Category Archives: pourquoi

changer – pourquoi ?

gront-eller-rott.jpg

En förändring för min skull, måste ske på mitt jobb,  för att jag ska kunna återvända med högburet huvud. Men vad sker ? Vem har lättast att ändra sina danssteg om inte undertecknad ?

Kanske någon kunde notera att jag för några dagar sedan ändrade musik i min spelare. Varför ? Min trognaste åhörare här på bloggen, hade uttryckt ett visst missmod när hon lyssnade på den förra låten (fast ställde inga som helst krav på att jag skulle byta). Och nog var jag snabb att ändra mig. Inte vill jag att någon ska känna obehag. Inte ens min värsta fiende, fast jag tror inte jag har så många.  I alla fall ska ingen känna obehag på grund av mig. Och musiken jag spelade var ändå inte min egen. Jag valde den för att den passade in i temat, men …jo, jag tyckte nog att den var bra eftersom jag la in den. Men så viktigt var det inte…….!!!! ????

Sån är jag. Moi Voilá !

Ja, ni hör själva hur jag bekräftar mina teorier. Lätt som en plätt, snabbt och lätt. Jag ilar iväg för att glädja min nya vän på nätet 🙂 och det är vackert så, men…..suck.

Jag tror att jag tar två steg framåt och fem bakåt just nu.

Tillbaka till arbetet ? Satt igår på rehabmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, läkare, facklig ombudsman, etc. Hade förberett mig för att säga hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det. Men det blev lite som en ballong där luften pyser ut väldigt långsamt. För det fanns nämligen inte mycket att ta ställning till. Jo, om jag skulle arbetspröva eller arbetsträna. Arbetspröva är en mycket mildare variant och försäkringskassan betalar. Arbetsträning bör leda till att jag delvis går in på min tjänst igen efter ungefär en månads arbetsträning. Nu visade det sig att efter en månad börjar ju sommarlovet och mitt i sommaren kommer arbetsplatsen genomgå stora förändringar och omorganisationer så ingen vet egentligen förrän i höst hur min tjänst eller arbetssituation kommer att se ut.  Meningen är ju att arbetsträningen ska leda till att man ska inträda i arbete mer eller mindre direkt efteråt och gärna då i just det arbete som man har tränat på. Men eftersom ingen kunde eller ville (?) säga hur det skulle bli för mig, fanns det ingen anledning att börja träna förrän jag vet hur det ska bli. Och jag kunde alltså inte säga varken bu eller bä till någonting. Kände mig återigen förpassad till statistrollen. Den som jag har jobbat på att överge. Det enda jag sa med bestämdhet var att jag inte ville ha samma arbetssituation som jag har nu och att jag samtidigt ville avsluta det jag ändå har börjat på före sommaren (dvs hälsa på och ordna upp bland mina ”papper”). Ja, det kändes bekvämt och bra i den stunden. Jag behövde inte konfronteras med några stora beslut just för tillfället. Men så kom också besvikelsen. Det visade sig att min arbetsgivare inte heller kommer att upphandla just ”min ”företagshälsovård” till hösten heller. Och försäkringskassekvinnan som jag just fått ett sådant ruggigt förtroende för kommer inte vara knuten till oss efter sommaren. Och mina ögon började glänsa ”högriskbetonat”….inte gråta, inte gråta…..nej, höll mig sånär….men vaksamma läkarögon tittade bekymrat. ”Försäkringsakassan” ryckte ut igen och frågade min chef om det möjligen fanns chans att veta hur det ska bli för mig till hösten, i juni redan ?

 ”Tidigast i juni”, sa hon, så vi bokade ett möte då, ”om utifall att”…..?

Så står jag där igen och ska träffa nya människor som ska syna mig och jag ska förklara och beskriva än en gång. Det är ju som att börja första klass varje år. På det sättet kommer jag väl aldrig vidare. En del kanske tycker att det vore enklare för mig om jag började jobba helt enkelt. Nu är det ju inte så lätt. Konstigt nog. Det arbete som jag har utfört under 16-17 år utan större bekymmer, känns näst intill outhärdligt i skrivande stund. Inte uppgifterna i sig, men stressen i arbetet.

Men det är säkert ett tydligt tecken på att jag inte ska öda tid och kraft på den arbetsplatsen mer.

Ja, men vad ska jag då öda tid och kraft på ? Det spörs.

Annonser

3 kommentarer

Filed under ändra, besvikelse, pourquoi

Cést moi-pourquoi ?

Stirrar ner i mig själv och grubblar. Fanns där inget mer ?Och är jag i så fall ensam om att ha upptäckt det ? Att det inte fanns mer. Hoppas. Annars vore det ännu värre än min första upptäckt. För en gångs skull kan det vara skönt att vara ensam om en erfarenhet.

Stirrar lite till och tänker: Vad är en identitet. Är det en röst. Ja, men den hörs inte här. Är det min bild ? Den har jag inte lagt ut. Återstår kroppsspråket. Samma där. Osynligt här.

Så vad visar att jag är jag när jag är här? Sättet att uttrycka mig. Kan det vara unikt utan att vara personligt färgat av resten av mig ? Återstår att se.

Jag har börjat undersökningen: Cést moi – pourquoi ?

1 kommentar

Filed under grubblar, identitet, osynligt, pourquoi, stirrar, undersökningen, upptäckt