trop prêt?

Närmar mig en obehaglig känsla av att vara ”för mycket”, för nära, för ivrig, för ”på”, och för öppen mot andra för att verka riktigt balanserad. Så jag kliver ner några pinnhål för att avvakta och för att hitta mitt mer välavvägda beteende. Om det nu någonsin funnits ett sådant beteende? I denna stund kan jag få en känsla av att mina euforiska stunder är mer ett eget skydd för att inte dyka ner i en avstängdhet och slutenhet. Jag vill vara med utan att bli sårad. Jag vill stå vid sidan av utan att känna mig avstängd. Mitt gåsbeteende, att låta allt rinna av mig och verka okrossbar och stark som människa, som jag tror att jag har odlat ganska väl under årens lopp, har bytts ut till ett slags ”hissbeteende”. Jag är upp och ner och ut och in i en ständig berg- och dalbana. Det kan jag säga att det hör inte ihop med min föreställning om mig och inte heller med min närmaste omgivnings föreställning om mig.

Och redan frågar barnen mig:-”Varför är du alltid så glad?”

Trots att jag trodde att jag hade lämnat den sidan av mig bakom mig.

Klart svårt att svara på. ”För att jag är sådan”, brukar jag väl säga, fast jag borde snarare säga att det är för att jag har övat på den rollen hela mitt liv så det är det jag kan bäst. Dessutom är det den rollen som känns bekvämast och helt enkelt…roligast.

Och ändå tror jag att ingen kan ta ifrån mig att jag har nära till skratt. Att mitt sinnelag är ljust. Det är inte bara inövat. Men det skumma borde ju vara att jag inte har visat den andra sidan och inte heller ens har känt av den riktigt ordentligt förrän för ett år sedan ungefär. Så att det nu brister. Att tårar forsar nerför mina kinder lika ofta som skrattet kvillrar i mig borde vara ett sundhetstecken, eller ?

Jo, det tror jag nog. Men det jag är mer orolig för själv är när jag inte vet när, var och hur jag har nått gränsen för hur mycket av mig själv som är en angelägenhet för bara mig eller för resten av världen.

Fast, äh…det kan kvitta. Vem bryr sig egentligen, mer än jag själv? Klart att mina närmaste bryr sig, men andra andra vänner märker fortfarande ingenting på mig. Så fungerar det ju. Inte förrän man har blivit tillräckligt tydlig med att antingen vara halvt galen eller dödssjuk på något sätt når man ju igenom detta mediebrus. För alla har vi ju också ett skydd som gör att vi kan stänga av andra så att vi inte förgås av all världens oro och ängslan. Och det är ju också sunt.

Kanske har min öppenhet i vissa perioder också inneburit att jag har tagit in andras väl och ve så mycket att det inte är bra för min egen hälsa eller stadga. Att vara mottaglig och delaktig i andra är ju en fin egenskap, men om man tar del så mycket att man tappar kontakt med sin egen karaktär och hur man känner sig, är det ju också lite galet.

Jag vill bara bekräfta för mig själv och andra eventuella läsare att jag är medveten om fenomenet så att ingen tror  att jag har tappat förståndet alldeles. Det har jag inte. Jag har klivit ner på jorden nu, som jag nämnde förut och står stadigt med minst en fot i marken. Huruvida jag kommer att hålla en god balans eller inte vet jag inte, men jag har åtminstone en relativt god kontakt med mitt ursprungliga jag, såvida det inte springer ifrån mig, förstås.

😉

dans la bonne voie

Nu är jag äntligen på rätt spår, tror jag.

Och i den rättegång som pågår har domaren och försvarsadvokaten börjat stötta varann, och dessutom har de låtit vittnet tala till punkt, utan allt för mycket avbrott och hetsiga kommentarer. Rätt förlösande för hela processens framskridande, faktiskt. 

Så vart har jag nu kommit ?

Jag är inte framme än. Det vet jag. Men spåret leder mig till ett nytt förhållningssätt. Eller rättare sagt ”spåren”. För det känns som två parallella spår. Det ena försynt maskerat bakom det mer öppet flödande, ringlande spåret. Det som vill något och som liksom kör över och krossar det andra titt som tätt för att det inte ska bråka och klaga för mycket. Egentligen är det ju inte särskilt försynt. Inte som det vill ge intryck av att vara. Det ligger bredvid hela tiden och låtsas vara med på noterna. Drar sig inte för att vara lojalt med det drivande spåret och märker inte hur det låter sig ständigt föras i fel banor och åt ett annat håll än de båda hade gjort upp om från början. Det tiger och samtycker och samtidigt sätter det inga spår i omgivningen där det drar fram. Och det ena spåret gör sig brett på det andras bekostnad, men också för att fylla upp en tomhet, en lucka i framfarten. För hur ska föraren annars kunna ta plats ? Och märker inte bristen på balans i framfarten. Att bara köra på en skena måste till slut leda till urspårning, vilket det också gör. Men varför tycka synd om ett spår som ger sig frivilligt ? Varför överhuvudtaget bry sig ?

Nej, inget tycka synd om ! Men nu börjar det bli dags för, inte avrättning, men upprättelse.

Dags att ställa krav på det spår som aldrig vill ge sig till känna. Det spår som egentligen vet vilken bana det vill ta, men som inte vågar eller förmår berätta om det, av rädsla att störa föraren på det andra spåret. Föraren kanske tappar styrfart och förstånd. Blir kanske rubbad i sina cirklar, och vad det kan leda till vet ingen, men det skrämmer ju en aning. I alla fall skrämmer det fegspåret till avhållsamhet och ett evigt smygande i buskarna bredvid. Visserligen smått klagande, men inte särskilt högljutt. Det ledande spåret hör inte gnället och föraren har annat för sig än att lyssna på tjat och gnäll. Hellre lite uppfriskande fläktar utifrån stora världen. Så kunde livet ha pågått i all oändlighet, om inte…….

Och hur går det med språket, undrar en vetgirig.

Det går bra ! Med hjälp av ett språkprogram på datorn där både uttal och ordförståelse kan tränas. Men fortfarande spökar det dåliga minnet, som gör det svårt att väcka den äkta språkkänslan till liv.

equilibrée

Det är bra med balans. Igår tystnad och idag jubel. Inte sagt att det uppstår balans inombords för det men en slags själslig balans. Fast i mitt liv utanför det här stället var det egentligen precis tvärtom. Om jag var tyst här så sjöng jag desto mer i hyllningskör till våren utanför mitt reflekterande här. Uppåt och utåtriktat så det förslog, och roligt var det. Och ett festande på riktigt är när det är som bäst, rätt oslagbart. I rätt sammanhang och med rätt människor och utan högtidlighet, men fyllt av musikaliska högtidsstunder. En kör jag sjunger i sjöng in våren först på traditionellt sätt och  firade sedan in den med sång och glam. Idag balanseras ”dageneftertröttheten” upp av lite gladare toner härifrån.

Ibland är det skönt med en vilsam balansakt. I rättvisans namn, kanske. Dagen till ära.