Category Archives: familj

Mitt i mitt slut tittar en ny början ut…

Just nu sitter jag bara och stirrar framför mig. Det här är nytt. Pappa gick bort idag. Redan innan jag fick beskedet satt jag och tittade på bilder sen 3-4 år tillbaka. Pappas födelsedagar i olika tappningar. För fyra år sedan var han fortfarande ung, kändes det som. Han gick rak i ryggen och bara ibland, när han gick på promenad, använde han käppar: Mamma och han firade det året 70-årig bröllopsdag, så de bad mig ta en massa bilder att skicka till tidningen. De bilderna chockerade mig nästan. De var ju så unga – som jag alltid har kommit ihåg dem. Men bara på några år sker förändringar som man knappt märker av under tiden. Särskilt min pappa har ju hela tiden behållt förmågan att ha koll på sin omgivning. Visst har även han upprepat sig, men på ett ganska normalt sätt, för att ha uppnått en så hög ålder. Kanske har jag därför inte sett alla förändringar så tydligt. Inte förrän efter jul, då han tappade så många delar på en gång. Både det goda minnet och kollen. Han visste inte riktigt om det var morgon eller kväll, och eftersom han också såg så dåligt, hade han svårt att orientera sig. Ja, det hände mycket på slutet, som vi inte riktigt kände igen. Ändå fanns han kvar in i det sista, med sin humor och omtanke. Att han frågade mig hur jag mådde, när jag skulle åka hem i lördags från sjukhuset. Han hade inte släppt omtanken. Han mindes rakt igenom alla avsvimningar och fall att jag hade varit dålig och hade haft feber. Han kunde skämta om att han hade skrämt upp så många när vi kom till sjukhuset och senare på dagen hade de som var kvar sjungit en sång i stämmor, som vi alltid brukade sjunga på fester, kom ett av de ingifta syskonbarnen in, och när han hälsade på pappa och frågade hur det var med honom, svarade pappa: ”Dåååligt! Jag kunde inte min stämma – jag sjöng fel..”

Det är så typiskt för honom och hans generation att ha den typen av humor. Och nu var han den sista i den syskonskaran, i den generationen. Men min mamma kan bli gammal också. Pigg och rolig, med ett gott humör. Men hon kommer inte ihåg det hon har upplevt. Däremot är hon alert i nuet. Hon kan diskutera och hon har också ”skärpt sig” med att hålla koll på saker sedan pappa blev mer förvirrad.
Det var när jag såg bilden på de människor som har format mig allra mest som det brast för mig. Aldrig mer dessa samtal, aldrig mer spelandet och skojandet. Promenaderna på landet och bastubadandet. Med mamma kan det visst bli goda samtal och roliga stunder, men….aldrig mer pappa. Javisst blev han gammal. Men det är ingen ursäkt, möjligen en förklaring. 😉

När sedan min bror ringde och berättade att det hade skett blev jag lugn som en filbunke. Men när samtalet var avslutat brast det igen. Sen ringde jag sjukhuset och sa att vi ville titta på honom en sista gång, återigen samlad. Så satte jag mig i soffan och fick Misse i knät direkt. En katt vet vad som behövs. Återigen tårar.
Hade jag inte åkt till sjukhuset hade jag ångrat mig, tror jag. Men nu så här efteråt vet jag att det var inte min pappa jag var och tittade på. Han hade kilat vidare, helt enkelt….
Måste ta fram de där bilderna från i eftermiddags för att få tillbaka en pappa att vara glad åt och att sörja på riktigt.

Hej då, pappa!

Lämna en kommentar

Filed under familj

ohörbart brummande..

I en klangbotten brummar något ohörbart.
Det känns någonstans men jag vet inte riktigt hur.
Det bara är. Inväntande det som ska komma, men ingen vet när.
Jag är ovan vid detta.
Något liknande har aldrig hänt.
100 år nästan
Det hade lika gärna kunnat vara 1000
Han har ju alltid funnits
Alltid sig lik
Men bara för en vecka sen visste han själv att han inte var sig lik.
Mamma skulle sammankalla alla för att han skulle dö, sa han.
Det gjorde han inte…och vi kom inte…..
men fyra dagar senare kom vi när ambulansen hade kört honom till sjukhuset, avsvimmad..
Efter någon timme i vårt sällskap vaknade han upp. Först trevande och svårbegriplig, men så småningom talbar…
Bad om vatten.
”Alla här? Trodde ni att jag skulle dö?”
Visste inte var han var och varför. När han efter ett tag förstod att vi hade blivit så oroliga sa han:
”Det var väldigt va många jag har skrämt upp!”
Och när systerdottern kom senare på eftermiddagen kände han först inte igen henne, men när hon sedan började prata om landet, mindes han hur vackert det var när han var där senast (han hade full koll på när det var) och sen sa han att ”jag fyller ju 100 i sommar”.

Ingen vet hur det blir, men….igår var han inte kontaktbar, har det berättats mig.
Jag är ju på något sätt glad åt att han skrämde upp oss så att vi fick se honom och han fick se alla oss, om det nu är så att han lämnar oss snart?
Det skulle var mest barmhärtigt om det skedde nu snart. Han har varit så svag senaste månaderna….

Men för oss känns det ovant…han brukar återuppstå och resa sig och gå, om han så närapå har brutit nacken (vilket han närapå gjorde för några år sedan).
Men nu är det inte bara fysiska åkommor.  Dvs, han har inte längre full koll på allt och alla. Ganska så förvirrad ibland…
Det är nog skillnaden.
Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken. Och så länge han kan hålla humorn vid liv är han fortfarande han.
Oavsett om han lever eller ej, höll jag på att säga… 
Nej, det går inte att vänja sig. Jag får tänka som han, att i sommar ska han fylla hundra.

Lämna en kommentar

Filed under familj, Uncategorized

province 2

Jag gick ut igår kväll. Tog ett kvällsdopp vilket var behövligt för att friska upp min datoriserade kropp och själ. Jag blev så uppiggad så jag bestämde mig för att konfrontera mig med de andra på tomten. Dök in i första bästa stuga (dit jag hade blivit inviterad tidigare men hade tackat nej) och blev genast väl mottagen.

”Vad gnäller jag om?” tänkte jag för mig själv. Jag har tillgång till världens sommarställe minst tre veckor per sommar, jag behöver inte sitta ensam om jag inte vill. Jag måste se det här positivt ! Och det gick bra. Vi satt och drack te och lite vin och lyssnade i efterhand på Mikael Nyquists sommarprogram. Det var fängslande och dramatiskt. Inte alla har ju den förmågan att hålla sina lyssnare i spänning under så lång tid. Det var bara jag och min äldste bror och svägerska. Det hade kunnat sluta där gott och väl, om inte systersonens flickvän kom infarande och bad oss att komma ner till sjöstugan och smaka deras jättegoda rabarberpaj. Dom kunde inte äta upp den själva. Jo, men visst kunde vi vara schyssta och hjälpa till med det.  😉 God var den ! Men plötsligt blev vi 5 personer + deras lilla gulliga unge och där någonstans mitt i pajen försvann jag. Drunknade antagligen i vaniljsåsen. Märkte till min förskräckelse att jag tagit två alldeles för stora bitar men hann inte hejda mig förrän det var för sent. Ett typexempel på hur det kan gå när man inte har en känsla av att man deltar i ett samtal. Vad gör man då ? Äter ! Att äta är ju oftast något man gör i stället för något annat. Om det inte handlar om att äta för sin överlevnad förstås, men i det här fallet kände jag direkt att jag föll tillbaka in i pajsmeten.

Men hur kan det då bli så ? ”Vuxna människan” skulle väl kunna ta för sig i samtalet i stället för av pajen. Eller stå ut med att inte vara i centrum jämt. (Jämt ?…Nä hallå ! Var är Försvarsadvokaten ?) Jag betedde mig precis som om jag vore yngst i församlingen. Utom den lille knatten förstås. Han ville komma till mig när min rejäla portion var uppäten, vilket ju var hedrande.

En riktigt go unge ! 😀 Och det var bra, annars tror jag att jag hade storknat….Varför ?

Jo, men jag var ju jätteyngst i min syskonskara på 5 och det var väl inte så konstigt med det. Jag är inte den enda i världhistorien som har varit yngst. Men så var det ju det här med musiken och med begåvade syskon, alltid de äldsta tre, eftersom de kom först, kanske. Och vi mindre satt och lyssnade när de sjöng eller spelade eller vad det nu var. Föräldrarna var förstås imponerade och ville inte att vi småsyskon skulle störa när de framförde något, allrahelst om de hade gäster hemma. Ni vet….något att visa upp. Klart att de lät sig hyllas. Och visst beundrade jag dem också, men egentligen var min yngste bror (han som kom seglande hit för några dagar sedan) min allra största idol. Han introducerade Beatles och pop och rock i familjen och han spelade klarinett som ingen hade gjort tidigare och han var väl klart tuffast av oss syskon. Dessutom tog han alltid hand om mig fast jag var 6 år yngre. Fast det var väl inget som man direkt kunde visa upp på fester. Han var ju uppskattad för den han var, men den uppskattningen märktes inte lika mycket. Samma för mig, fast jag fick ju ändå lite mer uppmärksamhet när jag var liten och gullig. Och glad ! ”Jag var alltid så glad !”  Ni förstår kanske vartåt det lutar. Jag var också ”kittet” som kunde fälla roliga kommentarer på småsyskons charmiga vis. Jag var alltid ”trevligast” av oss sykon fick jag höra.

När syskonen (de äldsta ) sedan fick barn, var det väl så att jag fick vara lite idol för dem. Spelade trummor i rockband och lite sånt, fast den perioden var ganska kort för snart växte de om mig på alla sätt och vis och framförallt musikaliskt. Så var det dags att sitta där och beundra igen, fast nu var det syskonbarnen…och på den vägen är det….Jag har 15 stycken….och 7 syskonbarnbarn…det tar aldrig slut 🙂 …..Tur för dem att de är så söta och gulliga både som små och stora.

Tilläggas bör att ingen av de beundrade har själva bett om den fokuserade beundran de har varit utsatta för, men vem är människa att sätta stopp för sånt ?

Och nu satt jag alltså här och känd mig varken särskilt trevlig eller glad (om man jämför med mig själv alltså) och de andra hade varit ute och rest på ungefär samma platser, långt bort till Sydamerika och Kapstaden och hade naturligtvis mycket gemensamt.

Vad skulle jag ha sagt eller gjort, tycker ni  ?

”Men HALLÅ, jag har också rest faktiskt ! Två gånger i år, redan. Pilutta er !”, varken skulle jag ha sagt eller hade jag lust att säga heller. I mitt normaltillstånd sitter jag gärna och lyssnar till berättelser om vad andra har gjort och varit med om, allrahelst om det är underhållande som det ju säkert var i det här fallet, men nu var det som om den rann ur mig. Lusten att lyssna och lusten att bidra med något själv. Jag ville bara äta och försvinna.

Och det gjorde jag också, tillbaka in i ”skärmen”, och kom inte ur den förrän halv fyra i natt. Misse kom in från sitt nattpass lagom till min tandborstning och det hade redan börjat ljusna.

”Nästan som i Tromsö”, sa jag till katterna för dom verkade villiga att lyssna. Det är fina djur 😉 !

3 kommentarer

Filed under familj

rester

Jag sitter väl inte i sjön, precis, men i skuggan på landet. Den sol som idag väljer att skina över mig gör att jag inte ser något på skärmen när jag sitter ute. För ljust helt enkelt. Jag är på landet med dator och uppringt modem för första gången. Att vila här är skönt efter allt flängande både söderöver och norrut. Har inte hunnit med annat än att tänka på allt som har hänt på resorna, rensa lite bland alla bilder och blogga lite, bada lite, gymnastisera lite och hjälpa de allt mer åldrade föräldrarna med flygmyror och digitalboxen och hur man stänger av och sätter på den. Lätt att glömma ju, när man har gjort på ett annat sätt en herrans massa år. När man precis har visat vilka knappar som ska tryckas på för att stänga av, ringer mamma ner på min mobil och frågar, hur man gör för att stänga av. Hon skrattar själv, men det är lite rörande med denna glömska. Och sorgligt.  De har inte samma kapacitet som förra året, märker jag.

Så kom min bror med familj inseglande häromdagen. De frågade om mig och hur jag haft det. Vi har inte pratat med varann på hela våren. Märkligt vad det har sjunkit undan. Fast det är bra att ha bytt miljö och allt. Men efter hand som jag berättar, kommer minnen och känslor upp och jag  pratar som en kvarn. Det känns inte helt bekvämt att vara den som pratar mest med i det här familjesammanhanget. Och på något sätt känner jag att jag har tagit för mycket plats och tid, fast näää, han lyssnar fortfarande fast jag hoppar från det ena ämnet till det andra. Det är ju jättebra, men jag kan inte riktigt tro att det är sant. Har jag verkligen något att berätta ? Och kunde jag inte sammanfatta lite bättre ? Om någon frågar hur det är, inte väntar han sig en timmes svar, typ ? Jo, men han frågade ju i alla fall. Det är väl inte min sak att begränsa då, eller….

 Ja, och så kan jag känna att jag borde prata mer om honom och hur han har det. Inte heller han har haft helt lätt under året som gått, men jag biter tungan av mig, så som terapeuten har tipsat mig. ”Inte vara för förstående hela tiden”. Men att bryta mönster i familjesammanhang är inte helt lätt. Och senare på kvällen efter en god middag återställs den gamla vanliga fina ordningen. Bekvämast för oss båda. Storebror berättar och pratar och lillasyster lyssnar och kommer med inpass. Och dessutom har vi det trevligt när vi träffas. Och i familjesammanhang har vi lite samma roll. Min närmste bror och jag.

1 kommentar

Filed under familj, mönster