Category Archives: yta

à la surface, del 2

Så har jag lagt mig på ytan igen. Solar mig i andras glans och speglar andra. Och djupdykningar känns just nu obekväma. Men hallå….var det inte för att nå upp ovanför ytan och stå på säker botten som jag gjorde min resa till främmande land i våras ? Mitt eget främmande land. Var sak har sin tid, försvarar jag mig med. Jag har kommit upp nu. Jag mår bra, tror jag. I alla fall är jag mer vaksam på mina egna känslor och kan konstatera att jag har dom. När jag arbetstränar kan jag ”bara vara” med barnen utan att känna att jag måste prestera hela tiden. Och jag vet och känner att jag, vad som än händer, alltid har lätt att få kontakt med barn. Och jag känner mig tillfreds med det.

Så plötsligt, får jag en flashback från i våras och kan bara känna mig oförklarligt ledsen. Är den bräckliga underbyggnaden inte färdigreparerad än ?

Jo men, vad är det som säger att man inte kan vara ledsen ibland ? Sådant är väl livet. Ingen människa kan gå opåverkbar genom livet. Det om något vore väl skumt. Det är inte det som gör mig lite rädd. Det är de andra tecknen. Att jag klär mig alltför lätt i min vanliga kostym när jag kommer till jobbet. Den glada kostymen. Och på samma gång blir suget efter något enkelt så stort när jag kommer hem. Att sätta mig vid datorn…praktiskt taget ramla in på facebook och glömma bort mig själv några timmar för lite förströelser och lek med likasinnade. Men ändå, försvarar jag mig med, har jag ju klarat av det här steget tillbaka igen, eller åtminstone tanken på det, tack vare min idoga datorverksamhet, vare sig det är bloggande eller facebookande eller allmänt googlande efter musik eller andra upplevelser via skärmen. Och i bakhuvudet tickar min lilla tidsinställda bomb. Jag måste bli klar med åtminstone en liten del av ”mitt pedagogiska projekt” innan jag ställs inför faktum i vår, när jag ska in på banan igen. Jag vill inte att något ska hastas på, eftersom resultatet inte blir bra då, men vis av erfarenheten vet jag ju att mitt sinnelag är inte ”att fixa tusen saker samtidigt”- sinnelaget. Alltså, jag har inte den där simultankapaciteten som kvinnor överlag har. Å andra sidan är jag inte tillräckligt ”manligt fokuserad” för att kunna stänga ute kraven från alla möjliga och omöjliga håll på att räcka till för allt och alla. Kanske är det där nyckeln sitter. Upphovet till min stressotåliga natur. Kanske nyckeln till alla kvinnors stressjukdomar. Myten om om ”den goda kvinnan” med den stora simultankapaciteten som klarar biffen i alla lägen, och vi som inte klarar av det är alltså inga ”riktiga kvinnor”…? Eller åtminstone inga ”goda kvinnor”.

Men varför vill man då vara en ”riktig kvinna” om man ändå vet att det bara leder till ens egen undergång ? Tja…det har väl med myten om ”den goda modern” att göra också. En kvinna som inte har fött egna barn är ingen hel kvinna. Hon har inte riktigt gjort sin medmänskliga plikt. Dessa kvinnor spelar på det sättet på mäns planhalva, för även barnlösa män kan ju känna ett ”utanförskap” (detta förhatliga ord), men de lyckas oftast kompensera sig i arbetslivet med ”viktiga” jobb och höga löner, vilket inte lika lätt låter sig göras om man är kvinna.

Ni vet…”är man en framgångsrik kvinna är man antagligen en bitch och är man inte framgångsrik kvinna OCH dessutom barnlös, är man en looser”.

Allt det där ligger djupt  förborgat i våra tankemönster…även i mina egna…så djupt att ingen egentligen vet om att de tänker det. Ännu mindre vill någon öppet deklarera en sådan åsikt om man inte är en man med stora chauvinistiska anspråk.

Men jag som är en relativt modern människa har aldrig medvetet sett till att jag ska bli barnlös, men jag har heller aldrig längtat efter ett eget barn. ”Alltså är jag ingen riktig kvinna”, ringer en liten inre klocka i mig.

Alltså, det är inget stort trauma för mig, men ändå ligger det och skvalpar i den grumliga botten. Inte barnlösheten i sig utan följden av den. För om jag inte är en riktig kvinna, dvs, ”en god mor”, hur ska jag då kunna hävda mitt existensberättigande ?

Ja, säg det, den som vet…

Jag går in på facebook, så länge….;-)

Annonser

4 kommentarer

Filed under yta

Les mots justes

Att ha täckning för orden. Personen bakom en fras och en affirmation kanske inte har förmågan attt leva upp till dem. Man kan stå framför spegeln varje dag osch säga till sig själv ”Jag är snygg, stark och klok” och eftersom hjärnan inte är tillräckligt intelligent i längden kan den gå på denna utsaga, precis som den lika gärna kan anamma att samma person har stått framför spegeln hela livet och sagt till sig sig själv ” Jag är ful, blek, tjock, finnig och korkad”. Frågan är bara vad som är mest sant. Kanske kan man lura sig själv till en bättre spegelbild och känna sig precis så som det var sagt, ”snygg, stark och klok”. Det ger en ett bättre utgångsläge. Visst, men om inte personen i fråga någonsin kommer ifatt sin egen utsaga. Om det mer betraktas som självhävdelse. Man sticker ut hakan för något som egentligen inte är något att vara stolt över. Om andra avslöjar ens enkla ”sälja-sig-själv”-knep, då blir väl fallet dubbelt. ”Att spänna sin båge” kan ju leda till identitetskris av det svårare slaget.  Samma sak om ett barn blir mycket upphaussat av sina föräldrar. Då finns ju inget skyddsnät som tar emot när man sen kommer ut i världen och träffar människor med normal syn på ens begåvning. Man har inte byggt upp något underifrån utan smetar på något poleringsmedel utanpå.

Samma pinsamma känsla av tillgjord storhet drabbar mig när jag läser att Stockholms borgerliga politiker vill utse Stockholm till ”Skandinaviens huvudstad”. Bara sådär ! Utan att någon av de andra städerna har blivit tillfrågade, ingen har röstat (som ju annars är så populärt nuförtiden) utan det hela är helt självpåtaget och självutnämnt. Suck ! Jag kommer aldrig mer att kunna se en Oslo-bo i ögonen, eller Helsingforsbo, eller inte någon från Köpenhamn eller Reikjavik heller för den delen. Undrar hur det blir när Stockholm ”har blivit avslöjat”. Kommer stan att rodnande sjunka ner i Riddarfjärden, endast lämnande ett kallbadhus och ett hotell efter sig ?

Om jag skulle ställa mig på en scen och säga ”Jag är snygg, stark och klok” på fullt allvar, skulle folk antingen tro att jag var stå upp-komiker eller en galning. Med viss rätt. Och jag skulle rodnande lämna lokalen, stammande och ursäktande mig, utskrattad och hånad.

Men en politiker får göra sådana uttalanden och till och med få betalt för det.

Jag vet att en del vill påstå att det här är ett typiskt svenskt, ”jantelags-aktigt” sätt att resonera.  Må så vara, men i så fall är jag stolt över att vara svensk, vilket jag inte blir när Stockholmspolitiker slår sig för bröstet och utnämner sin stad till något ingen kan stå för.

Jag vet också att Domaren, min personlige HD, är i full gång. Skoningslöst hävdar han moralisk resning och plikttrogen ärlighet. Och jag kan inte annat än att uppgivet hålla med……

Jag ska nog bli ståuppare i nästa liv. Eller politiker. Så kan man få betalt för att vara omoraliskt kaxig.

Lämna en kommentar

Filed under självpåtagen, yta

à la surface

Har närmat mig från två håll. Underifrån och uppifrån. Och har nu hamnat på ytan. Min yta. Det underliggande kan skönjas och blandar sig med speglingen uppifrån. En mix. Det som syns är allt det där jag har byggt upp. Inga slott och herresäten precis, men fullt tillräckligt för att hålla mig sysselsatt. Lite rörigt och lite blandat, lite snyggt och lite fult, men stilenligt i sin stillöshet. Behöver inte direkt stå för något men kan inte heller beskyllas för att vara syssloslös och initiativfattig. Men det är när underströmmarna börjar göra sig gällande som det börjar knaka i fogarna. När kroppen börjar dansa och formar en annan rytm än den förutsedda. Och bilden förskjuts. Man kan börja ana ett annat centrum, en annan mening med omvärlden. Den gungar och jag med den. Och först när allt stämmer faller också allt på plats. Har öppnat upp och en och annan har fått kika in, men delar av mig har också luftats. Jag har inte gjort några djupdyk, men det har heller inte skett några explotionsartade utbrott. Vad är skillnad på personligt och privat ? Det är ju något svårartat att skilja på fenomenen. Men jag har nog velat hålla näsan ovanför ytan vad det gäller det privata. Man kan väl också säga att om man plockar upp något ur djupet och placerar det på ytan så har man gjort det personligt. Kanske. Men det viktiga är väl att yta och djup känner igen varann någotsånär, så de inte står och ljuger för varann och gör narr av sin andra hälft. Det kanske är det som menas med att vara sann mot sig själv. Att inte förneka någon del av sig själv eller att förhäva något av sig själv på något annats bekostnad. Att hela tiden vara snäll och foglig och att sen dessutom berömma sig själv med det, är ju inte riktigt sant. För upplever man sig själv som snäll och foglig, innebär det ju  per automatik att man har förnekat något annat. Varför skulle man annars behöva foga sig ?

Jag har redan idag börjat träna på att inte foga mig till ingenting. Kanske återupprättar jag en del av mig själv på det sättet eller så misstolkas det. Då är det väl bara att börja från början igen. Mest rädd är jag väl att det ska såra den som drabbas.  Men, men. Allting går. Kan ju inte alltid tänka på om andra ska såras. Det går ju att reparera. Det är ju inte möjligt att sätta upp skyddande stängsel och vadd omkring allt och alla. Och egentligen. Mest rädd är jag nog för att det ska slå tillbaka. Därför håller jag tillbaka mig. Och då får jag verkligen ingen luft. Kan inte andas.

Men det sagda och uttalade blir ju något att ta ställning till. Synligt och klart.

Osagt är osynligt, obefintligt och därmed inget att fästa sig vid. Så klart !

Självklarheter levereras härmed….;-) Men det ”uppenbara” kanske en vacker dag förvandlas till något ”underbart”. Eller både och ?

3 kommentarer

Filed under underbart, uppenbart, yta

descendre ou désescalade ?

nedatstigande.jpg

När det första skalet var avklarat, visade sig det andra vara ganska lättstött. Som ett äggskal ungefär.

Och befanns vara ett en tunn hinna mot den första besvikelsen. Ett lätt litet knack mot ytan bara. Sedan trillade den ena efter den andra ut på ett litet pärlband. Kamouflerade i olika nyanser och smaker. Lite syrligt, lite salt, lite grusigt. Färgade av tiden som gått sedan besvikelsen uppstod. En del besvikelser nerbäddade och vaggade, andra ute i ogjort väder, tycktes det mig. Några skvalpade ständigt runt beredda på attack. Det var nog de farligaste, fast å andra sidan mest synliga och kanske en aning lättare att förstås sig på. Om jag vänder på det så är det nog de nedbäddade som jag måste se upp med. Jag har stoppat om dem med ett löjets skimmer. Vem är jag att förvänta mig något av någon ? 

”Gärna skämta och vara glad, men inga pretentioner på djupare plan. Nej, inga pretentioner och inga förväntningar, så blir du inte besviken”. ”Så blir du inte besviken”. Orden klingar bekant. Jag har hört dom förut. Jag börjar förstå. Språket är nära nu. Har levt här ett tag och ser en utveckling. Innebär nedstigningen en nedtrappning, eller vad ? Har jag sjunkit in i mig själv så att jag nu skyller allt på mig själv ? Varför måste jag döma mig själv så hårt ? Det är väl ingen som har bett mig om, eller ?

Domaren:”Det var väl ingen som tränade dig att inte ha några önskningar till födelsedagar ?  Du ville ju bara inte ha något. Fast du egentligen så hett önskade dig en hund, visste du att du inte skulle få en. Du bodde i stan. Du skulle inte orka gå ut med den varje dag. Det skulle vara ett mycket större ansvar än du kunde ana.

Försvarsadvokaten: ”Och du var förstående. Så förstående att du aldrig tjatade, aldrig gnällde om det du inte fick. Men fick du inte det du ville ha kunde det lika gärna vara. Det var snarare din mamma som klagade på att du aldrig kunde önska dig nåt. Nej, för du visste att du aldrig skulle få det du verkligen ville ha. Någon levande varelse som var odelat intresserad av bara dig. Sådant behöver man inte som vuxen, i normala fall, men som barn”.

Domaren:”Vad är det att bråka om nu ? Gå ut och skaffa en hund om du så gärna vill ha. ”

Moi: Men det är inte nu jag vill ha en hund. Det var då det var viktigt. Och det var då jag lärde mig att sådant som var viktigt för mig, egentligen inte var viktigt alls.

”Men det där var ju så länge sen”.

Moi: Desto konstigare att det fortfarande spökar. Min förståelse för varför jag inte kan få det jag önskar har växt sig långt större än min längtan efter något. Det är nog inte besvikelsen jag har bäddat ner utan längtan. Kvar blev förståelsen i armkrok med rädslan för misslyckanden.

Domaren: ”Fnys ! Amatörpsykologi ! Trappa ner, vetja !”

Försvarsadvokaten (uppgivet): ”Suck ! Ännu en utsatt pretention att ta ner på jorden”.

Domaren: ”Provar ett annat språk. ”Du darfst nicht die pretentionen haben”!

Moi: Se där. Den tog. Sov gott alla drömmar.

Lämna en kommentar

Filed under amatörpsykologi, besvikelse, drömmar, pretentioner, språk, yta