piano à queue

Att flyga med en flygel – är det möjligt?

Nej, inte rent fysiskt, men i mitt hjärta flyger jag genom dimensionerna för att nå något extra. Kanske söker jag kontakt med min pappa – som inte längre lever, men som alltid önskade att jag skulle få flygeln efter honom – när jag spelar Petterson-Bergers Sommarsång, eller så söker jag bara kontakt med mitt egna soliga jag. Det som en gång var min riktning i livet. Att glädja andra – eller mig själv. Eller så söker jag min inre vägvisare när jag spelar fugor av Bach – mitt intrikata, kalkylerande, men ändå skönhetsälskande jag. Eller det kreativa inom mig när jag spelar en blues. Det meditativa jaget – när jag improviserar kring några Bill Evans – harmonier. Eller så är det rätt och slätt bara mig jag söker när jag spelar och minns mina egna alster.

Något inom  mig vaknar i alla fall varje gång jag sätter mig vid detta (för mig) himmelska  instrument, som nu har hamnat i mitt hem, slutligen. Med musiken i centrum blir jag den människa jag alltid önskat vara.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tout seul….

Nej, jag är inte helt ensam. Men känslan av ensamhet och övergivenhet driver mig hit ibland. Hit kommer jag vid dödsfall och sjukdomar. Min långtidssjukskrivning drev mig hit allra första gången. Man får väl kalla denna min kära lyssnande blogg för klagomuren…
Mot slutet av min ”karriär” (5 år kvar) inom arbetslivet känns det alltmer fruktlöst att visa framfötterna och att göra framsteg, då jag känner mig allt mindre sedd och respekterad för det arbete jag utför. Jag vet att det kan vara inbillning, men inte bara jag, utan även mina närmsta kollegor undrar ibland varför jag – inte särskilt sällan – blir åsidosatt, eller inte tillfrågad i frågor som gäller också mig.
Jag reagerar i alla fall. Det kan bero på att jag började mitt yrkesliv inom denna bransch på 70-talet, då det var viktigt att alla var inbegripna i en dialog om barnen och verksamheten – och inte bara den som för tillfället var ansvarig för verksamheten. Nu är det så styrt…tanken är väl att det ska vara effektivt att en går på möten medan de andra arbetar.
Men jag tror att de bedrar sig, för i längden kan det i alla fall gå fel när inte alla inom arbetslaget får samma information samtidigt.
Men…det om detta! Det hela har det goda med sig att jag åter väcks till liv – ”Jag ska nog visa dem!”

Mitt projekt tuggar på som en gammal köttkvarn – två steg fram, ett steg bak. Jag tror att jag snart har så mycket material, och på fötterna, att jag skulle kunna söka projektpengar någonstans ifrån för att kunna färdigställa alltsammans och göra något av alltsammans – på riktigt!
Men det är i samma ögonblick som jag tänker den tanken som modet sviker mig. Ska jag göra också det alldeles ensam? Och tårarna kommer….inte häftigt och överraskande utan bara sakta fuktande mina ögon och kinder.
Så det var alltså där skon klämde….
Att stå upp för mig själv, skulle visa sig vara den svåraste av konstarter. Ta på storstövlarna, liksom, och klampa på.

Jag ville göra projektet själv – för att inte drunkna i någon annans vilja och idé, såsom jag alltid har låtit mig underordnas. Kaxig till en början, men till slut förvandlad till den blöta fläck jag innerst inne är. Det är inte konstigt att jag har känt mig illa behandlad, delvis – eller inte behandlad alls – de senaste åren, uppvuxen som jag är under det ”flummiga” inkännande 70-talet då allt var möjligt och tillåtet och vi bekräftade varann intill bristningsgränsen. Var det inte bra då? Jo, det var bra…då. Men det är inte bra för mig nu. Jag vet inte hur man bär sig åt. Nog för att jag kan slå på trumman alltid, men inte för mig själv. Jag vill inte sjunga solo, men jag står gärna i kören och stöttar.

Och nu har min gamla Domare tittat in också – HD – naturligtvis är det mitt eget fel att jag inte blir sedd av mina chefer, vems annars?
Nå, vad kan jag nu göra åt saken?

Gråt inte – kämpa!

Ja, jag vet, men det är ju det jag gör…..och just därför tappar jag modet ibland, när det känns lönlöst, som på jobbet, eller alltför högt berg att bestiga, som i mitt eget projekt.

Kanske känns det år som är i år som en milstolpe – jag fyller jämnt, snart pensionär då jag ”borde” ha kommit längre, och medan jag har fått allt mer tid till att jobba med projektet, har jag känt mig allt mer trött och orkeslös. Jag menar…jag känner inte många i min ålder som tänker påbörja en ny karriär med en egen idé och kanske ett eget företag. Bara jag tänker ordet ”företag” blir jag liksom matt och yr av trötthet.
Inte direkt en bra början.

Men å andra sidan har vi inte sett slutet än. Kunde pappa jobba till 95, så……Jag är/var ju bara barnet, jämförelsevis.

Så…jag har inte gett upp…..än….Ger jag upp vid 90 må det vara mig förlåtet….;-)

2 kommentarer

Filed under avslutning, bakom, bekräftelse, Dalcroze, ensam, idé, känslighet, personligt, rädsla, tårar, vilja

Les jambes

Att stå stadigt på bägge benen är naturligtvis en god sak.
I höst har jag för första gången sedan 2006 gått tillbaka till min ursprungliga syssla och mitt huvudsakliga uppdrag,
att jobba med 6-åringar igen. Det var välkommet och efterlängtat
för min del – även om jag inte var huvudansvarig för klassen – får jag ändå
rå över verksamheten på ett annat sätt och känna att jag får göra det jag är bra på …

Tillbaka till ruta ett, efter 5 års kamp med mig själv, mina arbetsgivare och mina scheman.
Och när jag nu äntligen är där, pigg och frisk och inte en sjukdag förrän…..
Jag hade varit lite småförkyld och jag hade redan fått smärtsamma ilningar i benet bakom örat som kom och gick under en tvåveckorsperiod och som nästan gjorde mig vansinnig, om jag inte redan var det…

Jag hade redan fallit i obalans med min cykel, och fick den över mig så att pedalen rev upp en lång reva på mitt skenben och blodet droppade så att strumpan var rödfärgad innan jag hade rullat
hem…jag hade hunnit få var och infektion i såret och och blivit
botad med antibiotika precis innan det hände…men jag hade inte
varit sjukskriven någon gång, vilket kändes skönt eftersom jag var så mycket sjuk förra året….så blir det när folk får göra det de vill, trodde min föreståndare….
Men ändå låg det på lur, det där med att härda ut, att vara duktig och att inte känna efter, bara kämpa på och vara pålitlig….men alla dessa små och stora blessyrer och krämpor…
Precis när jag hade avslutat min penicillinkur kom den där helgen då vädret var vackert och det var skönt att leva.

Det var båtupptagning nere i båtklubben när vi gick vår vanliga promenad och vi stannade på olika ställen för att fotografera och dokumentera en skön dag.

PANG!

Där låg jag på marken.

Hade snubblat över någonting medan jag ivrigt fotograferade kranen ovan och hamnade pladask på en gräsplätt. Att den kunde göra så ont!?! En skäggig man kom förbi och frågade hur det hade gått. Jag vet inte, sa jag, för plötsligt kände jag en kolossal smärta i vänster lår och en yrsel och illamående vällde över mig. Jag var beredd att falla karln om halsen svimfärdig som jag var (för mitt eget sällskap syntes inte till) – men karln konstaterade lugnt att ”dina glasögon höll i alla fall”, men sen stapplade jag fram till min egen vän som erbjöd sig att hämta bilen och köra mig hem efter som jag skrek och grät för varje steg, men jag kunde inte ens tänka mig att sitta där ensam och vänta på bilen under tiden – så ont gjorde det – jag ville bara hem. Det skulle visa sig att ingen ställning fanns att uthärda i. Varken sitta, ligga eller stå… så dagen efter denna händelse sjukskrev jag mig. Sen tyckte jag att det fick räcka  med benpjosk och gick och jobbade. Sen dess har jag stapplat mig fram mer eller mindre haltande och kvidande. En del tyckte att jag skulle gå till doktorn redan efter några dagar, en del tyckte det var dags efter två, tre veckor. Någon – det var nog bara en – tyckte nog att jag kände efter lite för mycket.
När han sa det, fick det plötsligt motsatt effekt….och jag började tycka synd om mig själv för första gången på hela hösten, nästan.

Men gå till doktorn? Nej – jag trodde att det skulle gå över vilken
dag som helst. Inget ben är brutet i alla fall….och…..

I lördags kom den lyckliga dagen. Jag kände nästan inte av smärtan alls. Jag var bra, solen sken och det var dags för den första riktiga promenaden på en månad. Jag var lycklig, på riktigt…
Men efter 40 minuters promenad skulle jag bara gå in på ICA och handla till middagen, och då kom det tillbaka…det onda…mer och mer. Även när jag kom hem tilltog smärtan och inte förrän nästa morgon kändes det bra igen. Så ut till IKEA för att köpa bäddmadrass till min mamma + lite annat smått och gott. Alla som har varit där vet hur långt man får gå för att överhuvudtaget
komma ut ur varuhuset och sen iväg till äldreboendet och fika med de gamla och prata med mamma. Inte så påfrestande för benet, men man kan bli lite trött av det på andra sätt.
Och nästa morgon – måndag morgon var det OK igen, men jag hann knappt komma till jobbet förrän det var kört….igen…och om jag gick hemifrån som en frisksportare, kom jag hem som en invalid. Efter en månads plågor övervägde jag att vara hemma nästa dag och gå till doktorn. Det var först då jag insåg att det aldrig kommer att gå över om jag inte söker hjälp.
Jag fick komma till en sympatisk man som kunde förstå min envishet, men han sa att ”den där gräsplätten slog sönder dina muskler rejält, och du har varit dålig på att sköta om dig själv! Nu är det vila hemma med benet högt en vecka och inte springa efter 6-åringar, som gäller! Jag är ledsen, men du kommer förmodligen inte bli helt återställd på ytterligare en månad…”

Det var ord och inga visor. Men han var humoristisk och trevlig och inte sträng på ett elakt sätt. Och han lyssnade! Sådana doktorer är tyvärr alltför sällsynta.
Men nu sitter jag här med min gamla ”självinsiktsblogg” som jag ju skrev i under min långtidssjukskrivning. Jag går tillbaka till de tidiga posterna och ser hur jag kommer underfund med mig själv och hur jag aldrig kände efter i tid – innan det var för sent.
Men hör nu kära ”Moi”- att känna efter hur man mår handlar ju inte bara om själsliga åkommor! Varför skulle ett ben vara mindre viktigt än en själ? Dessutom påverkar det ena det andra. Jag kände plötsligt hur ledsen jag faktiskt blev över att behöva ha så ont och när ”Fröken Duktig” slutligen hade lämnat scenen tillät jag mig att ta hand om mig och inte bara alla barn runtomkring mig på jobbet.
Och då fällde jag nog en tår till vid blotta tanken på vilken korkskalle jag har varit….typ….

Men det finns en liten hake i detta. Att inte ge upp denna höst var särskilt viktigt. Jag tror att jag särskilt gärna ville visa mina chefer att jag skulle klara av den här uppgiften när jag väl hade fått jobbet jag hade eftertraktat så hett. De skulle inte få chansen att ens tänka att:
”Vad var det vi sa? Hon pallade inte trycket!

Men det dumma var ju att jag faktiskt pallade fööör mycket,
fast….jag stod inte pall.
Men nu sitter jag här med mitt onda ben på en pall
och sjunger på en trall.
Så kan det gå efter ett eller två fall…;)

Lämna en kommentar

Filed under avstickare, besvikelse, en månad

Mitt i mitt slut tittar en ny början ut…

Just nu sitter jag bara och stirrar framför mig. Det här är nytt. Pappa gick bort idag. Redan innan jag fick beskedet satt jag och tittade på bilder sen 3-4 år tillbaka. Pappas födelsedagar i olika tappningar. För fyra år sedan var han fortfarande ung, kändes det som. Han gick rak i ryggen och bara ibland, när han gick på promenad, använde han käppar: Mamma och han firade det året 70-årig bröllopsdag, så de bad mig ta en massa bilder att skicka till tidningen. De bilderna chockerade mig nästan. De var ju så unga – som jag alltid har kommit ihåg dem. Men bara på några år sker förändringar som man knappt märker av under tiden. Särskilt min pappa har ju hela tiden behållt förmågan att ha koll på sin omgivning. Visst har även han upprepat sig, men på ett ganska normalt sätt, för att ha uppnått en så hög ålder. Kanske har jag därför inte sett alla förändringar så tydligt. Inte förrän efter jul, då han tappade så många delar på en gång. Både det goda minnet och kollen. Han visste inte riktigt om det var morgon eller kväll, och eftersom han också såg så dåligt, hade han svårt att orientera sig. Ja, det hände mycket på slutet, som vi inte riktigt kände igen. Ändå fanns han kvar in i det sista, med sin humor och omtanke. Att han frågade mig hur jag mådde, när jag skulle åka hem i lördags från sjukhuset. Han hade inte släppt omtanken. Han mindes rakt igenom alla avsvimningar och fall att jag hade varit dålig och hade haft feber. Han kunde skämta om att han hade skrämt upp så många när vi kom till sjukhuset och senare på dagen hade de som var kvar sjungit en sång i stämmor, som vi alltid brukade sjunga på fester, kom ett av de ingifta syskonbarnen in, och när han hälsade på pappa och frågade hur det var med honom, svarade pappa: ”Dåååligt! Jag kunde inte min stämma – jag sjöng fel..”

Det är så typiskt för honom och hans generation att ha den typen av humor. Och nu var han den sista i den syskonskaran, i den generationen. Men min mamma kan bli gammal också. Pigg och rolig, med ett gott humör. Men hon kommer inte ihåg det hon har upplevt. Däremot är hon alert i nuet. Hon kan diskutera och hon har också ”skärpt sig” med att hålla koll på saker sedan pappa blev mer förvirrad.
Det var när jag såg bilden på de människor som har format mig allra mest som det brast för mig. Aldrig mer dessa samtal, aldrig mer spelandet och skojandet. Promenaderna på landet och bastubadandet. Med mamma kan det visst bli goda samtal och roliga stunder, men….aldrig mer pappa. Javisst blev han gammal. Men det är ingen ursäkt, möjligen en förklaring. 😉

När sedan min bror ringde och berättade att det hade skett blev jag lugn som en filbunke. Men när samtalet var avslutat brast det igen. Sen ringde jag sjukhuset och sa att vi ville titta på honom en sista gång, återigen samlad. Så satte jag mig i soffan och fick Misse i knät direkt. En katt vet vad som behövs. Återigen tårar.
Hade jag inte åkt till sjukhuset hade jag ångrat mig, tror jag. Men nu så här efteråt vet jag att det var inte min pappa jag var och tittade på. Han hade kilat vidare, helt enkelt….
Måste ta fram de där bilderna från i eftermiddags för att få tillbaka en pappa att vara glad åt och att sörja på riktigt.

Hej då, pappa!

Lämna en kommentar

Filed under familj

ohörbart brummande..

I en klangbotten brummar något ohörbart.
Det känns någonstans men jag vet inte riktigt hur.
Det bara är. Inväntande det som ska komma, men ingen vet när.
Jag är ovan vid detta.
Något liknande har aldrig hänt.
100 år nästan
Det hade lika gärna kunnat vara 1000
Han har ju alltid funnits
Alltid sig lik
Men bara för en vecka sen visste han själv att han inte var sig lik.
Mamma skulle sammankalla alla för att han skulle dö, sa han.
Det gjorde han inte…och vi kom inte…..
men fyra dagar senare kom vi när ambulansen hade kört honom till sjukhuset, avsvimmad..
Efter någon timme i vårt sällskap vaknade han upp. Först trevande och svårbegriplig, men så småningom talbar…
Bad om vatten.
”Alla här? Trodde ni att jag skulle dö?”
Visste inte var han var och varför. När han efter ett tag förstod att vi hade blivit så oroliga sa han:
”Det var väldigt va många jag har skrämt upp!”
Och när systerdottern kom senare på eftermiddagen kände han först inte igen henne, men när hon sedan började prata om landet, mindes han hur vackert det var när han var där senast (han hade full koll på när det var) och sen sa han att ”jag fyller ju 100 i sommar”.

Ingen vet hur det blir, men….igår var han inte kontaktbar, har det berättats mig.
Jag är ju på något sätt glad åt att han skrämde upp oss så att vi fick se honom och han fick se alla oss, om det nu är så att han lämnar oss snart?
Det skulle var mest barmhärtigt om det skedde nu snart. Han har varit så svag senaste månaderna….

Men för oss känns det ovant…han brukar återuppstå och resa sig och gå, om han så närapå har brutit nacken (vilket han närapå gjorde för några år sedan).
Men nu är det inte bara fysiska åkommor.  Dvs, han har inte längre full koll på allt och alla. Ganska så förvirrad ibland…
Det är nog skillnaden.
Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken. Och så länge han kan hålla humorn vid liv är han fortfarande han.
Oavsett om han lever eller ej, höll jag på att säga… 
Nej, det går inte att vänja sig. Jag får tänka som han, att i sommar ska han fylla hundra.

Lämna en kommentar

Filed under familj, Uncategorized

Sjukt litterär

Det är hit jag söker mig när olika slags krämpor  har slagit mig.  Jag lutar mig mot dessa lugna koögon och drömmer mig bort till ett friskare liv. Just nu bara förkyld, men det slår ändå ut mig. Mina dagliga sysslor tycks så främmande när jag har sjunkit ner så djupt i soffan som det går och ser ljuset sakta falla över taken utanför fönstret.

Idag var det dock inget ljus att tala om. Ett gråvitt snöblandat ljus om man jämför med igår då solen strålade in och gjorde lägenheten till ett litet himmelrike. Nu är det som om nyanserna har gjort min själ en nyans blekare, mer intetsägande. Jag som i vardagslag gläds åt snön, till och med när solen håller sig undan, eftersom den ändå målar världen lite ljusare. Nu känner jag ett slags oro vila över alltsammans.

Har jag något att säga till om överhuvudtaget? Med Help som vi ska ringa när vi blir sjuka, bestämmer åt mig när jag ska friskskriva mig och inte. Lite i händerna på dem är jag allt. Nu har de sagt att jag ska jobba på fredag. Varför? Borde jag inte få känna själv när jag mår bra eller inte? Hallå!  Jag närmar mig 60 år och dessa sjuksköterskor talar till mig som om jag aldrig hade haft en förkylning förr…

Lite mindre vetande blir man. Fast en del av dem är klart trevliga och vänliga. Men ändå är de allvetande och lite förmyndaraktiga i tonfallet. Jag har svårt för sjukvård oavsett om de som vårdar är vänliga eller ej. Jag menar, när det känns som en slags inställsam vänlighet, som i det här fallet, eftersom man vet att de är upphandlade av Stockholms stad för att….?  Ge goda råd och synpunkter, heter det, men deras uppdrag måste i första hand vara att få folk på fötter igen så fort som möjligt, och helst ska människor aldrig bli sjuka i första hand.

Idén kanske funkar, men jag känner mig nästan mer sjuk ibland när de säger att jag låter jättedålig. Å andra sidan kan inte en huvudvärk höras men den känns desto mer och slår i alla fall ut mig.  Och då blir jag utfrågad som värsta bandit om hur och var det gör ont. Herregud! Jag har haft huvudvärk 1000 ggr och jag vet att detta är varken bihålor eller migrän, bara lite simpel förkylningshuvudvärk, men den känns ju ändå. Varför konstra till? Låt kroppen tillfriskna i lugn och ro. En förkylning är naturligt att man får och det bästa sättet är att vila sig frisk utan att ta in för mycket kall luft eller anstränga sig i förtid.

Jag ska jobba på fredag. Då har jag kort dag, men den är ju väldigt intensiv. Två rytmikgrupper med pigga  6-åringar, efter varann och jag behöver alltid vara på topp såväl fysiskt som psykiskt. Är jag pigg själv känns det bara kul, men är jag inte i trim blir det värre. Redan i vanliga fall känns det som värsta motionspasset….Men som hon från Med Help sa, det blir en ”mjukstart” inför helgen., eftersom jag kan gå hem strax efter lunch, efter att först ha stått och vaktat på skolgården en timme i kylan. Hmmm…

Tillåt mig tveka en smula.
Medan jag ännu sitter ner känns allt tänkbart, men så fort bara tanken seglar iväg börjar jag hosta och snörvla.
Nå…allt kan gå, med lite mördande reklam…eller slogans….vad som helst som kan lura den snuviga försoffade övre medelåldern ur förkylningssoffan igen. Och det värsta är att hon – i det här fallet jag – gick på det också. ;-/

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

scannar av mitt hjärta….

Jag scannar av mitt hjärta
lyssnar till mitt hjärtljud
blåser ut lite tom luft
och finner egentligen ingen anledning till oro…

Jag undersöker mitt skelett
min knöliga knäskålar
mina avlagringar i höftpartiet
och fast inget syns stå rätt till kan jag sova ganska lugnt…

Jag röntgar hela paketet i en tunnel
där jag försvinner in i helheten
i en rättvis fördelning på det hela taget
där hjärna och fot befinner sig på samma nivå…

När jag sedan kliver ut ur betraktelsen
frågar jag mig hur jag mår?
Under omständigheterna väl, tack.
Jag har mina randiga skäl…

Mitt hopp står till insynen
till förmågan att se och ställa rätta frågor
att utifrån sett ta vara på mina egna förmågor
och inlemma dem i mina värsta farhågor…

På så sätt binda samman en väv …att beskylla mig för jäv
när jag mig förhäver
när jag står upp för mig och min kropp
ger mig hopp om att sätta mig själv på topp

Så omvänt bakvänt
så här i advent
mot allt som tidigare hänt
och inget känns längre spänt

Nu har jag förlorat en orolig själ
för en stund
och befunnit mig själv väl
Nu kan jag nå en sinneslugn blund…

2 kommentarer

Filed under Uncategorized