Category Archives: beteende

trop prêt?

Närmar mig en obehaglig känsla av att vara ”för mycket”, för nära, för ivrig, för ”på”, och för öppen mot andra för att verka riktigt balanserad. Så jag kliver ner några pinnhål för att avvakta och för att hitta mitt mer välavvägda beteende. Om det nu någonsin funnits ett sådant beteende? I denna stund kan jag få en känsla av att mina euforiska stunder är mer ett eget skydd för att inte dyka ner i en avstängdhet och slutenhet. Jag vill vara med utan att bli sårad. Jag vill stå vid sidan av utan att känna mig avstängd. Mitt gåsbeteende, att låta allt rinna av mig och verka okrossbar och stark som människa, som jag tror att jag har odlat ganska väl under årens lopp, har bytts ut till ett slags ”hissbeteende”. Jag är upp och ner och ut och in i en ständig berg- och dalbana. Det kan jag säga att det hör inte ihop med min föreställning om mig och inte heller med min närmaste omgivnings föreställning om mig.

Och redan frågar barnen mig:-”Varför är du alltid så glad?”

Trots att jag trodde att jag hade lämnat den sidan av mig bakom mig.

Klart svårt att svara på. ”För att jag är sådan”, brukar jag väl säga, fast jag borde snarare säga att det är för att jag har övat på den rollen hela mitt liv så det är det jag kan bäst. Dessutom är det den rollen som känns bekvämast och helt enkelt…roligast.

Och ändå tror jag att ingen kan ta ifrån mig att jag har nära till skratt. Att mitt sinnelag är ljust. Det är inte bara inövat. Men det skumma borde ju vara att jag inte har visat den andra sidan och inte heller ens har känt av den riktigt ordentligt förrän för ett år sedan ungefär. Så att det nu brister. Att tårar forsar nerför mina kinder lika ofta som skrattet kvillrar i mig borde vara ett sundhetstecken, eller ?

Jo, det tror jag nog. Men det jag är mer orolig för själv är när jag inte vet när, var och hur jag har nått gränsen för hur mycket av mig själv som är en angelägenhet för bara mig eller för resten av världen.

Fast, äh…det kan kvitta. Vem bryr sig egentligen, mer än jag själv? Klart att mina närmaste bryr sig, men andra andra vänner märker fortfarande ingenting på mig. Så fungerar det ju. Inte förrän man har blivit tillräckligt tydlig med att antingen vara halvt galen eller dödssjuk på något sätt når man ju igenom detta mediebrus. För alla har vi ju också ett skydd som gör att vi kan stänga av andra så att vi inte förgås av all världens oro och ängslan. Och det är ju också sunt.

Kanske har min öppenhet i vissa perioder också inneburit att jag har tagit in andras väl och ve så mycket att det inte är bra för min egen hälsa eller stadga. Att vara mottaglig och delaktig i andra är ju en fin egenskap, men om man tar del så mycket att man tappar kontakt med sin egen karaktär och hur man känner sig, är det ju också lite galet.

Jag vill bara bekräfta för mig själv och andra eventuella läsare att jag är medveten om fenomenet så att ingen tror  att jag har tappat förståndet alldeles. Det har jag inte. Jag har klivit ner på jorden nu, som jag nämnde förut och står stadigt med minst en fot i marken. Huruvida jag kommer att hålla en god balans eller inte vet jag inte, men jag har åtminstone en relativt god kontakt med mitt ursprungliga jag, såvida det inte springer ifrån mig, förstås.

😉

clipline-a4lsvart-dans-stor.jpg

Annonser

4 kommentarer

Filed under balanserad, beteende, flyga, gränsen, tvivel

à vos places !

På era platser ! Färdiga ?

Något tveksamt tar jag plats bland vänner och gamla arbetskamrater. Var på restaurant igår med mitt arbetslag, som jag inte har sett på länge, på grund av min sjukskrivning. Försöker hitta min nya strategi men famlar mest efter den vanliga tryggheten. Inte så svårt att falla tillbaka i, men ser mig åtminstone lite utifrån. Kan konstatera att jag följer min vana och lyssnar in de andra utan att ta min plats i luftrummet. Om någon direkt frågar mig hur det står till nuförtiden, kan jag berätta. Annars är jag placerad i samma turordning som vanligt. Placerad av vem ?

Av mig själv. Och de andra. Vi hjälps åt förstås, för att allt ska kännas så bekvämt som möjligt för alla parter. Dvs, inga större förändringar i mönster. Några kan ta ordet och behålla det. Jag tar inte ordet men jag klipper mig in i debatten med lättsamma eller skojiga kommentarer som får oss alla att skratta och pusta ut.

”Puh, hon är som vanligt”. De är lättade. Fast ändå finns en osäkerhet svävande i luften. Borde inte något oväntat hända,  nu när ändå allt har ställts på ända ?

Även jag pustar ut. Efteråt. Jag klarade av det. Men hur ? Rannsakar mig.

”Domaren finner att svaret är: rutinerat”.

Kan min roll och spelar den väl. Försöker tänka att jag ska ta det lite lugnare med min vana att lyssna in andra hela tiden. Men när jag tänker ordet ”lugn” blir jag ju också i samma stund passiv även i samtalet. Att både ta det lugnt och inte engagera mig för mycket i andra på bekostnad av mig själv och samtidigt bestämma agendan känns i det närmaste som en omöjlig uppgift.

Antar att det vore bättre att träna på helt nya människor. Har provat det konceptet förut. När jag i min ungdom började på en utbildning med helt nya människor, bestämde jag mig för att ändra strategi. Jag skulle göra tvärtom mot vad jag alltid gjort tidigare. I diskussioner och under lektionstid skulle jag räcka upp handen och begära ordet. Något jag aldrig hade gjort under hela skoltiden. Bara när jag skulle svara på frågor där jag visste svaret.  Jag lyckades bra med det och det var inte många som förstod att jag ”egentligen” var en blyg människa.

Lyckat ! Och nu får jag pluspoäng av domaren, till och med. Jo, ett och annat positivt steg har jag tagit i rätt riktning. Fast sen har jag stagnerat. Varit för nöjd med mig och mitt, kanske.

Och nu tycker försvarsadvokaten att domaren är en felfinnare. Att domaren minsann aldrig kan vara nöjd, vilket bara sänker och inte lyfter en person. Först ett plus i kanten och sen ett minus. Och minus kommer sist och därför är det minus jag minns bäst.

Så därför får domaren en hemläxa över helgen. För varje plus ger vi en puss !

Färdiga….. !                    Gå ?                          Jo, men hur ?

2 kommentarer

Filed under beteende, mönster, strategi

dans la bonne voie

Nu är jag äntligen på rätt spår, tror jag.

Och i den rättegång som pågår har domaren och försvarsadvokaten börjat stötta varann, och dessutom har de låtit vittnet tala till punkt, utan allt för mycket avbrott och hetsiga kommentarer. Rätt förlösande för hela processens framskridande, faktiskt. 

Så vart har jag nu kommit ?

Jag är inte framme än. Det vet jag. Men spåret leder mig till ett nytt förhållningssätt. Eller rättare sagt ”spåren”. För det känns som två parallella spår. Det ena försynt maskerat bakom det mer öppet flödande, ringlande spåret. Det som vill något och som liksom kör över och krossar det andra titt som tätt för att det inte ska bråka och klaga för mycket. Egentligen är det ju inte särskilt försynt. Inte som det vill ge intryck av att vara. Det ligger bredvid hela tiden och låtsas vara med på noterna. Drar sig inte för att vara lojalt med det drivande spåret och märker inte hur det låter sig ständigt föras i fel banor och åt ett annat håll än de båda hade gjort upp om från början. Det tiger och samtycker och samtidigt sätter det inga spår i omgivningen där det drar fram. Och det ena spåret gör sig brett på det andras bekostnad, men också för att fylla upp en tomhet, en lucka i framfarten. För hur ska föraren annars kunna ta plats ? Och märker inte bristen på balans i framfarten. Att bara köra på en skena måste till slut leda till urspårning, vilket det också gör. Men varför tycka synd om ett spår som ger sig frivilligt ? Varför överhuvudtaget bry sig ?

Nej, inget tycka synd om ! Men nu börjar det bli dags för, inte avrättning, men upprättelse.

Dags att ställa krav på det spår som aldrig vill ge sig till känna. Det spår som egentligen vet vilken bana det vill ta, men som inte vågar eller förmår berätta om det, av rädsla att störa föraren på det andra spåret. Föraren kanske tappar styrfart och förstånd. Blir kanske rubbad i sina cirklar, och vad det kan leda till vet ingen, men det skrämmer ju en aning. I alla fall skrämmer det fegspåret till avhållsamhet och ett evigt smygande i buskarna bredvid. Visserligen smått klagande, men inte särskilt högljutt. Det ledande spåret hör inte gnället och föraren har annat för sig än att lyssna på tjat och gnäll. Hellre lite uppfriskande fläktar utifrån stora världen. Så kunde livet ha pågått i all oändlighet, om inte…….

Och hur går det med språket, undrar en vetgirig.

Det går bra ! Med hjälp av ett språkprogram på datorn där både uttal och ordförståelse kan tränas. Men fortfarande spökar det dåliga minnet, som gör det svårt att väcka den äkta språkkänslan till liv.

Lämna en kommentar

Filed under amatörpsykologi, balanserad, beteende, luckor, plats, spår

chercher

 img_1226.jpg

Istället för att söka mitt inre har mitt vanligaste beteende gjort sig påmint. Jag har börjat söka ute bland människorna här, efter något som påminner mig om något som liknar mig eller efter något som jag inte har sett förut. Något som ska bekräfta mig eller bara som jag behöver för att känna igen mig. Min ursprungsidé var att sväva fritt i detta nya landskap, utan egentlig förankring någonstans. Men jag gick ganska snart på grund. Min nyfikenhet övervann mitt ego. Fint, kan man tycka, men det var nog mest ett uråldrigt mönster hos mig som gick igen. Kanske för att skapa en relativ trygghet i mig. Jag är fortfarande den jag trodde att jag var. Och varför skulle jag inte vara det ? Har något nytt revolutionerande inträffat som gör att jag plötsligt skulle ändra mitt sociala beteende ? Kanske har det hänt något. I alla fall reflekterar jag mer över hur och när jag agerar som jag gör. Fast jag har ju alltid varit en som funderar över sådana ting. Fast mest har det handlat om mig i förhållande till andra och inte till mig själv. Skulle kanske ha blivit beteendevetare istället. Kan mitt beteende berätta något om hur jag verkligen är och vad är verkligt och vad är bara yta ?

Allt är ju så sammansatt i en människa, så varför ens bry sig om att söka något som kanske inte finns utan att något annat finns. Och jag tror mig ha funnit något. Något ganska typiskt mig. Fast det är nog mänskligt, men jag är ju människa och det är ju också ganska typiskt mig. Att efter någon veckas ältande och funderande inse något så hårresande simpelt som att jag är mänsklig.

Tillåt mig småle.

4 kommentarer

Filed under beteende, förankrad, mänsklig, mönster