Category Archives: språk

Isfläckar

Vintriga isfläckar och förrädisk snö

DSC00246

Hala skor och allting rasar

DSC00558

 

Ibland får man fäste med en klump i halsen

img_0788

 

Finns en riskfri utväg eller bara små nålstick av hopp?

IMG_5295

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under isfläckar, känslighet, känslor, språk, ut

parliamo italiano ?

Och efter en stunds eftertanke är det dags att sprida ut orden över jorden igen.  Varför ? För att tillfredsställa mig eller andra, eller för att jag inte har något annat för mig ? Ja, typ…så kan det vara. Och så någonting mer…

Har känt in mig och känt av min omgivning under tiden som gått sen sist. Har varit och arbetsprövat på mitt arbete ett par gånger. Där har jag sagt till ganska tydligt inför mig och andra hur jag vill ha det. Och jag har också fått respons. Har även i mitt ”hemmaliv” tagit fatt i vissa känslor och markerat för en vän hur jag ville ha det inför en utlandsresa.  Det mottogs mer än väl. Det bemöttes med tacksamhet för att jag hade varit uppriktig. Så enkelt allting kan vara, men ändå så svårt. Just det enkla att säga som det är. Säger man som det är blir ingen förvånad eller upprörd, om man inte trampar någon annan på tårna förstås. Nu menar jag att uppriktighet inte går ut på att man ska säga ”sanningar” om andra människor och till andra, utan det är ju bara ens egna upplevelser man kan vara klar över, och därmed är det också bara en själv man kan vara uppriktig med. Att ta sig själv på allvar behöver ju nödvändigtvis inte handla om att vara pretentiös.

Fast kanske är det just det pretentiösa jag alltid har varit rädd för. Att ta sig själv på sådant gravallvar att ingen självironi lyser igenom. Det är riktigt ruggigt, har jag alltid tyckt. Men vad är motsatsen ? Att alltid skoja bort sig själv, göra sig värdelös och förminska sig i omvärldens ögon. Mycket ”stå-uppande” går ju ut på den komiska igenkänningseffekten. Alla får vara dumma och elaka eller fåniga eller pinsamma och ju pinsammare grejer man har gjort, desto roligare blir det ju. En genomärlig och klok och duktig människa som aldrig gör bort sig, är allt annat än rolig. Att lyssna på, alltså.  Men antagligen lättare att ha att göra med på ett sätt, åtminstone om den  ”duktiga” inte sätter sig till doms över alla andra. Mark Levengood har sagt att ”ingen tycker om en duktig”. Och hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte, men det är väl kanske inte de duktiga man vill ha med på kalas eller de man helst vill spilla bort en eftermiddag med på café. För man känner sig ju aldrig jämbördig en duktig, om man inte är det själv förstås. Däremot är det de duktiga och kompetenta som ställer upp när man minst anar det. Som stöttar när de andra charmiga slarvpellarna drar iväg mot nya djärva (?) mål. De är inte baksluga, oftast, utan har hela sin kropp och själ inom samma skal. De är tydliga för sin omgivning och är därför pålitliga. Jag är full av beundran inför dessa människor samtidigt som jag har  en idé om att alla sorter behövs. De duktiga behöver energin och ljuset från de opålitliga (alla charmiga är inte opålitliga, förstås, liksom att alla duktiga inte är tråkmånsar) och de duktiga skulle ju inte kunna profilera sig som just det, om inte de andra fanns.

Men som vanligt är jag ute efter att integrera allt det där i en och samma människa, men då skulle ju den människan bli perfekt. Och vad tycker vi om perfekta människor ? Ingenting eftersom de inte finns på kartan och tur är väl det så illa omtyckta som de skulle bli…;-)

italien.jpg

Och vad har allt detta med de italienska rubriken att göra ? Inte annat än att jag upplever italienskan som ett mycket tydligare språk än franskan, trots att jag läste franska 5 år i skolan, medan jag har studerat italienska 0 år. Dessutom är italienska också ett känslospråk, dvs jag uppfattar det så. Men italienares känslor verkar ligga mycket mer utanpå än inuti. De förmedlar känslorna till sin omgivning, medan fransmän är mer melankoliskt sinnade  (som jag uppfattar det) och de sväljer ord och drar ihop dem till oigenkännlighet, medan italienarna uttalar varenda stavelse minituöst och med eftertryck.

Dessutom har jag i konsekvensens namn beställt en resa till Italien redan nästa vecka. En händelse som ser ut som en tanke, inte sant ?

1 kommentar

Filed under språk, tänka, tydlig

descendre ou désescalade ?

nedatstigande.jpg

När det första skalet var avklarat, visade sig det andra vara ganska lättstött. Som ett äggskal ungefär.

Och befanns vara ett en tunn hinna mot den första besvikelsen. Ett lätt litet knack mot ytan bara. Sedan trillade den ena efter den andra ut på ett litet pärlband. Kamouflerade i olika nyanser och smaker. Lite syrligt, lite salt, lite grusigt. Färgade av tiden som gått sedan besvikelsen uppstod. En del besvikelser nerbäddade och vaggade, andra ute i ogjort väder, tycktes det mig. Några skvalpade ständigt runt beredda på attack. Det var nog de farligaste, fast å andra sidan mest synliga och kanske en aning lättare att förstås sig på. Om jag vänder på det så är det nog de nedbäddade som jag måste se upp med. Jag har stoppat om dem med ett löjets skimmer. Vem är jag att förvänta mig något av någon ? 

”Gärna skämta och vara glad, men inga pretentioner på djupare plan. Nej, inga pretentioner och inga förväntningar, så blir du inte besviken”. ”Så blir du inte besviken”. Orden klingar bekant. Jag har hört dom förut. Jag börjar förstå. Språket är nära nu. Har levt här ett tag och ser en utveckling. Innebär nedstigningen en nedtrappning, eller vad ? Har jag sjunkit in i mig själv så att jag nu skyller allt på mig själv ? Varför måste jag döma mig själv så hårt ? Det är väl ingen som har bett mig om, eller ?

Domaren:”Det var väl ingen som tränade dig att inte ha några önskningar till födelsedagar ?  Du ville ju bara inte ha något. Fast du egentligen så hett önskade dig en hund, visste du att du inte skulle få en. Du bodde i stan. Du skulle inte orka gå ut med den varje dag. Det skulle vara ett mycket större ansvar än du kunde ana.

Försvarsadvokaten: ”Och du var förstående. Så förstående att du aldrig tjatade, aldrig gnällde om det du inte fick. Men fick du inte det du ville ha kunde det lika gärna vara. Det var snarare din mamma som klagade på att du aldrig kunde önska dig nåt. Nej, för du visste att du aldrig skulle få det du verkligen ville ha. Någon levande varelse som var odelat intresserad av bara dig. Sådant behöver man inte som vuxen, i normala fall, men som barn”.

Domaren:”Vad är det att bråka om nu ? Gå ut och skaffa en hund om du så gärna vill ha. ”

Moi: Men det är inte nu jag vill ha en hund. Det var då det var viktigt. Och det var då jag lärde mig att sådant som var viktigt för mig, egentligen inte var viktigt alls.

”Men det där var ju så länge sen”.

Moi: Desto konstigare att det fortfarande spökar. Min förståelse för varför jag inte kan få det jag önskar har växt sig långt större än min längtan efter något. Det är nog inte besvikelsen jag har bäddat ner utan längtan. Kvar blev förståelsen i armkrok med rädslan för misslyckanden.

Domaren: ”Fnys ! Amatörpsykologi ! Trappa ner, vetja !”

Försvarsadvokaten (uppgivet): ”Suck ! Ännu en utsatt pretention att ta ner på jorden”.

Domaren: ”Provar ett annat språk. ”Du darfst nicht die pretentionen haben”!

Moi: Se där. Den tog. Sov gott alla drömmar.

Lämna en kommentar

Filed under amatörpsykologi, besvikelse, drömmar, pretentioner, språk, yta

parloir

img_1222.jpg

Befinner mig i ett nytt land och en ny tidsålder. Försöker mig på ett främmande språk för att någon gång byta fot och skapa mig ett eget universum. Men språket är inte mitt. Vilket är då mitt ? Om jag har ett eget språk är det ändå inte mitt. Det har snirklat sig genom miljontals munnar innan det talades med min tunga, mitt tungomål. Så är det, att mitt språk har jag bara till låns, precis som marken där jag går och livet jag lever. Det kan hända att en viss förskjutning i betydelse och förändring av ordets innebörd sker i varje ny omgivning, men inte är det min förtjänst. Språket är bara av betydelse i samtalet mellan människor och annars är det dött. Om ingen förstår mig finns inte språket jag talar och därmed kanske inte heller jag finns.Utanförskap råder i ordets rätta betydelse. Enligt mitt sätt att se det, alltså. Men vem är då jag att uttala mig i frågan ?

Är det någon som har förstått ? Nej, jag tänkte väl det.

1 kommentar

Filed under främmande, land, språk, utanförskap