Category Archives: kropp

Kvarnen

 DSC00695

I kvarnen mals tankar ner
om och om igen
ett strå som sträcker ut bryts ner…

Bild086

…men sticker upp igen
i en ständigt idisslade rörelse
kommer tillbaka och försvinner…

i skilda fåror….

 

vila knäna med fötterna på fotpallen....

Vi nyser av dammet
Ingen kropp får svar

 

IMG_9509

Inget stopp på hjulet
Stenens tunga gång

IMG_3202

 

Lämna en kommentar

Filed under avstickare, hjärna, kropp, kvarn, tänka

retourner

Dags att vända – inte kappan efter vinden – utan vända om, efter att ha försökt vända ut och in på mig och min omgivning i 5 månader. Efter ett tjatigt men kanske nödvändigt nedstigande i ”mitt själv”, hela tiden undrande vad det egentligen består av, är det dags att vända om och åter upp i ljuset. Vilket säkert inte hindrar en parallell rörelse vid sidan om, i skuggan av den kropp och själ som är min. I helgen läste jag en intressant artikel i DN:s vetenskapsdel om att man har kunnat placera människans ”jag” eller ”själv” utanför kroppen. Man har lyckats såtillvida att en försöksperson har kunnat se sig själv utifrån. En ganska häftig gränsöverskridning, som också människor som har varit nära döden har vittnat om -hur de har befunnit sig uppe under taket och har bevittnat vad som sker i rummet fast de synbarligen inte har någon kontakt med omvärlden. Och döden är förstås det häftigaste gränsöverskridandet av alla. Och mest skrämmande. Men det finns ju en tröst i det att man faktiskt helt vetenskapligt har lyckats plocka ut människors själ utanför deras kroppar. Själavandring ligger alltså inte så långt borta som man skulle kunna tro.

Å andra sidan…kropp och själ hänger ihop eftersom man kan se spår av själen i människans kroppsspråk, liksom motsatsen. Om man går med högburet huvud och rak rygg blir man bemött på annat sätt och man får en annan självbild som ytterligare förstärker den stolta hållningen.Nu var det inte riktigt detta jag hade tänkt fördjupa mig i, i denna ”dagens epistel”, utan min eget uppåtstigande ur mig själv och därmed in i en nygammal vardag. Om en vecka börjar jag arbetsträna på riktigt. I en lugn takt men ändå med sikte på arbete framemot våren och jag har en känsla av att jag kommer att kunna komma igen i arbetslivet i någon form när den här tremånadersperioden är över. Jag tror att den här våren som varit och den höst som kommer har inneburit ett livsnödvändigt helande för mig, på det sättet att jag har respekterat mig själv fullt ut för första gången i mitt liv, kanske. Jag har satt mig under lupp och studerat mig som om jag vore någon annan och också nått vissa insikter som innebär att jag nog kan komma vidare. Och jag vet nu att det är mig själv jag vill komma vidare med, utvecklas med och glädjas med. Inte någon uppdiktad delvis upphaussad, delvis nedtryckt (av mig själv) ”moivoila”, som odlar myten om sin egen förträfflighet i vissa avseenden och tillkortakommanden inom andra områden. Att gå igång på ”drogen” att bli sedd för något jag presterat, men som ändå inte är jag, vilket ju är så lätt hänt på ett arbete som trots att det är ett arbete med människor, är så resultatinriktat, så prestationsfixerat. Jag talar om skolan. Och visst är det bra att ställa krav på sig själv och varann, men frågan är vilka krav. Det vet man ju inte förrän man vet vart man vill komma. Om man vill att svenska barn ska ha bäst poäng i Europa så är ju det lustigt att man inte vet egentligen vad man vill att de ska kunna. Innehållet i skolpaketet behöver aldrig redovisas, bara poängen…att ligga först…med vilka kunskaper som helst. Och matematik är förstås ”viktigast”, för kunskapen där är lättast att mäta på bredden och tvären.

Men om man följer med i forskningen vet man ju att kombinationen av kaos och ordning främjar hjärnans kapacitet. Människor i en miljö fylld av både kaos och ordning blir mer kreativa och nytänkande. Kanske inte alltid så ordentliga dock. Albert Einstein lär ha blivit utkörd ur skolsalen för att  han satt och tänkte på annat…pysslade med egna projekt som för den ordentlige läraren tycktes helt befängda, och alltså inte hörde hemma i skolan. Ordning och reda är nog bra till en viss gräns men ….risken finns att ordningen kapar topparna på landets begåvningsresurser och likriktar den mer normalbegåvade befolkning i en petimeterinriktad kunskapsbegränsad kopieringsbefrämjande miljö, där rätt svar, upp med handen och raka led är den enda sanna melodin.Den stadiga marschen mot en grå framtid ….kulturlös, huvudlös, glädjelös men inte poänglös. Ja, kanske är det dit vi vill komma ? Bäst betyg i Europaklassen till vilket pris som helst.Men nej ! Dit vill icke jag. Så lätt att säga ett steg utanför men så svårt att göra innanför. Så svårt att hävda ett nytänkande i en institution som har överlevt sig själv i generationer. Jag skulle vilja vara revolutionär inom ett område i världen och det är i skovärlden. I byggbranschen talar man om friskt virke. Det är just vad vi har i skolan i form av barnen….men snart låter vi det murkna, ligga oanvänt eller felanvändas allt för länge och vi har förbrukat våra resurser bara på grund av viljan att likrikta. Varför vill vi likrikta ? För att vi inte har tid eller råd med vårat grundmaterial. Ju yngre färskare virke, desto mindre råd har vi. Mindre intresse att forska om små barn och lärande. Förskollärare ska inte längre ha möjlighet att gå vidare till forskning. Olika träslag är bra till olika slags byggen och bygger vi fel från början kan träslaget slå sig och bli obrukbart….så vi vänder på steken…..mer pengar och resurser till de yngre som både behöver mer uppmärksamhet och trygghet för att bli modiga och kunskapstörstande samhällsbyggare och inte avbrutna, avböjda, stickiga, krokiga, missförstådda, missanpassade redan från första dagen i skolan.Och tillbaka till mig. Vad har allt detta med mig att göra ?

Jo, jag sa för 35 år sedan att jag ville bli lärare för att jag ville göra om den till något bättre, inte för att jag ville föra den gamla traditionen vidare eftersom jag visste redan då vad jag fortfarande vet, att jag är inte byggd för att vara den sortens lärare. Det finns så oändligt många lärare som är så mycket bättre än jag på den konventionella lärarrollen. Inte konstigt att jag slutligen blev helt utmattad av att stånga mig blodig mot alla konventioner både inom och utom mig, särskilt när jag kände att det inte fungerade varken för mig eller barnen. Ett ständigt riktningslöst omkringrusande mot ett mål som var …? …Ja, i alla fall osynligt för mig och med en blodigt sönderstångad panna…..Men hindret….det högsta hindret, mina damer och herrar låg innanför den där pannan, eftersom jag aldrig vågade tro om mig själv att jag var kapabel att faktiskt ta mig över det, utan körde den rutinerat bekväma vägen strax bredvid som visade sig vara ödeläggande för hela mig…både kropp och själ, eftersom jag drev in mig själv i en depression där jag varken hittade mål eller mening eller väg ut.

Men nu ?

Jo, jag är på väg ut, om än lite trevande….

Fast med mitt ”jag” lite på distans utanför mig, önskar jag mig lycka till i fortsättningen, för det lär jag behöva !

För om jag fortsättningsvis ska jobba i skolan måste det vara inom ett ”nyskapande” område, för att kunna släppa alla tankar på att ”så här har vi alltid gjort”…eller ”så gör vi inte här” och så rinner lusten ur, och alla små tända stjärnögon slocknar. Finns det något sorgligare att se ? Nej, men det finns heller inget roligare än när stjärnögon tänds hos barn när de ser och förstår sammanhang, när de upplever det roliga i att lära sig och de gör de för sin egen skull och inte för att tillfredsställa någon annan.

Förresten…det finns väl inga lågstadielärare som har varit lika framgångsrika i att lära barn läsa som Magnus, Brasse och Eva ? Och vilka metoder använde de sig av ? Ja, för jag menar inte att alla lärare ska bli entertainers utan att de ska använda sig att rätt verktyg eller metoder.

Och då ser vi att några av de viktigaste verktygen är;

HUMOR, LEKFULLHET, MUSIK, BILD, ETT NYSKAPANDE FÖHÅLLNINGSSÄTT TILL SPRÅKET, KÄRLEKSFULLHET, BUSIGHET, ORDNING, KAOS.

Och när vi nu har verktygen….vad fattas….? Jo, vi har formen, men innehållet är ju mer omstritt. Utom just i fallet att lära sig läsa, fast när vi kan läsa…vad ska vi läsa ? Men som vanligt faller den viktigaste frågan bort i alla skoldebatter för att alla kortsynta faller redan på startlinjen. Faller redan i Ordning och Uppförande. Dom som var duktigast på det blev nog skolpolitiker och sen behövde de inte lära sig något mer. Framförallt behövde de inte tänka på vad som var viktigast att lära sig eftersom de lydde sin lärare till punkt och pricka och läste sina läxor som de skulle. Kopierade svar u böckerna och skrev kunskapsbaserade uppsatser utan litterära ambitioner, men rättstavade.

Ja, ni hör och ser…jag förbereder mig för uppåtstigande..inte i en luftballong utan i en  mödosam klättring uppför alla trappsteg som jag förut gått nerför. Men nu ser jag allt ur ett annat perspektiv, för jag har haft tiden på min sida. Jag har hunnit med mig själv och därmed har jag också fått lite hälsosam distans till mig själv som jag tror inte bara kommer mig själv tillgodo utan även dem jag kommer att jobba med och för i framtiden.

Ha det så länge…

2 kommentarer

Filed under ändra, depression, frisk, gränsen, hjärna, kropp, skolpolitik, träning, undersökningen, ut, vända om, vända ut och in

après la pluie, les beau temps

img_1451.jpg

Efter regn kommer solsken.

Har återhämtat krafter. Morgongymnastik, frukost, bildöverföring från kameran till datorn. Annat pyssel. Stiger lite utanför mig själv. Ser med överseende på mina självbetraktelser. Allt måste ut. På en gång. Orden väller ut för att….? Kanske har det malt på  för mycket utan stopp och stillastående ? Ok, att jag gav mig själv ett uppdrag, men det fanns ingen tidsangivelse. Självrannsakan och därpå följande återuppbyggnad kan inte skyndas på alltför mycket. Inte likt en teaterproduktion där man vet när det blir premiär. I det här fallet är premiären uppskjuten. Och dessutom måste jag ge mig chans att vila. Ge mitt huvud rast. Men det går på full gas från morgon till kväll. Inte för att det syns utåt, men tankarna virvlar runt alltmedan kroppen går i sina banor. Därför att huvudet inte kan koppla av är det nödvändigt med ganska enahanda rutiner. För hela tiden förbereder jag mig i tanken på något. Något ovisst. Och det fortgår även på natten, tror jag. Vaknar på helspänn, fast inga större uppgifter väntar.

Men idag är det söndag. Det ligger något i det där med ”tänk på vilodagen så att du helgar den”.

Kroppen har förstått. Anspänning, avslappning. Träning är det enda sätt som hjälper och jag vet hur. Nu är det dags för hjärnan att träna avslappning. Men hur ?

Just det. Yoga. ? Meditation ? Det finns nog ett sätt för mig med. Och sen behöver jag rätt tändvätska för att allt ska fungera normalt igen och vid rätt tillfällen.

Efter regn kommer faktiskt solsken. Men vad kommer sen ?

2 kommentarer

Filed under hjärna, kropp, meditation, träning

avoir mal à la tête

Och när inte orden föll på rätt plats talade kroppen och sade:

-”Kräks ! Huvudvärk ! Reagera ! Agera !”

Och kroppen hade talat och jag var tillbaka i ett vant, hemtamt beteende. I en lidande tystnad. Ett vacum där jag inte märks av andra än mig själv. Illamåendet talar sitt tydliga språk. Det jag inte får ur mig på annat vis.

Men det är inte konstigt i och för sig. När kroppen har ansträngt sig och ansträngt sig så länge för att komma i form. Har lyft sin hållning och gått med på en behandling för att ställa allt till rätta. Men när själen inte kan svara upp mot kroppens uppbyggnad, faller liksom konceptet. Eller kanske tar jag bara en andningspaus. Man kan inte vara duktig med sig själv hela tiden. Inte gräva för djupt och rannsaka sig i ett kör. Inte fresta på sina försvar i ett kör. Trots allt har ju kroppen byggt upp ett försvar med sina spänningar. Visserligen ett dåligt försvar och ett ömtåligt, men det har ju ändå funkat hittills. Men så tvingas kroppen ändra sig efter så många år. Hela attityden och uppenbarelse tränas till en annan resning, som den ännu inte riktigt har täckning för mentalt, kanske. Och om en byggsten faller eller ruckas på en aning i det känsliga uppbyggandet så vet man ju hur det kan gå för resten.

Ni vet…omorganisationer kostar på. Kanske inte lika mycket för alla delar, men de märks. Och de märks i organisationens svagaste delar.

Om jag inte är mitt arbete, vad är jag då, frågade jag mig igår. Och jag fick svar ganska direkt.

”Jag är min kropp !” Vem var det som sa det ?

Det var min huvudvärk, och det ”blev min huvudvärk”.

3 kommentarer

Filed under huvudvärk, kropp

Mon corps – cést tout !

På annan ort har jag samlat dom. Minnena, bilderna, sångerna, berättelserna. Här är jag utan allt. Ser ingen att tala med och ingen talar med mig. Men jag har valt det själv. En domare som dömer sitt eget innandöme och väger och mäter dess betydelse i förhållande till vad ? Möter inget motstånd egentligen, men heller inget medhåll. Om jag skalar av det jag har samlat på mig vill jag veta om det finns något kvar. En urkärna, liksom. Än finns inga tecken på liv. Ett hjärta, lungor, blod som flyter och ett skelett som hålls upprätt av muskler, visst. En kropp. Det är allt. Vad annat är att vänta ? Ett liv, en känsla, en tanke formulerad utifrån detta innandöme. Kanske var det så jag hade tänkt mig. Men vad är egentligen en människa utan sin yta som speglas och speglar sig i andras ? Utan det sociala samspelet kanske det inte finns ett jag.  Försöker tänka en enda vettig egen tanke som ingen annan utom just jag skulle ha tänkt. Eller, kanske inte vettig direkt utan snarare strängt personlig. Det är ju liksom inte samma sak. Snarare tvärtom. Ja, det vet jag ju inte heller om jag  ska vara ärlig. Hur ofta har jag egentligen uttryckt en egen djupt känd känsla inför någon annan människa. Det kan nog räknas på ena handens fingrar. Alla fraser som, ”jag älskar dig”, ”jag är så ledsen för min hund har dött”, berättar visserligen om känslor men är inte särskilt personliga. Så här är alltså hela mitt ”inälvspaket”, visserligen utan den yttre masken men ändå rätt skyddad i sin anonymitet, fullt av motstridiga känslor och trots det så oförmöget att uttrycka dem på ett sätt så andra förstår. En terapeut eller någon som lyssnar utan baktankar om egen vinning (ja, utom ekonomiskt då i terapeutens fall, men det är ett ärligt vinstintresse) skulle kunna förmå mig att hitta i mina myriader av inre känslor och tankar. Det som jag faktiskt reagerar starkt på i den ena eller andra riktningen av egen kraft. Och  så har jag ändå tagit hjälp av en annan människa som lyssnar och alltså finns jag till. I det sammanhanget. Om jag här skulle uttrycka något skulle ingen egentligen bry sig. Alla är så upptagna med sitt. Vad det nu kan vara ? Kanske lika lite som mitt.

Men bilden av mig som jag har byggt upp därborta finns inte här. Vad jag tycker om för musik och vad jag jobbar med och mina politiska åsikter. Här på bloggen finns taggar som man kan gå in på för att se vad andra har för intressen, liksom varumärken eller små skyltar som alla sätter på sig. ”Jag är OK för jag tycker som du”. Och det vet man innan man ens har frågat den andra. Enklare så förstås. Men var kommer din personlighet (vilken den nu är) in då ? Den som förhoppningsvis lyser mellan raderna ?

Lika barn leka bäst. Men om jag klickar på taggen personligt kommer det upp en massa människor som jag förmodligen inte har något gemensamt med. Samma med musik. Vem tycker inte om musik ? Inte så många. Men sen kan ju vissa finsmakare inte umgås med människor som har annan musikinriktning. Kanske skulle jag hitta mina bästa vänner bland frimärkssamlare eller oxfiléälskare. Eller någon som är intresserad av att ha mycket makt eller pengar. Nej, det är klart att det är enklare med indelningar av människor, men utifrån vad ? Sömnsvårigheter eller ej, mittbena eller sidbena, höger eller vänsterhänta. Antagligen är chansen lika stor att hitta likasinnade då som när man tittar på musikälskare. Det som är bra är ju att man kan avgränsa urvalet och har lättare att fokusera.

Jag kommer från ämnet, märker jag. Och kanske är det mitt signum att glida iväg från det som berör eller åtminstone borde beröra. Eller så använder jag bakvägen via annat för att hitta in till mig från oväntat håll. 

Nej, hoppsan. Så oväntat är det inte.  Jag kan den undanmanövern vid det här laget.

Jag slutar härmed för dagen. Cést tout !

1 kommentar

Filed under kropp, personligt, taggar, undanmanöver