avoir mal à la tête

Och när inte orden föll på rätt plats talade kroppen och sade:

-”Kräks ! Huvudvärk ! Reagera ! Agera !”

Och kroppen hade talat och jag var tillbaka i ett vant, hemtamt beteende. I en lidande tystnad. Ett vacum där jag inte märks av andra än mig själv. Illamåendet talar sitt tydliga språk. Det jag inte får ur mig på annat vis.

Men det är inte konstigt i och för sig. När kroppen har ansträngt sig och ansträngt sig så länge för att komma i form. Har lyft sin hållning och gått med på en behandling för att ställa allt till rätta. Men när själen inte kan svara upp mot kroppens uppbyggnad, faller liksom konceptet. Eller kanske tar jag bara en andningspaus. Man kan inte vara duktig med sig själv hela tiden. Inte gräva för djupt och rannsaka sig i ett kör. Inte fresta på sina försvar i ett kör. Trots allt har ju kroppen byggt upp ett försvar med sina spänningar. Visserligen ett dåligt försvar och ett ömtåligt, men det har ju ändå funkat hittills. Men så tvingas kroppen ändra sig efter så många år. Hela attityden och uppenbarelse tränas till en annan resning, som den ännu inte riktigt har täckning för mentalt, kanske. Och om en byggsten faller eller ruckas på en aning i det känsliga uppbyggandet så vet man ju hur det kan gå för resten.

Ni vet…omorganisationer kostar på. Kanske inte lika mycket för alla delar, men de märks. Och de märks i organisationens svagaste delar.

Om jag inte är mitt arbete, vad är jag då, frågade jag mig igår. Och jag fick svar ganska direkt.

”Jag är min kropp !” Vem var det som sa det ?

Det var min huvudvärk, och det ”blev min huvudvärk”.