigt förtroende för kommer inte vara knuten till oss efter sommaren. Och mina ögon började glänsa ”högriskbetonat”….inte gråta, inte gråta…..nej, höll mig sånär….men vaksamma läkarögon tittade bekymrat. ”Försäkringsakassan” ryckte ut igen och frågade min chef om det möjligen fanns chans att veta hur det ska bli för mig till hösten, i juni redan ?

 ”Tidigast i juni”, sa hon, så vi bokade ett möte då, ”om utifall att”…..?

Så står jag där igen och ska träffa nya människor som ska syna mig och jag ska förklara och beskriva än en gång. Det är ju som att börja första klass varje år. På det sättet kommer jag väl aldrig vidare. En del kanske tycker att det vore enklare för mig om jag började jobba helt enkelt. Nu är det ju inte så lätt. Konstigt nog. Det arbete som jag har utfört under 16-17 år utan större bekymmer, känns näst intill outhärdligt i skrivande stund. Inte uppgifterna i sig, men stressen i arbetet.

Men det är säkert ett tydligt tecken på att jag inte ska öda tid och kraft på den arbetsplatsen mer.

Ja, men vad ska jag då öda tid och kraft på ? Det spörs.

3 kommentarer

Filed under ändra, besvikelse, pourquoi

en arrière

Jag backar bandet bakåt. Nog har jag sagt ifrån. Jag har också avsagt mig uppgifter för att jag inte hinner med. Problemet är att jag har avsagt mig sådant som normalt skulle höja min livskvalité och som ger verksamheten och mig lite guldkant. Men för att hinna med allt som jag måste göra har jag avsagt mig det som jag vill göra. Då säger jag nej till mig och till det som eventuellt är min grej. Och jag backar in i en återvändsgränd. Sen blir jag förstås besviken på mig och min omgivning som inte värderar mitt jobb högre. Men hur ska man kunna värdera ett jobb som någon har dragit sig ur. Ganska omärkligt långsamt så att det inte syns att själen har lämnat kroppen åt sitt öde. Och engagemanget har lämnat sina åtaganden och låtit dem sköta sig själva.

Och om man kan säga att jag har gått in i väggen så har jag förmodligen gått in i den baklänges. Det fanns inget mål för min strävan, bara ett jättehögt berg av det jag borde ha gjort och en annan hög med sådant som jag hade velat göra men inte förmådde på grund av det höga berget framför näsan.

Jag håller med dem som säger att det är viktigt att komma tillbaka i arbete fort, men för att kunna göra det med hedern i behåll, måste det arbete som man ändå har utfört ha värderats som betydelsefullt.

Men om mina chefer inte tycker att tjänsten och uppdragen jag har står särskilt högt i kurs, även om de i och för sig tycker att jag har utfört mitt arbete bra, känns det inte som om de heller tycker att det är viktigt att just jag återgår i arbete. Och då backar jag lite till.

Inte ska man behöva ha uppmuntran jämt för att man sköter sitt jobb, men man vill väl heller inte att ens arbete helt eller delvis osynliggörs. Eller något som någon annan lika väl skulle kunna göra med vänster hand. Jag tror kanske inte att de tycker så, men jag upplever att de tycker så. Och det räcker för mig.

Jag ska gå framåt nu och kanske söka mig någonannanstans. Tillfälligt har jag tagit en paus. För att förstå mig själv och samtidigt skapa lite distans till mig själv. Men sen. Kan det bli nåt, tro ?

Vad är målet ? Kanske att integrera mig med mig och bli hel igen. Så hel som man hinner bli när knappt halva livet är kvar och man har slarvat bort sig lite under den första halvan. Men bättre sent än aldrig.

N`est-ce pas ? (eller hur?)

2 kommentarer

Filed under bakåt, besvikelse

descendre ou désescalade ?

nedatstigande.jpg

När det första skalet var avklarat, visade sig det andra vara ganska lättstött. Som ett äggskal ungefär.

Och befanns vara ett en tunn hinna mot den första besvikelsen. Ett lätt litet knack mot ytan bara. Sedan trillade den ena efter den andra ut på ett litet pärlband. Kamouflerade i olika nyanser och smaker. Lite syrligt, lite salt, lite grusigt. Färgade av tiden som gått sedan besvikelsen uppstod. En del besvikelser nerbäddade och vaggade, andra ute i ogjort väder, tycktes det mig. Några skvalpade ständigt runt beredda på attack. Det var nog de farligaste, fast å andra sidan mest synliga och kanske en aning lättare att förstås sig på. Om jag vänder på det så är det nog de nedbäddade som jag måste se upp med. Jag har stoppat om dem med ett löjets skimmer. Vem är jag att förvänta mig något av någon ? 

”Gärna skämta och vara glad, men inga pretentioner på djupare plan. Nej, inga pretentioner och inga förväntningar, så blir du inte besviken”. ”Så blir du inte besviken”. Orden klingar bekant. Jag har hört dom förut. Jag börjar förstå. Språket är nära nu. Har levt här ett tag och ser en utveckling. Innebär nedstigningen en nedtrappning, eller vad ? Har jag sjunkit in i mig själv så att jag nu skyller allt på mig själv ? Varför måste jag döma mig själv så hårt ? Det är väl ingen som har bett mig om, eller ?

Domaren:”Det var väl ingen som tränade dig att inte ha några önskningar till födelsedagar ?  Du ville ju bara inte ha något. Fast du egentligen så hett önskade dig en hund, visste du att du inte skulle få en. Du bodde i stan. Du skulle inte orka gå ut med den varje dag. Det skulle vara ett mycket större ansvar än du kunde ana.

Försvarsadvokaten: ”Och du var förstående. Så förstående att du aldrig tjatade, aldrig gnällde om det du inte fick. Men fick du inte det du ville ha kunde det lika gärna vara. Det var snarare din mamma som klagade på att du aldrig kunde önska dig nåt. Nej, för du visste att du aldrig skulle få det du verkligen ville ha. Någon levande varelse som var odelat intresserad av bara dig. Sådant behöver man inte som vuxen, i normala fall, men som barn”.

Domaren:”Vad är det att bråka om nu ? Gå ut och skaffa en hund om du så gärna vill ha. ”

Moi: Men det är inte nu jag vill ha en hund. Det var då det var viktigt. Och det var då jag lärde mig att sådant som var viktigt för mig, egentligen inte var viktigt alls.

”Men det där var ju så länge sen”.

Moi: Desto konstigare att det fortfarande spökar. Min förståelse för varför jag inte kan få det jag önskar har växt sig långt större än min längtan efter något. Det är nog inte besvikelsen jag har bäddat ner utan längtan. Kvar blev förståelsen i armkrok med rädslan för misslyckanden.

Domaren: ”Fnys ! Amatörpsykologi ! Trappa ner, vetja !”

Försvarsadvokaten (uppgivet): ”Suck ! Ännu en utsatt pretention att ta ner på jorden”.

Domaren: ”Provar ett annat språk. ”Du darfst nicht die pretentionen haben”!

Moi: Se där. Den tog. Sov gott alla drömmar.

Lämna en kommentar

Filed under amatörpsykologi, besvikelse, drömmar, pretentioner, språk, yta