Category Archives: långsamhet

C`est la vie ?

”Livet på bloggen är inte som livet självt”

Sagt av god vän IRL i lördags kväll på middagsbjudning.

”Tell me more”, tänker jag. Vem vet inte att livet själv består av många pusselbitar och har man inte översikt över alla har man heller inte blick för detaljerna. Det går heller inget vidare att sålla och hitta de rätta pusselbitarna. Jag har rätt bra överblick men dåligt sinne för detaljerna. Särskilt utan överblick, men även med. Nu talar jag pussel. Men klart att det också gäller livet självt. När jag pusslar på facebook och inte har sett bilden innan jag börjar, blir detaljerna viktigare. Färger och små konstiga skiftningar. När pusslet är färdiglagt visar det sig att jag har lagt det upp och ner…

Tänk om det är så på riktigt också ? När livet är nästan över, inser man plötsligt att man har liksom levt det helt huvudlöst, med fötterna upp och huvudet ner. Att man har börjat med helt fel bitar och att det inte alls såg ut som man hade tänkt sig. Det enda jag på förhand vet är att jag har lagt det för långsamt, men vad spelar det egentligen för roll om jag tids nog kommer fram till samma resultat som ”den blixtsnabba”, in the end. Om man har dragit i stort sett samma slutsatser fast från en annan synvinkel och på en annan tid, vem bestämmer då vilket sätt som är sämst ? Och vem bestämmer vad som är livet självt och hur och när och var det ska levas och i vilken takt ? Vem dikterar egentligen villkoren ?

Men i lördags lät jag mig inte nedslås av den goda vännens uttalande, som jag skulle ha gjort så många gånger förr. Helt enkelt för att jag inte tyckte att det var mitt problem. Det var nog hennes problem att hon inte såg möjligheterna i bloggandet och heller inte möjligheterna i kontaktskapandet på nätet. Och eftersom hon inte gjorde det, denna vanligtvis så skarpa analytiker, såg hon ingen möjlighet för oss andra heller. (Eller…fast det gjorde hon nog, fast hon ville skapa lite debatt ;-))Vi var ju förstås överens om det mest väsentliga. Att man inte kan ersätta nätkontakter med närkontakter live, men däremot kunde hon inte se tjusningen i att just ha datorn som medel att nå och få kontakt med helt okända människor. ”Så synd”, tänkte jag. ”Om henne”. Men det finns förstås förklaringar till allt. Varför hon inte vill och orkar och varför jag vill och orkar. Orkar med just det fenomenet just nu. Men jag var nöjd med att jag kunde hävda att inget var mer rätt än det andra. Att människor som är kontaktfinnare på nätet är sämre människor än andra, men det är heller inte tvärtom. I ett tidigare skede av mitt liv hade jag nog tagit åt mig och känt mig nästan kränkt av ett för mig, som jag tyckte, nervärderande tänkesätt.

Och nu sitter jag här och grunnar över helheten. I mitt liv alltså. Och vet på ett ungefär hur bilden ser ut…men detaljerna ? Egentligen är det bra lustigt. Förut har jag ju levt i detaljerna, mitt i livet, gjort alla fel och format fel tankekedjor…har det visat sig i sinom tid…för att jag inte har vetat riktigt vart jag ska ta vägen. En sak till som dryftades på denna synnerligen livgivande middagsbjudning var det här med målet och vägen. En av oss hävdade att det är en bluff detta med att vägen är mödan värd, om man aldrig når fram till målet. Och fick mothugg förstås. Men det finns ju en poäng. Om man sitter och lägger ett väldigt svårt pussel i flera timmar, eller kanske månader och år, och så visar det sig att det inte blir klart innan man ser vad det föreställer, så att säga. Var livet inte mödan värt då ? Hade man inte roligt när man la pusslet ?

Apropå munkarna i Burma, kom jag att tänka tänka på att världens mest fredliga religion inte har någon Gud och att målet för buddisterna är att uppnå ett ”ingenting”. Undrar om det har ett samband med mitt liv, de där tankegångarna eller om det inte passar in i mönstret ? I alla fall kan jag ju med säkerhet säga att dessa eviga existensiella frågor har aktualiserats för mig i och med att jag har suttit med ett pussel på nätet som någon av mina vänner på Facebook har gjort i ordning åt mig där och bjudit in mig i. Och visst kan man pussla IRL, och också har ju metaforen ”livets pussel” varit en hit genom århundradena, fast …hade jag inte pusslat ”URL” hade kanske inte frågan om hastighet och färdiga bilder och helhet kommit upp. Inte heller hade det uppstått en intressant diskussion på en fantastisk middagsbjudning ”i levande livet” …

(Och gott var det också !)

 Eller vad ska man tro ?

Döm inte !

Lär och lev…wherever… 😉

Eller…

Lev och Lär…Du bestämmer ordningen själv !

Domaren har gått och gömt sig…försvarsadvokaten är fullt sysselsatt med ”stureplansprofiler” och ”moi” har lämnat ”soffstadiet” i sin utveckling och är definitivt på väg mot fönstret.

Jag ser bilden lite suddigt på håll…så ni får lägga ert pussel själva.

See you in space in that case, if you want to !

Tjolahopp !

Annonser

1 kommentar

Filed under långsamhet, learning by doing

lentement

Jag hör till dem som hyllar långsamhetens princip. Om det beror på att jag blir stressad av snabbhet eller för att jag tänker långsamt, vet jag inte….men det lutar åt det senare. Men långsamhet ger större utrymme för reflexion. Nu har tyvärr inte långsamhet premierats så vidare värst, varken i skolans värld eller i samhället i övrigt. Många gånger har ju intelligens likställts med snabbhet och inom idrotten är det ju inget snack om saken. Vem som är bäst, alltså.

Men nu när jag har sluppit ifrån den yttre stressen under det här året, inser jag verkligen att jag kan tänka snabbt om det kniper. Jag har nog förut haft en tanke om mig själv att snabbhet är en omöjlighet. Ingen idé att ens försöka. Det gäller väl bara att ändra tankarna om sig själv, kanske. Men vad som händer när någon pratar för fort eller ger en förklaring alltför knapphändigt, är just det att  jag stänger av hela hjärnan. Allting suddas ut. Jag kan varken tänka eller uttrycka mig klart, varpå jag naturligtvis blir betraktad som en aning korkad. Eller ? Kanske är det bara jag själv som tycker det ? Jag brukar inte vara rädd för att fråga eller våga tala om att jag inte riktigt har förstått problemet och ofta drar många en lättnadens suck, eftersom jag brukar fråga det som ingen annan vågar. Och varför vågar ingen det ? Går alla omkring och klassar ned sig själva som korkade om de inte har fattat vid första försöket, så att säga. Och det slår mig att det borde gå att träna bort  att stänga av hjärnan så fort någon pratar för fort eller talar om nåt som man tror att man inte begriper, precis som man kan träna i alla andra avseenden. Men det förutsätter ju att alla nollställer sig. Att ingen har behov av att sätta sig på högre hästar än någon annan.

Det går ju bevisligen att träna sig till att bli en fullfjädrad säljare t.ex. Och regel nummer 1 måste vara att man ska tala så fort så att man överrumplar det stackars offret, som genast inbillar sig att hon är så korkad som inte har förstått alla fina erbjudanden, så hon säger ja bara för att bli av med försäljaren. ”Hon” i det här fallet är jag och försäljaren var en telefonförsäljare som ringde igår för att kränga på mig ett bredbandsabonnemang, och fast jag sa nej tre gånger och bad att få tänka på saken, lyckades han ändå prångla på mig det där abonnemanget ändå. Fast jag har möjlighet att ringa upp och hindra ”processen” inom tre veckor. Det var väl enda ursäkten för att jag lät mig luras. Det må ha varit hur bra erbjudande som helst, men jag hatar för det första telefonföräljare, för det andra reklam, som gör att man känner sig lurad, och för det tredje; människor som pratar för fort av endast en anledningen; att få mig att känna mig så dum så att jag inte nänns fråga om. Alla mina normala reaktioner stängs av och jag blir helt blockerad. Hade jag reagerat bara lite snabbare hade jag helt enkelt kunnat slänga på luren. Bättre fly än illa fäkta. Men inte ens det mäktade jag med.

Jag har aldrig blivit våldtagen, men jag kan verkligen förstå känslan, efter gårdagens samtal. Att bli så överrumplad att man låter sig övertalas fast man egentligen inte vill. I alla fall inte nu. Om jag skulle vilja byta bredband, vilket jag i och för sig har tänkt någon gång, så vill jag göra det efter moget övervägande och inte för att något idiot har ringt upp och kört över mig som värsta ångvält med sitt prat. Jag var helt darrig en lång stund efteråt. Jag som trodde att jag hade lyckats öva upp min förmåga att känna efter och säga ifrån. Klart att jag inte var fullfjädrad på området men att jag skulle låta mig plattas till på detta sätt….?

Pust !!!

Det kan hända att jag var ett sådant ”villigt offer” för att jag tidigare på dan hade känt mig så himla nöjd och belåten med mig själv för att jag hade gått på mitt första ”Friskis & Svettis”-pass. Köpte ett säsongskort förra veckan och så sprang jag ner till min närmsta Friskislokal och gjorde ett ”medelpass” och jag vill lova att jag blev svettig. Efter en kvart var jag sjöblöt, men var glad som en lärka efteråt för att jag ändå, i princip, hade orkat med hela passet, med några korta avbrott för att dricka vatten.

Så när telefonkillen ringde senare på kvällen var jag öppen och glad och godtrogen, rosig om kinderna och antagligen öppen som en god bok för allsköns övertalning. Han nosade upp minsta tvekan i min röst när jag sa nej. Min vanliga skepsis mot dylika försäljare hade liksom ångat bort i gymnastiksalen.

Nästa gång ska jag gå på ett ”Bas-pass”, så jag inte blir så lättlurad ifall någon mun-och fotmålare skulle vilja sälja några brevmärken till mig. Fast å andra sidan är de alltid mycket mer hänsynsfulla och visar stor respekt om man tackar nej, så jag brukar köpa av dem bara för det…för att inte tala om Hörselskadades Riksförbund, eller Rädda Barnen, fast dom brukar jag säga nej till när de ringer eftersom jag redan har en månatlig betalning till dem…

Suck ! Det finns så mycket behjärtansvärt som man skulle kunna sponsra, men tänk så mycket energi det går åt till att säga ”nej”, bara för att man ALLTID känner sig lurad när man säger ja till en försäljare och känner sig elak om man säger nej till behjärtansvärda ändamål. Och förresten..är det inte sån´t man kan betala skatt för..?..att slippa telefonförsäljare, och att de folkvalda som förhoppningsvis är mer insatta i vilken hjälp som behövs var, får bestämma vart pengarna ska gå. Jag vet inte, men jag tror att det kallas ”bistånd”……;-)

Nu blev det ju så att jag pga att jag blev stressad av den ”speedade telefonförsäljarkulturen” sa ja till ”fel sak”, och sen kommer jag väl å andra sidan säga nej till ”rätt sak” nästa gång någon vågar sig på att ringa….. Rädda Barnen eller vilka det nu kan vara. Fast å andra sidan kanske jag skulle svara ja….för om det är som han sa igår, att jag kommer att tjäna 200 kronor i kvartalet på mitt nya abonnemang så kan jag ju plussa på med sisådär 60-70 spänn i månaden till det behjärtansvärda. Summan av lasterna är kanske konstant ändå. Jag menar ångesten jag fick igår kanske vägs upp av känslan av välvilja som jag kan drabbas av sen….Hmmmm ?

Och allt detta för att jag inte ”tål” snabbhet. Och tillbaka till där jag började….det borde gå att träna bort!

2 kommentarer

Filed under långsamhet