Category Archives: personligt

Tout seul….

Nej, jag är inte helt ensam. Men känslan av ensamhet och övergivenhet driver mig hit ibland. Hit kommer jag vid dödsfall och sjukdomar. Min långtidssjukskrivning drev mig hit allra första gången. Man får väl kalla denna min kära lyssnande blogg för klagomuren…
Mot slutet av min ”karriär” (5 år kvar) inom arbetslivet känns det alltmer fruktlöst att visa framfötterna och att göra framsteg, då jag känner mig allt mindre sedd och respekterad för det arbete jag utför. Jag vet att det kan vara inbillning, men inte bara jag, utan även mina närmsta kollegor undrar ibland varför jag – inte särskilt sällan – blir åsidosatt, eller inte tillfrågad i frågor som gäller också mig.
Jag reagerar i alla fall. Det kan bero på att jag började mitt yrkesliv inom denna bransch på 70-talet, då det var viktigt att alla var inbegripna i en dialog om barnen och verksamheten – och inte bara den som för tillfället var ansvarig för verksamheten. Nu är det så styrt…tanken är väl att det ska vara effektivt att en går på möten medan de andra arbetar.
Men jag tror att de bedrar sig, för i längden kan det i alla fall gå fel när inte alla inom arbetslaget får samma information samtidigt.
Men…det om detta! Det hela har det goda med sig att jag åter väcks till liv – ”Jag ska nog visa dem!”

Mitt projekt tuggar på som en gammal köttkvarn – två steg fram, ett steg bak. Jag tror att jag snart har så mycket material, och på fötterna, att jag skulle kunna söka projektpengar någonstans ifrån för att kunna färdigställa alltsammans och göra något av alltsammans – på riktigt!
Men det är i samma ögonblick som jag tänker den tanken som modet sviker mig. Ska jag göra också det alldeles ensam? Och tårarna kommer….inte häftigt och överraskande utan bara sakta fuktande mina ögon och kinder.
Så det var alltså där skon klämde….
Att stå upp för mig själv, skulle visa sig vara den svåraste av konstarter. Ta på storstövlarna, liksom, och klampa på.

Jag ville göra projektet själv – för att inte drunkna i någon annans vilja och idé, såsom jag alltid har låtit mig underordnas. Kaxig till en början, men till slut förvandlad till den blöta fläck jag innerst inne är. Det är inte konstigt att jag har känt mig illa behandlad, delvis – eller inte behandlad alls – de senaste åren, uppvuxen som jag är under det ”flummiga” inkännande 70-talet då allt var möjligt och tillåtet och vi bekräftade varann intill bristningsgränsen. Var det inte bra då? Jo, det var bra…då. Men det är inte bra för mig nu. Jag vet inte hur man bär sig åt. Nog för att jag kan slå på trumman alltid, men inte för mig själv. Jag vill inte sjunga solo, men jag står gärna i kören och stöttar.

Och nu har min gamla Domare tittat in också – HD – naturligtvis är det mitt eget fel att jag inte blir sedd av mina chefer, vems annars?
Nå, vad kan jag nu göra åt saken?

Gråt inte – kämpa!

Ja, jag vet, men det är ju det jag gör…..och just därför tappar jag modet ibland, när det känns lönlöst, som på jobbet, eller alltför högt berg att bestiga, som i mitt eget projekt.

Kanske känns det år som är i år som en milstolpe – jag fyller jämnt, snart pensionär då jag ”borde” ha kommit längre, och medan jag har fått allt mer tid till att jobba med projektet, har jag känt mig allt mer trött och orkeslös. Jag menar…jag känner inte många i min ålder som tänker påbörja en ny karriär med en egen idé och kanske ett eget företag. Bara jag tänker ordet ”företag” blir jag liksom matt och yr av trötthet.
Inte direkt en bra början.

Men å andra sidan har vi inte sett slutet än. Kunde pappa jobba till 95, så……Jag är/var ju bara barnet, jämförelsevis.

Så…jag har inte gett upp…..än….Ger jag upp vid 90 må det vara mig förlåtet….;-)

2 kommentarer

Filed under avslutning, bakom, bekräftelse, Dalcroze, ensam, idé, känslighet, personligt, rädsla, tårar, vilja

Mon corps – cést tout !

På annan ort har jag samlat dom. Minnena, bilderna, sångerna, berättelserna. Här är jag utan allt. Ser ingen att tala med och ingen talar med mig. Men jag har valt det själv. En domare som dömer sitt eget innandöme och väger och mäter dess betydelse i förhållande till vad ? Möter inget motstånd egentligen, men heller inget medhåll. Om jag skalar av det jag har samlat på mig vill jag veta om det finns något kvar. En urkärna, liksom. Än finns inga tecken på liv. Ett hjärta, lungor, blod som flyter och ett skelett som hålls upprätt av muskler, visst. En kropp. Det är allt. Vad annat är att vänta ? Ett liv, en känsla, en tanke formulerad utifrån detta innandöme. Kanske var det så jag hade tänkt mig. Men vad är egentligen en människa utan sin yta som speglas och speglar sig i andras ? Utan det sociala samspelet kanske det inte finns ett jag.  Försöker tänka en enda vettig egen tanke som ingen annan utom just jag skulle ha tänkt. Eller, kanske inte vettig direkt utan snarare strängt personlig. Det är ju liksom inte samma sak. Snarare tvärtom. Ja, det vet jag ju inte heller om jag  ska vara ärlig. Hur ofta har jag egentligen uttryckt en egen djupt känd känsla inför någon annan människa. Det kan nog räknas på ena handens fingrar. Alla fraser som, ”jag älskar dig”, ”jag är så ledsen för min hund har dött”, berättar visserligen om känslor men är inte särskilt personliga. Så här är alltså hela mitt ”inälvspaket”, visserligen utan den yttre masken men ändå rätt skyddad i sin anonymitet, fullt av motstridiga känslor och trots det så oförmöget att uttrycka dem på ett sätt så andra förstår. En terapeut eller någon som lyssnar utan baktankar om egen vinning (ja, utom ekonomiskt då i terapeutens fall, men det är ett ärligt vinstintresse) skulle kunna förmå mig att hitta i mina myriader av inre känslor och tankar. Det som jag faktiskt reagerar starkt på i den ena eller andra riktningen av egen kraft. Och  så har jag ändå tagit hjälp av en annan människa som lyssnar och alltså finns jag till. I det sammanhanget. Om jag här skulle uttrycka något skulle ingen egentligen bry sig. Alla är så upptagna med sitt. Vad det nu kan vara ? Kanske lika lite som mitt.

Men bilden av mig som jag har byggt upp därborta finns inte här. Vad jag tycker om för musik och vad jag jobbar med och mina politiska åsikter. Här på bloggen finns taggar som man kan gå in på för att se vad andra har för intressen, liksom varumärken eller små skyltar som alla sätter på sig. ”Jag är OK för jag tycker som du”. Och det vet man innan man ens har frågat den andra. Enklare så förstås. Men var kommer din personlighet (vilken den nu är) in då ? Den som förhoppningsvis lyser mellan raderna ?

Lika barn leka bäst. Men om jag klickar på taggen personligt kommer det upp en massa människor som jag förmodligen inte har något gemensamt med. Samma med musik. Vem tycker inte om musik ? Inte så många. Men sen kan ju vissa finsmakare inte umgås med människor som har annan musikinriktning. Kanske skulle jag hitta mina bästa vänner bland frimärkssamlare eller oxfiléälskare. Eller någon som är intresserad av att ha mycket makt eller pengar. Nej, det är klart att det är enklare med indelningar av människor, men utifrån vad ? Sömnsvårigheter eller ej, mittbena eller sidbena, höger eller vänsterhänta. Antagligen är chansen lika stor att hitta likasinnade då som när man tittar på musikälskare. Det som är bra är ju att man kan avgränsa urvalet och har lättare att fokusera.

Jag kommer från ämnet, märker jag. Och kanske är det mitt signum att glida iväg från det som berör eller åtminstone borde beröra. Eller så använder jag bakvägen via annat för att hitta in till mig från oväntat håll. 

Nej, hoppsan. Så oväntat är det inte.  Jag kan den undanmanövern vid det här laget.

Jag slutar härmed för dagen. Cést tout !

1 kommentar

Filed under kropp, personligt, taggar, undanmanöver