Category Archives: mönster

changer

Att ändra sina mönster, sina danssteg, om än aldrig så lite, kan ha stor betydelse både för en själv och för omgivningen. Och något som jag har läst i en bok för länge sen stämmer fortfarande, och verkar alltmer sant: ”Man kan aldrig ändra på andra utan att förändra sig själv först”.

Det gäller ju i allra högsta grad i barnuppfostran. Aldrig att det hjälper att man säger till sina barn att de inte ska röka eller dricka om man fortsätter själv som om ingenting hade hänt. Ja, ni vet…barn gör som man själv gör och inte som man säger. Det är ju egentligen samma sak i relationer. Om ett par bråkar kan det ju låta så här:

”Skrik inte åt mig!” vrålar den ene. ”Jag skriker inte!” vrålar den andre tillbaka.

Hela det sociala livet är en enda spegling, av positiv eller negativ art. Och då vill det till att man, om man vill att den andre ska förändra sitt beteende,  själv måste göra och säga och vara på det sättet som man önskar av den andre. Eller helt enkelt bara säga eller göra andra saker än man brukar, så kanske det uppstår något nytt oväntat men positivt, ur denna förändring.

I alla fall är det något som jag har kunnat konstatera under de veckor jag har varit här på landet med mina släktingar, där verkligen mönster kan cementeras för alla framtid om man inte passar sig.

Så min nya giv har varit att artigt men bestämt säga nej tack, till umgänge om jag inte känner att jag ”klarar av” det. Eller så är jag med en liten stund. Tar en drink med föräldrarna och går sen ner och lagar mat till mig själv. Först kan det tyckas nästan provokativt att säga nej till middagssällskap, men när alla har vant sig infaller ett lugn. De ser att jag kan och vill välja dessa stunder för mig och själv och de behöver inte känna skuldkänslor för att de gärna vill se ett TV-program istället för att umgås med en som egentligen trivs bra för sig själv.

Förut hade jag kanske gjort mig tillgänglig för att inte de andra ska känna sig ledsna eller få skuldkänslor, fast då blir det ju bara ett evigt hänynstagande utan att någon egentligen vet varför.  Samma sak har gällt med de syskon och syskonbarn som har varit här. I det fallet har det väl varit nästan ännu tydligare. Det har förväntats av mig, fast inte medvetet, att jag vill vara med dem för att så har det väl alltid varit, eller…?

Jo, jag minns ju när jag var liten och inte fick följa med min bror och kompis ut och segla. Hur jag grät förtvivlat. Och att jag en gång hoppades på att komma med på en fest som samme bror skulle ha ute på landet. Jag brukade faktiskt få vara med när han hade fest i stan med samma kompisar, så det var inte en helt orealistisk önskan, men jag var ju förstås 6 år yngre och det gör skillnad när man är 12 och 18. Så på något sätt lever kanske föreställningen kvar att det är jag som är i underläge i det fallet fast det de senaste 30 senaste åren har förhållt sig på nästan omvänt sätt. Jag har varit lite ”ball” faster/moster för mina äldre syskonbarn och deras föräldrar och även min mamma har väl varit lite avis på min populäritet, som jag inte ens har jobbat på för att uppnå. Egenligen är det väl bara det faktum att jag har verkat ungdomligare och därmed närmare dem i ålder samtidigt som jag har varit lite upptagen med mina lika balla kompisar och min dåvarande pojkvän och  det kunde ju också verka imponerande. Nu är emellertid den storhetstiden förbi,(inte längre lika ungdomlig ;-)), men under hela den här tiden har jag ju ändå varit lillasyster till mina syskon hur jag än har burit mig åt och jag tog nog på mig att vara den som drog ihop både släkt och vänner på mina större kalas, inte bara för att de skulle lära känna varann och för att få ihop mina världar utan för att jag ville visa (på ett pedagogiskt övernitiskt sätt) hur lite ålder spelade roll, och också för att  släktingarna skulle få sig en pust av den ungdomliga världen. För lite dåligt samvete kunde jag nog jämt ha för att jag inbillade mig  att de tyckte att jag seglade fram på en räkmacka genom livet. Minst och mest älskad, kanske de trodde att jag var.

Nej, det här är inga sanningar som jag presenterar utan bara underlag för varför jag känner/har känt att jag ska vara till för alla…jag ska tycka rättvist lika mycket om alla syskonbarn, vilket jag också gör, fast de äldsta har jag träffat mest, men hela tiden är det inte mina egna preferenser jag efterfrågar utan mer vad andra kan tänkas ha ut av mig så att ingen blir arg eller besvken på mig. Ja, ni fattar. Återigen ”att vara till lags-spåret”. Och är det någon som har bett mig ?

Tror inte det faktiskt. Visst är jag släktkär, men är släkten kär i mig ? Alltså, visst är jag älskad av alla på ett sätt men inte bara för den jag är utan för den jag har gett mig ut för att vara. Och vem är jag då ? Ja, inte kan man ta reda på det när man hela tiden är i full gång med att ta reda på hur alla andra är eller vad de tycker.

Så nu sitter jag här i min ensamhet och stortrivs med det. Och…det mest fantastiska…..det verkar de också göra. En sån skön vana att göra det man känner för, när man har semester ! 😉 Nu kan ju de andra också göra så ! Och plötsligt känns  alla samtal som ändå uppstår, i bastun, på bryggan när man solar (?) efter badet, när man släpar stockar, i dasskön…und so weiter…så mycket mer intressanta. Det händer andra saker då än vid middagsbordet när man dricker samma vin, äter samma goda ”mammas middagar” och sjunger samma sånger som förra året, ni vet…”same procedure”….för plötsligt börjar vi inte bara prata och sjunga, utan också lyssna på varandra.

Och plötsligt när jag nu sitter härnere  och tittar ut genom fönstret slår det mig som en blixt från en klar himmel, att det är en stor del av mig detta, att sitta just här på den här delen av tomten och filosofera och drömma mig bort , ”där barn jag lekt”, att dra mig undan för mig själv och bereda plats för egna tankar. Sådan har jag blivit nu, men plötligt inser jag att jag har strävat mot detta svunna tillstånd, hela tiden.

Och jag som har inbillat mig och alla andra att jag är en sådan socialt beroende människa, som lever av ”det goda samtalet”, som trivs bäst i tvåsamhet och tillsammans med andra vänner. Jovisst stämmer det också, men inte så länge jag inte ges möjlighet att gå undan och vara för mig själv och tänka och samla ihop det lilla vett jag har. Och det var ju just i år när jag förmenades den möjligheten på jobbet i ännu högre grad än annars, som allting brast. Som jag kände att jag inte höll ihop och jag kunde inte, hur gärna jag än hade velat, ”ta mig samman” och gå vidare. Jobba på som vanligt var inte att tänka på. Jag hade inte hunnit klara tankarna vilket ledde till att jag varken kunde hålla ordning på mig själv eller min omgivning vilket inkluderar alla papper, glasögon, böcker, you name it, som jag la ifrån mig på de mest väntade eller oväntade ställen.

Så kanske det här avskärmandet är i det närmaste livsviktigt för mig. Kanske också för dig…och dig…?

Att samla ihop sig själv och veta var man har sig och sina gränser gentemot andra och sig själv. För ibland kan man vara mer gränslöst krävande mot sig själv än någon annan någonsin kan eller törs.

”Det här har jag ju alltid klarat, så nog kan jag klara av det igen + lite till….och lite till…och inte tänker jag gnälla heller för det har jag ju aldrig behövt göra förr…och gnälliga människor har jag svårt för….”

Och så där har jag kunnat hålla på och köra in mitt förstånd i väggen hela tiden….men det är nog nu !

Återstår bara frågan om jag är mer beroende av egen tid än alla andra är…om jag är sällsynt korkad och därför behöver bonustid för att fatta vem jag är och varför…? Hm…Återstår att se. Men det tar vi en annan dag, för nu är det helg.

Rast ! Vila ! För att jag vill….;-)

1 kommentar

Filed under mönster

rester

Jag sitter väl inte i sjön, precis, men i skuggan på landet. Den sol som idag väljer att skina över mig gör att jag inte ser något på skärmen när jag sitter ute. För ljust helt enkelt. Jag är på landet med dator och uppringt modem för första gången. Att vila här är skönt efter allt flängande både söderöver och norrut. Har inte hunnit med annat än att tänka på allt som har hänt på resorna, rensa lite bland alla bilder och blogga lite, bada lite, gymnastisera lite och hjälpa de allt mer åldrade föräldrarna med flygmyror och digitalboxen och hur man stänger av och sätter på den. Lätt att glömma ju, när man har gjort på ett annat sätt en herrans massa år. När man precis har visat vilka knappar som ska tryckas på för att stänga av, ringer mamma ner på min mobil och frågar, hur man gör för att stänga av. Hon skrattar själv, men det är lite rörande med denna glömska. Och sorgligt.  De har inte samma kapacitet som förra året, märker jag.

Så kom min bror med familj inseglande häromdagen. De frågade om mig och hur jag haft det. Vi har inte pratat med varann på hela våren. Märkligt vad det har sjunkit undan. Fast det är bra att ha bytt miljö och allt. Men efter hand som jag berättar, kommer minnen och känslor upp och jag  pratar som en kvarn. Det känns inte helt bekvämt att vara den som pratar mest med i det här familjesammanhanget. Och på något sätt känner jag att jag har tagit för mycket plats och tid, fast näää, han lyssnar fortfarande fast jag hoppar från det ena ämnet till det andra. Det är ju jättebra, men jag kan inte riktigt tro att det är sant. Har jag verkligen något att berätta ? Och kunde jag inte sammanfatta lite bättre ? Om någon frågar hur det är, inte väntar han sig en timmes svar, typ ? Jo, men han frågade ju i alla fall. Det är väl inte min sak att begränsa då, eller….

 Ja, och så kan jag känna att jag borde prata mer om honom och hur han har det. Inte heller han har haft helt lätt under året som gått, men jag biter tungan av mig, så som terapeuten har tipsat mig. ”Inte vara för förstående hela tiden”. Men att bryta mönster i familjesammanhang är inte helt lätt. Och senare på kvällen efter en god middag återställs den gamla vanliga fina ordningen. Bekvämast för oss båda. Storebror berättar och pratar och lillasyster lyssnar och kommer med inpass. Och dessutom har vi det trevligt när vi träffas. Och i familjesammanhang har vi lite samma roll. Min närmste bror och jag.

1 kommentar

Filed under familj, mönster

à vos places !

På era platser ! Färdiga ?

Något tveksamt tar jag plats bland vänner och gamla arbetskamrater. Var på restaurant igår med mitt arbetslag, som jag inte har sett på länge, på grund av min sjukskrivning. Försöker hitta min nya strategi men famlar mest efter den vanliga tryggheten. Inte så svårt att falla tillbaka i, men ser mig åtminstone lite utifrån. Kan konstatera att jag följer min vana och lyssnar in de andra utan att ta min plats i luftrummet. Om någon direkt frågar mig hur det står till nuförtiden, kan jag berätta. Annars är jag placerad i samma turordning som vanligt. Placerad av vem ?

Av mig själv. Och de andra. Vi hjälps åt förstås, för att allt ska kännas så bekvämt som möjligt för alla parter. Dvs, inga större förändringar i mönster. Några kan ta ordet och behålla det. Jag tar inte ordet men jag klipper mig in i debatten med lättsamma eller skojiga kommentarer som får oss alla att skratta och pusta ut.

”Puh, hon är som vanligt”. De är lättade. Fast ändå finns en osäkerhet svävande i luften. Borde inte något oväntat hända,  nu när ändå allt har ställts på ända ?

Även jag pustar ut. Efteråt. Jag klarade av det. Men hur ? Rannsakar mig.

”Domaren finner att svaret är: rutinerat”.

Kan min roll och spelar den väl. Försöker tänka att jag ska ta det lite lugnare med min vana att lyssna in andra hela tiden. Men när jag tänker ordet ”lugn” blir jag ju också i samma stund passiv även i samtalet. Att både ta det lugnt och inte engagera mig för mycket i andra på bekostnad av mig själv och samtidigt bestämma agendan känns i det närmaste som en omöjlig uppgift.

Antar att det vore bättre att träna på helt nya människor. Har provat det konceptet förut. När jag i min ungdom började på en utbildning med helt nya människor, bestämde jag mig för att ändra strategi. Jag skulle göra tvärtom mot vad jag alltid gjort tidigare. I diskussioner och under lektionstid skulle jag räcka upp handen och begära ordet. Något jag aldrig hade gjort under hela skoltiden. Bara när jag skulle svara på frågor där jag visste svaret.  Jag lyckades bra med det och det var inte många som förstod att jag ”egentligen” var en blyg människa.

Lyckat ! Och nu får jag pluspoäng av domaren, till och med. Jo, ett och annat positivt steg har jag tagit i rätt riktning. Fast sen har jag stagnerat. Varit för nöjd med mig och mitt, kanske.

Och nu tycker försvarsadvokaten att domaren är en felfinnare. Att domaren minsann aldrig kan vara nöjd, vilket bara sänker och inte lyfter en person. Först ett plus i kanten och sen ett minus. Och minus kommer sist och därför är det minus jag minns bäst.

Så därför får domaren en hemläxa över helgen. För varje plus ger vi en puss !

Färdiga….. !                    Gå ?                          Jo, men hur ?

2 kommentarer

Filed under beteende, mönster, strategi

chercher

 img_1226.jpg

Istället för att söka mitt inre har mitt vanligaste beteende gjort sig påmint. Jag har börjat söka ute bland människorna här, efter något som påminner mig om något som liknar mig eller efter något som jag inte har sett förut. Något som ska bekräfta mig eller bara som jag behöver för att känna igen mig. Min ursprungsidé var att sväva fritt i detta nya landskap, utan egentlig förankring någonstans. Men jag gick ganska snart på grund. Min nyfikenhet övervann mitt ego. Fint, kan man tycka, men det var nog mest ett uråldrigt mönster hos mig som gick igen. Kanske för att skapa en relativ trygghet i mig. Jag är fortfarande den jag trodde att jag var. Och varför skulle jag inte vara det ? Har något nytt revolutionerande inträffat som gör att jag plötsligt skulle ändra mitt sociala beteende ? Kanske har det hänt något. I alla fall reflekterar jag mer över hur och när jag agerar som jag gör. Fast jag har ju alltid varit en som funderar över sådana ting. Fast mest har det handlat om mig i förhållande till andra och inte till mig själv. Skulle kanske ha blivit beteendevetare istället. Kan mitt beteende berätta något om hur jag verkligen är och vad är verkligt och vad är bara yta ?

Allt är ju så sammansatt i en människa, så varför ens bry sig om att söka något som kanske inte finns utan att något annat finns. Och jag tror mig ha funnit något. Något ganska typiskt mig. Fast det är nog mänskligt, men jag är ju människa och det är ju också ganska typiskt mig. Att efter någon veckas ältande och funderande inse något så hårresande simpelt som att jag är mänsklig.

Tillåt mig småle.

4 kommentarer

Filed under beteende, förankrad, mänsklig, mönster