Category Archives: tårar

Tout seul….

Nej, jag är inte helt ensam. Men känslan av ensamhet och övergivenhet driver mig hit ibland. Hit kommer jag vid dödsfall och sjukdomar. Min långtidssjukskrivning drev mig hit allra första gången. Man får väl kalla denna min kära lyssnande blogg för klagomuren…
Mot slutet av min ”karriär” (5 år kvar) inom arbetslivet känns det alltmer fruktlöst att visa framfötterna och att göra framsteg, då jag känner mig allt mindre sedd och respekterad för det arbete jag utför. Jag vet att det kan vara inbillning, men inte bara jag, utan även mina närmsta kollegor undrar ibland varför jag – inte särskilt sällan – blir åsidosatt, eller inte tillfrågad i frågor som gäller också mig.
Jag reagerar i alla fall. Det kan bero på att jag började mitt yrkesliv inom denna bransch på 70-talet, då det var viktigt att alla var inbegripna i en dialog om barnen och verksamheten – och inte bara den som för tillfället var ansvarig för verksamheten. Nu är det så styrt…tanken är väl att det ska vara effektivt att en går på möten medan de andra arbetar.
Men jag tror att de bedrar sig, för i längden kan det i alla fall gå fel när inte alla inom arbetslaget får samma information samtidigt.
Men…det om detta! Det hela har det goda med sig att jag åter väcks till liv – ”Jag ska nog visa dem!”

Mitt projekt tuggar på som en gammal köttkvarn – två steg fram, ett steg bak. Jag tror att jag snart har så mycket material, och på fötterna, att jag skulle kunna söka projektpengar någonstans ifrån för att kunna färdigställa alltsammans och göra något av alltsammans – på riktigt!
Men det är i samma ögonblick som jag tänker den tanken som modet sviker mig. Ska jag göra också det alldeles ensam? Och tårarna kommer….inte häftigt och överraskande utan bara sakta fuktande mina ögon och kinder.
Så det var alltså där skon klämde….
Att stå upp för mig själv, skulle visa sig vara den svåraste av konstarter. Ta på storstövlarna, liksom, och klampa på.

Jag ville göra projektet själv – för att inte drunkna i någon annans vilja och idé, såsom jag alltid har låtit mig underordnas. Kaxig till en början, men till slut förvandlad till den blöta fläck jag innerst inne är. Det är inte konstigt att jag har känt mig illa behandlad, delvis – eller inte behandlad alls – de senaste åren, uppvuxen som jag är under det ”flummiga” inkännande 70-talet då allt var möjligt och tillåtet och vi bekräftade varann intill bristningsgränsen. Var det inte bra då? Jo, det var bra…då. Men det är inte bra för mig nu. Jag vet inte hur man bär sig åt. Nog för att jag kan slå på trumman alltid, men inte för mig själv. Jag vill inte sjunga solo, men jag står gärna i kören och stöttar.

Och nu har min gamla Domare tittat in också – HD – naturligtvis är det mitt eget fel att jag inte blir sedd av mina chefer, vems annars?
Nå, vad kan jag nu göra åt saken?

Gråt inte – kämpa!

Ja, jag vet, men det är ju det jag gör…..och just därför tappar jag modet ibland, när det känns lönlöst, som på jobbet, eller alltför högt berg att bestiga, som i mitt eget projekt.

Kanske känns det år som är i år som en milstolpe – jag fyller jämnt, snart pensionär då jag ”borde” ha kommit längre, och medan jag har fått allt mer tid till att jobba med projektet, har jag känt mig allt mer trött och orkeslös. Jag menar…jag känner inte många i min ålder som tänker påbörja en ny karriär med en egen idé och kanske ett eget företag. Bara jag tänker ordet ”företag” blir jag liksom matt och yr av trötthet.
Inte direkt en bra början.

Men å andra sidan har vi inte sett slutet än. Kunde pappa jobba till 95, så……Jag är/var ju bara barnet, jämförelsevis.

Så…jag har inte gett upp…..än….Ger jag upp vid 90 må det vara mig förlåtet….;-)

Annonser

2 kommentarer

Filed under avslutning, bakom, bekräftelse, Dalcroze, ensam, idé, känslighet, personligt, rädsla, tårar, vilja

La Grotesque derrière ?

Det spricker upp, det som håller samman. Något oidentifierat från min inre synvinkel bryter sig igenom. Till slut spricker en söm och den gröt som finns bakom väller sakta ut ur sina hålor eller rörs om. Synliga tecken är tårar som strömmar. Förvirrade utfall och utbrott. Minnesluckor och allt borttappat material. Alls ingen ekande tomhet inombords, som jag vid en första inblick trodde. Inget som lämnar öppet för insyn och utsikt utan en rörig massa som sakta förskjuts än hit, än dit.

Så, var det för den röran som jag täppte till så framgångsrikt under alla dessa år? Likt min garderob där jag hela tiden trycker in nya kläder ytterst och de äldre förskjuts längre och längre in för att glömmas bort, eller bli hågkomna med en smula vemod. Fast utan behandling eller betraktande, bara ett maniskt instoppande. Ingen kategorisering, ingen struktur.

Men jag som verkar utanför, hävdar lamt att jag har ordningen i mitt huvud. Jag vet var i kaoset jag ska leta. Ända tills jag plötsligt inte vet det längre. För fullt. Upp över mina öron och ögon. Ser inte varken ut eller in och förstår inte det jag hör.

Fett fullt därinne. Ges ingen plats för reflexion.

Lite ”bakom” säger man om någon som är lite lätt förståndshandikappad. Kan förstå innebörden nu. Vad återstår ? Att syna varje detalj för sig, för att sedan lämna till glömskan ? Men först efter noggrann efterforskning, eller kanske återvinning i annan tappning.

Moi voila, derrière ! Uppsprättad och utplockad, dissikerad. Vad ska det leda till ? Lagerrensning. Ut med hela rasket. Det jag är mest förundrad över. Varför har jag inte tänkt på det förut ? Vad är jag rädd för ?

Att det ska komma ut en groteskt förvriden ”moivoila” utan hämningar och kontroll över sig själv ?

Ja något farligt förväntar jag mig säkert eftersom mitt skydd mot yttervärlden är präglat av något så genomsnällt förstående så att det kan bli rent äckligt.

Men sådan är jag, vill mitt förskräckta jag hävda.

Mådä. Men utan klangbotten, resonans, bärs inte tonen ut. Att jag inte tänkt på det förut ? Kanske för att ingen har frågat efter det.

Så det är dags för undersökningsdomaren att leda förundersökningen.

Cést moi, voilá !

5 kommentarer

Filed under bakom, grotesk, röra, resonans, tårar, undersökningsdomare