Category Archives: avslutning

Tout seul….

Nej, jag är inte helt ensam. Men känslan av ensamhet och övergivenhet driver mig hit ibland. Hit kommer jag vid dödsfall och sjukdomar. Min långtidssjukskrivning drev mig hit allra första gången. Man får väl kalla denna min kära lyssnande blogg för klagomuren…
Mot slutet av min ”karriär” (5 år kvar) inom arbetslivet känns det alltmer fruktlöst att visa framfötterna och att göra framsteg, då jag känner mig allt mindre sedd och respekterad för det arbete jag utför. Jag vet att det kan vara inbillning, men inte bara jag, utan även mina närmsta kollegor undrar ibland varför jag – inte särskilt sällan – blir åsidosatt, eller inte tillfrågad i frågor som gäller också mig.
Jag reagerar i alla fall. Det kan bero på att jag började mitt yrkesliv inom denna bransch på 70-talet, då det var viktigt att alla var inbegripna i en dialog om barnen och verksamheten – och inte bara den som för tillfället var ansvarig för verksamheten. Nu är det så styrt…tanken är väl att det ska vara effektivt att en går på möten medan de andra arbetar.
Men jag tror att de bedrar sig, för i längden kan det i alla fall gå fel när inte alla inom arbetslaget får samma information samtidigt.
Men…det om detta! Det hela har det goda med sig att jag åter väcks till liv – ”Jag ska nog visa dem!”

Mitt projekt tuggar på som en gammal köttkvarn – två steg fram, ett steg bak. Jag tror att jag snart har så mycket material, och på fötterna, att jag skulle kunna söka projektpengar någonstans ifrån för att kunna färdigställa alltsammans och göra något av alltsammans – på riktigt!
Men det är i samma ögonblick som jag tänker den tanken som modet sviker mig. Ska jag göra också det alldeles ensam? Och tårarna kommer….inte häftigt och överraskande utan bara sakta fuktande mina ögon och kinder.
Så det var alltså där skon klämde….
Att stå upp för mig själv, skulle visa sig vara den svåraste av konstarter. Ta på storstövlarna, liksom, och klampa på.

Jag ville göra projektet själv – för att inte drunkna i någon annans vilja och idé, såsom jag alltid har låtit mig underordnas. Kaxig till en början, men till slut förvandlad till den blöta fläck jag innerst inne är. Det är inte konstigt att jag har känt mig illa behandlad, delvis – eller inte behandlad alls – de senaste åren, uppvuxen som jag är under det ”flummiga” inkännande 70-talet då allt var möjligt och tillåtet och vi bekräftade varann intill bristningsgränsen. Var det inte bra då? Jo, det var bra…då. Men det är inte bra för mig nu. Jag vet inte hur man bär sig åt. Nog för att jag kan slå på trumman alltid, men inte för mig själv. Jag vill inte sjunga solo, men jag står gärna i kören och stöttar.

Och nu har min gamla Domare tittat in också – HD – naturligtvis är det mitt eget fel att jag inte blir sedd av mina chefer, vems annars?
Nå, vad kan jag nu göra åt saken?

Gråt inte – kämpa!

Ja, jag vet, men det är ju det jag gör…..och just därför tappar jag modet ibland, när det känns lönlöst, som på jobbet, eller alltför högt berg att bestiga, som i mitt eget projekt.

Kanske känns det år som är i år som en milstolpe – jag fyller jämnt, snart pensionär då jag ”borde” ha kommit längre, och medan jag har fått allt mer tid till att jobba med projektet, har jag känt mig allt mer trött och orkeslös. Jag menar…jag känner inte många i min ålder som tänker påbörja en ny karriär med en egen idé och kanske ett eget företag. Bara jag tänker ordet ”företag” blir jag liksom matt och yr av trötthet.
Inte direkt en bra början.

Men å andra sidan har vi inte sett slutet än. Kunde pappa jobba till 95, så……Jag är/var ju bara barnet, jämförelsevis.

Så…jag har inte gett upp…..än….Ger jag upp vid 90 må det vara mig förlåtet….;-)

2 kommentarer

Filed under avslutning, bakom, bekräftelse, Dalcroze, ensam, idé, känslighet, personligt, rädsla, tårar, vilja

Up, up, and away !

En märkligare vår har jag aldrig varit med om.

Först helt eller delvis däckad under 4 månader, för att sedan få luft under vingarna och flyga söderut. Ganska många stressmoment om man är mottaglig för det, vilket jag har varit, ju. Och ikväll ska vi upp till den ljusaste norden. Nu blir det tåg upp till Kiruna för att sedan fara med sambobror och svägerska och hälsa på sambosyssling i Tromsö. Det är spännande att komma till en plats man aldrig har varit på, men också roligt att fara så långt norrut så att man får uppleva de ljusa nätterna, som man har hört så mycket talas om. Och myggen i Kirunatrakten lär vara många…;-) Men att se Lapporten och skåda havet från Norska kusten….fjordar och allt !!! Det känns numer mer exotiskt än Thailand och Inre Mongoliet (utan att ha varit där heller). Har vi råd och tid tänkte vi ta en liten bit av Hurtigrutten ner mot Bodö kanske för att därnånstans ta tåget hem. Om väder och vind tillåter. Far man norrut inbillar jag mig att man känner sig mer som en upptäktsresande än som turist. Det återstår att se. Igår var jag väldigt seg och utan initiativkraft, men idag är det bättre. Såpass att jag kan tänka mig att både packa och gå ut och handla lite resterande prylar. Igår var det en omöjlighet. Nå…tur att det inte är tvärtom. Jag fattar inte hur jag har orkat ha semester förr, när jag har jobbat ett helt läsår. Det kostar på….fast vis av erfarenheten sen Italienresan vet jag ju att det ska gå bra när jag väl är på väg. På spåret så att säga. Igår satt jag mest och väntade på mitt SIM-kort som skulle komma på posten. Det som jag ska ha för att kunna använda mitt nyinförskaffade mobila bredband.

Men ”tji ”, SIM-kort ! Hoppas att det kommer idag…Hursomhelst blev jag lite handlingsförlamad av det och satt mest och läste mina gamla bloggposter  från 2005 och förundrades över hur mycket jag tyckte och tänkte på den tiden. Vart tog dom tankarna vägen ?

Det känns ju inte bara som om tiden står stilla, utan faktiskt har den helt domnat bort. Nutiden alltså. Jag tycks inte längre vara delaktig i den. Jo i höstas hade jag väl fortfarande lite ansatser i den vägen i samband med valet och ”bönder som söker fruar” (om ni minns vilket pådrag det blev då;-)) men sen dog det ut, sakta men säkert. Jag såg det inte då men jag ser nu i backspegeln att i takt med att jag tillbringade mer och mer tid vid datorn, desto mindre tid ägnade jag ”samtiden”. Vad det nu ska betyda ? Är det ett underkännande av ”datoriseringen” eller av mig ? Nja ingetdera, förmodligen. Var sak har sin tid. Och våren var helt klart min underjordiska tid när jag började titta inåt. Kände mig inte mogen att göra det ”inför min vanliga ”publik” här, så jag tog mitt ”inre” pick och pack och flyttade nästgårds, där jag kunde husera rätt fritt i mitt ”nya land”. Nu tror jag emellertid att jag har kommit en bit på väg och det känns inte längre så ”nytt”. Min vision är ju också, och har hela tiden varit att kunna integrera  ”millroll” med ”moivoila”. Kanske rentav målet för min strävan. Så först kika inåt rejält för att sen hitta ut igen och förhoppningsvis som en lite nyare, ”helare” människa. Tja….i alla fall inte två delar som verkar vara helt avskurna från varann. Så jag har absolut inte velat vara hemlig för någon utan har bara ”bidat min tid” lite i bakgrunden så där. Men nu kan ni som är intresserade springa till den andra sidan, om ni har tid och lust medan jag reser mig ur soffan, borstar bort katthåren från kläderna och kliver ut på perrongen med både inre och yttre packning för att ta språnget ”up, up, and away….!” 

(Hehe…där fick jag allt till det).

Och jag kopierar hela rasket ( av dagens inlägg alltså) och publicerar ”same, same” både här och där dagen till ära.

Ha en fortsatt fin sommar…..vi ses i det fria !

3 kommentarer

Filed under avslutning, avstickare, land, tänka

descent, détour et terminer

Jag har stigit av det rullande ekorrhjulet. Förra veckan gjorde jag en avstickare utomlands och märkte till min förtjusning att franskan kändes mer som ”mitt” språk än italienskan. När jag skulle säga enkla fraser på italienska som jag hade pluggat in med hjälp av enkel parlör, dök ideligen motsvarande franska fras upp i huvudet. Kanske har ändå känslospråket blivit nästan mitt språk till slut ?

Igår hade jag tänkt mig att jag skulle gå till mitt arbete för att försöka fullfölja mitt självpåtagna uppdrag, men var alltför trött och idag vaknade jag med en präktig huvudvärk. Kunde alltså inte gå på avslutningen i den skola där jag jobbar. Det brukar alltid vara stort tårtkalas efteråt med alla föräldrar. Anade att det skulle bli jobbigt men jag har ju hittills blivit bemött med vänlighet och stor förståelse från alla jag har träffat, inklusive föräldrar. Hade ändå tänkt gå dit och övervinna mig själv.

Men jag lydde min känsla och stannade hemma. *Poof* och huvudvärken försvann ! Vid blotta tanken på att inte utsätta mig för onödig press. Så enkelt var det. Jag måste ta lärdom och inte köra över mig själv nu när jag ändå har ett val. När ingen kräver något av mig och jag har chans att känna efter utan att behöva få skuldkänslor.

Men samtidigt med lättnaden kom också tårarna. Det kändes som ett uttryck för tomhetskänslan inombords. Att jag inte orkade riktigt sträckan ut, fast det samtidigt var bra att jag gav efter och och tillät mig vara ”svag”.

Kanske var avstickaren ett bra sätt att hitta mig, ”moi”, i en annan miljö och utan påbud från någon annan. Att bara vara, och njuta av allt gott som livet kan bjuda på. Då vet jag ju också hur det ska kännas. Arbete kan ju aldrig bli samma sak som semester förstås, men ändå kan man ju ibland uppleva samma lyckokänsla och tillfredsställelse i sitt arbete som på semester, när förutsättningarna är goda. När man trivs med sällskapet och är på samma nivå. Man kan utbyta tankar och skratta åt samma saker. Och nu vet jag hur viktigt det är för mig med en bra relation i arbetet. Kanske är det ännu viktigare där än någon annanstans. Framförallt har jag bestämt mig för att det är det viktigaste just nu för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete. Jag prioriterar lusten framför plikten.

Mycket bra att jag hade kommit på det redan igår eftermiddag när chefen ringde (igen !) och frågade om jag ville ha rehabmötet som vi hade preliminärbokat till imorgon. Då sa jag också vem jag ville arbetsträna hos i höst. Hon lät glatt överraskad över att jag hade tänkt så långt och det var nog bra att jag förekom henne. Jag ville absolut inte hamna hos någon som jag redan på förhand visste att jag inte skulle trivas med. Allting kan nog gå bra om jag får behålla lite initiativ själv och inte bara bli ”utplacerad”. Vad som var allra mest lyckat var att jag fick tillfälle att prata med  ”önske- personen” på kvällen och hon blev jätteglad över att höra att jag hade velat vara hos just henne. Det känns väldigt tryggt att veta.

Och kanske finns förutsättningarna nu för att jag ska komma i ännu bättre balans med mig själv under sommaren. Att ha något att se fram emot till hösten. Inte något att fasa för. Att jag ska kunna säga helt ärligt; ”moi voilá” – ”Här är jag !”

Ta mig som jag är, eller inte alls. Typ…;-)

4 kommentarer

Filed under avslutning, avstickare, avstigning