Monthly Archives: maj 2011

Jag kan inte förhärdas…

Jo…klart att jag berättade för mina arbetskamrater. För min föreståndare först och främst. Hon, liksom de andra, var full av förståelse. Ingen kunde begripa hur vår chef kunde med att ändra sig från ena stunden till den andra. Ingen kunde förstå hur hon dessutom kunde med att mörka om de nya uppgifterna och låtsas som ingenting. Det är ett fult spel. Det rimmar illa med demokrati. Vi anställda ska verkligen stå tacksamma med skeden i vacker hand och vara glada för det vi får. Allt gör vi naturligtvis för barnens skull. Det är för barnens bästa. Personalens bästa är det sällan eller aldrig någon som talar om.

Jag borde lämna skutan, tänker jag. Men de vet att det här är mitt andra hem. De vet att jag har 7 år kvar till pension. De vet att de kan göra nästan vad de vill med mig eftersom jag har en tjänst jag vill ha. Men de kommer aldrig att kunna få mig  att undervisa i ”mitt” ämne musik för ingenting alls. Det är den enda trumf jag har kvar på hand, förutom mina kära arbetskamraters stöd. Och barnens. När de fick höra att jag skulle åka på körresa några dagar i nästa vecka kom en hel klunga framrusande och kramade om mig och ropade att de skulle sakna mig. Det kom oväntat. Jag har inte varit så nära dem som jag har varit barn förr. De barnen som jag har varit ansvarig för, på den tiden jag var förskollärare. Men så här i efterhand känns det fantastiskt med en sådan kärleksförklaring.

Men allt detta kändes för några timmar sedan helt oväsentligt när sorgen och ilskan var som störst. Den enda trösten så här i efterhand är att det kan bli lättare att åka till Brasilien (några veckor) i vår, när jag inte har ett pedagogiskt ansvar. Pilutta dom! 😉

They won`t take me for granted…

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Status Quo!

Jag kunde ha gett mig den på att allting skulle skita sig. Att jag skulle få fortsätta och tröska på som om ingenting hade hänt, i de vanliga spåren, och precis så blev det. Och inte blev jag mindre besviken för det. Snarare tvärtom. Jag hade ju ett enda krav för att ha musiken i åk ett, nämligen att få jobba huvudsakligen  i förskoleklass, dvs förmiddagar. Bara inte fritids… Och nu var det precis exakt så det blev. Förhållandena hade ändrats med barnantal så att jag skulle ändå huvudsakligen ta fritids + musiken.

”Då blir det ingen musik för min del”, sa jag och vände mig om och gick. Och för första gången på 4 år gick jag in på personaltoaletten och grät. Inte för att jag var ledsen utan av ren och skär ilska.

Men jag vet inte vad jag ska göra av det här nu för jag vet att om jag berättar för mina arbetskamrater kommer stora ”störtfloden”, men jag vet inte heller hur jag ska dölja det jag känner. Det kommer förmodligen  inte att gå. Ska försöka hålla mig så att jag smälta allt över helgen. Ingen större skada är ju egentligen skedd.

Jag vill egentligen inte ta ordet i min mun eftersom det är så urvattnat, men….

”Kränkt” är vad jag känner mig. Eller tillplattad, om ni så vill?  Av min chef, alltså.

Har aldrig längtat så efter helg….

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Göra anspråk…

 

Nej, jag trodde inte det skulle hända igen. Jag hade anspråk på mitt medarbetarsamtal och kände mig tillfreds med vad jag fick ut av det. Men tillbaka i ”verkligheten” fick jag känna på hur det blir när jag försöker hävda mig. Hävda att mina önskemål hade samma dignitet som andras. Kanske att det löser sig. Ingen är omöjlig och alla förstår, men det är mycket svårt att få ekvationen att gå ihop. Särskilt när det är jag med mina ynka timmar som ska rätta mig efter resten. Och allt känns igen. Precis som det var förr en gång i världen. Skolschemat redan lagt. Öppningsschemat på fritids redan lagt. Jag kan ha två olika verksamheter på en dag – men knappast tre – varav en av dagarna då jag är ansvarig för ett skolämne, nämligen musik. Det är en önskan från ledningens håll att jag också tar musiken, så jag kunde utöva lite ”utpressning” åt det hållet. Jag ville jobba huvudsakligen förmiddagar.

I´ll have a break from flickr

I morse kom en av katterna upp i mitt knä när jag åt frukost och då kom tårarna. Jag visste inte att de skulle komma, men det var typiskt att de gjorde det. När jag blir klämd och sliten mellan olika önskemål där mitt eget plötsligt känns minst angeläget. Då kommer de som ett brev på posten. Men ändå kände jag mig oförberedd eftersom jag har känt mig så stark och positiv på sista tiden.

Eftersom jag är en samförståndspolitiker antar jag att jag kommer att hitta bästa lösningen, eller åtminstone den minst dåliga.

Katten reste sig och trampade runt innan hon lade sig med huvudet på mitt bröst och spann. Vår lilla riviga glada katt som sällan visar sig så tillgiven mot mot mig. Hon tryckte sig nu mot mig och tycktes säga: ”Seså Matte! Låt dem inte utnyttja dig igen. Du kan! Nu tröstar jag dig och sen får du torka tåren och sen…Stand up for your rights! You go, matte!”

Nej, det säger hon inte för hon kan inte engelska, men jag tolkar det så. 😉

Och nu har jag torkat tårarna och ska fara på min röda cykelblixt till jobbet i strålande sol. Förutsättningarna är goda!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Teknik för alla?

Två saker kan jag. Irritera mig och sen inte ge mig förrän jag slipper irritera mig. Kanske kallas envishet, men jag kallar det mer för tunnelseende. När jag var barn hade jag nog mer en tendens att ge upp om några tekniska problem uppstod i min väg. Allt från symaskiner till lösa skruvar. Jag visste ju att allt av den kalibern  med varm hand kunde överlämnas till bröder med ovan nämnda tunnelseende. Att jag själv skulle klara något som helst av den varan fanns inte på tapeten. Inte min heller. Och denna insikt som bara var en fördom, förmodligen, följde med in i mitt första förhållande, där han naturligtvis fullföljde min inrotade föreställning om mäns grottande i problemlösning. Han var ju dessutom änu mer en sådan sort än mina bröder. Han hade också praktiskt taget kunnit krypa in i sina vespors och motorcyklars avgasrör av pur kärlek till dessa mullrande, rykande ting. Hur det nu var fann jag aldrig någon som helst lust eller mening i att själv lösa några problem av teknisk art. Där fanns ju redan ett gäng som redan kunde det där och om de inte kunde så gjorde de gärna allt för vilja kunna. Gällde samma med segling, inspelningar av egna låtar, fixande av grejer på landet, som hydroforer, element som inte funkade, etc.

Men som tur var fanns inga datorer att uppbringa i mitt förra förhållande. Den första datorn fick jag chansen att lära mig att förstå nästan helt på egen hand. Och just att våga trycka på fel knappar, för att sen klicka på rätt…;-) Att våga göra fel för att sen göra rätt.

Vår TV har nu bara visat de tre-fyra vanligaste kanalerna på senaste tiden fast jag har betalat. Men så satte tunnelseendet in och jag bara måste….!!!

Inget svårt bara man hittar rätt instruktioner, vilket jag gjorde efter någon timme, och nu vimlar det av kanaler. Och som av en händelse ramlade vi rakt in i den gamla Forsytesagan, som jag följde varenda repris av i tonåren. Den var på den tiden jag inte rörde några tekniska prylar i onödan. Nu har jag hittat tillbaka dit på egen hand.  Ja, teknik är till för alla, bara motivationen finns. Så är det med kunskap av alla slag. Bara man får den rätta lusten och rätt ”input” blir det rätt  ”output” så småningom.

Dagens DN skriver på vetenskapssidan om hjärnforskning och om hur viktigt det är för hjärnan att inte stressas. Att få pröva sig fram i egen takt,är modellen. Att lyssna till en föreläsning och sedan redovisa för innehållet ger hälften så bra resultat som att själv läsa sig till det för att sedan med egna ord beskriva vad det handlar om. Då blir provresultatet alltså mycket bättre.

Ungefär som jag brukar göra…Först läser jag en intressant aritkel och sedan skriver jag ett blogg om det så snabbt som möjligt för att inte glömma fullt så mycket som jag annars skulle göra…;-)

Och en skola som lär av forskningen och sedan praktiserar passande pedagogik är ingen ”flumskola”, även om det skulle innebära att barn lärde sig mer genom grupparbeten och egna beting. En skola är ingen flumskola bara för att vissa politiker inte vet något om den, eller inte har kunskap nog att uttala sig om den. Kunskap om pedagogik är inte heller flummig bara för att en skolpolitiker aldrig har läst pedagogik.  ”It`s in the eye of the beholder”.

Så….om du tycker att jag är flummig vet vi vad det beror på…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

I efterdyningarna…

Funderar lite över meningen – inte med livet men med alla strävanden. Har sett att människor sliter ut sig mer eller mindre för ingenting. Har sett att man kan må bra av att leva ett ganska lugnt liv utan en större press. Min mamma och pappa har lyckats med det. Ingen av dem har varit inriktade på att göra karriär eller bli världsberömda, men de har heller inte slarvat med jobb och andra åtaganden. Grejen är att de har ägnat sina liv åt att njuta av det de har upplevt. Musik och skidåkning, segling eller spela i orkester eller vad det nu kan vara. Promenader ut till Blockhusudden tog de ett par dagar i veckan förr. Nu tar de sig under lyckliga omständigheter ner till Nybroviken där de sitter bredvid Margareta Krooks staty och känner vindarna från havet och ser unga människor passera. Pappa ser inte nästan alls men han hör och känner fläktarna och mamma kan säkert berätta vad hon ser.

I efterdyningarna… Det kan inte vara vara fel att leva om man har tränat upp förmågan att njuta av livet fast man närmar sig de hundra. Jag oroar mig mer för dem som i min ålder eller ännu mycket yngre människor, som finner fel och brister i allt. Naturligtvis ska man väl inte vara hur förnöjsam som helst, men jag tror att all negativ energi i yngre år stjäl kraft som inte räcker till de många och långa pensionsåren. Tänk att dag ut och dag in gå och vara missnöjd utan att se vare sig ljusning eller lättnad. Inte ens får man respekt för alla år man har arbetat och slitit i samhällets eller någon annans tjänst. Det ekonomiska måste ju spela in mest, men ändå har människor med ett positivt sinnelag lättare att klara alla prövningar. ”Självklart!”, säger ni…men dessvärre tycks det vara svårt att verkligen leva så.

Mamma och pappa har haft en osedvanlig tur. Men de har också haft ett stort gemensamt intresse: musiken. Människor som sysslar med musik har större förmåga att utveckla intellekt och social kompetens. Det har ingenting med ekonomi att göra. Det har med livet att göra…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized