Category Archives: vilja

Tout seul….

Nej, jag är inte helt ensam. Men känslan av ensamhet och övergivenhet driver mig hit ibland. Hit kommer jag vid dödsfall och sjukdomar. Min långtidssjukskrivning drev mig hit allra första gången. Man får väl kalla denna min kära lyssnande blogg för klagomuren…
Mot slutet av min ”karriär” (5 år kvar) inom arbetslivet känns det alltmer fruktlöst att visa framfötterna och att göra framsteg, då jag känner mig allt mindre sedd och respekterad för det arbete jag utför. Jag vet att det kan vara inbillning, men inte bara jag, utan även mina närmsta kollegor undrar ibland varför jag – inte särskilt sällan – blir åsidosatt, eller inte tillfrågad i frågor som gäller också mig.
Jag reagerar i alla fall. Det kan bero på att jag började mitt yrkesliv inom denna bransch på 70-talet, då det var viktigt att alla var inbegripna i en dialog om barnen och verksamheten – och inte bara den som för tillfället var ansvarig för verksamheten. Nu är det så styrt…tanken är väl att det ska vara effektivt att en går på möten medan de andra arbetar.
Men jag tror att de bedrar sig, för i längden kan det i alla fall gå fel när inte alla inom arbetslaget får samma information samtidigt.
Men…det om detta! Det hela har det goda med sig att jag åter väcks till liv – ”Jag ska nog visa dem!”

Mitt projekt tuggar på som en gammal köttkvarn – två steg fram, ett steg bak. Jag tror att jag snart har så mycket material, och på fötterna, att jag skulle kunna söka projektpengar någonstans ifrån för att kunna färdigställa alltsammans och göra något av alltsammans – på riktigt!
Men det är i samma ögonblick som jag tänker den tanken som modet sviker mig. Ska jag göra också det alldeles ensam? Och tårarna kommer….inte häftigt och överraskande utan bara sakta fuktande mina ögon och kinder.
Så det var alltså där skon klämde….
Att stå upp för mig själv, skulle visa sig vara den svåraste av konstarter. Ta på storstövlarna, liksom, och klampa på.

Jag ville göra projektet själv – för att inte drunkna i någon annans vilja och idé, såsom jag alltid har låtit mig underordnas. Kaxig till en början, men till slut förvandlad till den blöta fläck jag innerst inne är. Det är inte konstigt att jag har känt mig illa behandlad, delvis – eller inte behandlad alls – de senaste åren, uppvuxen som jag är under det ”flummiga” inkännande 70-talet då allt var möjligt och tillåtet och vi bekräftade varann intill bristningsgränsen. Var det inte bra då? Jo, det var bra…då. Men det är inte bra för mig nu. Jag vet inte hur man bär sig åt. Nog för att jag kan slå på trumman alltid, men inte för mig själv. Jag vill inte sjunga solo, men jag står gärna i kören och stöttar.

Och nu har min gamla Domare tittat in också – HD – naturligtvis är det mitt eget fel att jag inte blir sedd av mina chefer, vems annars?
Nå, vad kan jag nu göra åt saken?

Gråt inte – kämpa!

Ja, jag vet, men det är ju det jag gör…..och just därför tappar jag modet ibland, när det känns lönlöst, som på jobbet, eller alltför högt berg att bestiga, som i mitt eget projekt.

Kanske känns det år som är i år som en milstolpe – jag fyller jämnt, snart pensionär då jag ”borde” ha kommit längre, och medan jag har fått allt mer tid till att jobba med projektet, har jag känt mig allt mer trött och orkeslös. Jag menar…jag känner inte många i min ålder som tänker påbörja en ny karriär med en egen idé och kanske ett eget företag. Bara jag tänker ordet ”företag” blir jag liksom matt och yr av trötthet.
Inte direkt en bra början.

Men å andra sidan har vi inte sett slutet än. Kunde pappa jobba till 95, så……Jag är/var ju bara barnet, jämförelsevis.

Så…jag har inte gett upp…..än….Ger jag upp vid 90 må det vara mig förlåtet….;-)

Annonser

2 kommentarer

Filed under avslutning, bakom, bekräftelse, Dalcroze, ensam, idé, känslighet, personligt, rädsla, tårar, vilja

et maintenant sentimentalité !

Nu är det dags att blicka framåt. Känna av mitt nu och förhandla med viljan.

Domaren har visserligen varit återhållsam på ytan, men har inte några anspråk på att förhärliga någonting. Vill helst vara kritisk och rättrådig men blir snarare kitslig och icke tillåtande. Försvarsadvokaten har stått emellan och velat vara diplomatisk och medlande utan att egentligen lyssna till vad känslan förmedlar. Och ensam står den känslosamma utan ord, men med uttryck som inte hörs i ord eller syns i skrift.

Tänk att det är så lätt att förväxla ”jag vill” med ”jag känner för”.

Jag vill gå långa promenader, läsa en god bok, vara handlinsgkraftig, duktig, glad och inspirerande och göra ett bra jobb, men vad känner jag för ? Kanske inte alls samma sak. Jo det är ju det här med det gamla vanliga överjaget som spökar, jag vet . Inga nyheter under solen.  Men jag personligen har nog inte förstått vad det innebär för just mig.

Jag känner för att skriva, vila, äta, dricka kaffe eller ett gott vin, beroende på tidpunkt på dagen. Jag känner för att få skratta och prata med dem jag kännner för mest. Jag känner för att ta det lugnt.

Jag känner för att se tiden an och att anstränga mig lagom mycket för att allt ska bli bra.

Men herregud ? Får man säga så ? Att man inte vill ge allt. Nej, men det var inte det jag sa. Jag sa att jag inte känner för att ge allt, men det hindrar inte att jag vill ge allt. Och vill man så kan man, sägs det ju. Men som den gamla klyscha det är, så stämmer det ju inte alltid. För om inte känslan är integrerad med viljan så har den ingen effekt. Varken känslan eller viljan kommer till sin rätt och kan inte samspela på samma planhalva. De går åt varsitt håll och gör sjävmål eller straffar ut sig på ett eller annat vis.

Så vad ska segra ? Viljan eller känslan. Domaren säger att viljan bör segra. Försvarsadvokaten säger att känslan inte har fått säga sitt. Domaren säger att känslan är dum och lat och måste övervinnas. Försvarsadvokaten ger upp eftersom känslan har tappat talförmågan.

Så står de återigen och kikar truligt oförsonligt på varann under lugg. Ingen ger sig och ingen skakar hand och tackar för god match. Båda har vunnit  och ingen har segrat eftersom det inte blev som någon av dem hade tänkt sig. Nämligen bra. Bara staus quo.

2 kommentarer

Filed under framåt, känna för, känslighet, nu, vilja