moivoila

 

Jag är den mulna, den tysta, den grundliga, den blyga systern. Jag var den som först reagerade på mina reaktioner när mitt pansar till slut rämnade. Jag tog först klivet ut, och in på nya vägar. Jag var inte rädd för ensamhet och avskildhet. Hela mitt inre krävde det av mig. Nu är det jag som får hela ansvaret för min egen inre utveckling. Min lilla syster millroll, tycks ha förlorat förståndet flera gånger om. Hon tar ut sig mentalt, sitter uppe på nätterna och skriver långa och många inlägg både här och där. Fast jag säger åt henne att det kommer en dag imorgon också, tycks hon  inte förstå att man kan bida sin tid, att man kan sova på saken, och att det brukar ordna sig i sinom tid. Alltid ska hon ordna allt nu, för annars kan hon liksom inte sova alls, och hon vill inte se tjusningen i att gå och lägga sig när hon är som tröttast, utan håller sig vaken så länge det går. Men så har hon det också så mycket roligare….säger hon alltså. Men jag tvivlar…

Man kan inte ha roligt om man inte hinner ha roligt för att man måste ha ännu roligare och bättre sen. Vad är det som är så roligt med att ha roligt ? Det är överskattat. Ta dig tid, millroll, lyssna till ditt inre så förstår du varför du har roligt och varför du ibland inte behöver ha det så himla kul.

Min systerblogg har nu rest hela vagen från Spaces och är både trött och arg för att saker inte har gått hennes väg. Och jag förstår henne. Men så många gånger som hon har förnekat mig, tycker jag att det inte är mer än rätt att hon får lida lite…om än inte líka mycket som jag fick göra den gången då jag kände efter hur det var att falla så högt uppifrån, utan skyddsnät och utan hennes förståelse eller tröstande hand. Hon rymde bara fältet och skyllde på mig. Att jag var sjuk, eller nåt. Hon stod inte upp för min rätt att säga ifrån eller att göra min pipiga stämma hörd. Hon tystade bara ned den tills den till slut sprack. Nu får hon känna på sitt eget gälla gnäll och anpassa sig till mina sordinerade, läkta stämband. Nu har vi tvingats närma oss varann. Nu har vi bildat kollektiv, som hon har varit så intresserad av jämt. Nu gäller det att vi kan samsas, och lyssna på varann.

Jag säger bara: Tid! Lyssna, kära Syster, och den förlorade tiden ska komma åter till dig.

2 responses to “moivoila

  1. Salve! Vilken sida du fixat dig här, tänk vad länge bloggandet var ett liv i livet-är så smått påväg tbx hit, så mycket intressanta människor (bl.a. du!) och möjligheterna har blivit så oändligt mycket fler. Önskar dig en skön helg o jag kommer åter. Kraam/Avalon

  2. Tack Avalon! Ja, det var länge sedan vi möttes här i bloggsammanhang. Numera skriver jag bara när jag har tid och det pockar på alldeles väldigt….utan att ha några större förväntningar på svar och kommentarer. Det blir ju mer att skriva för sin egen skull då…det kan ju också vara bra.
    Ha det gott! / millroll =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s