Category Archives: avstickare

Kvarnen

 DSC00695

I kvarnen mals tankar ner
om och om igen
ett strå som sträcker ut bryts ner…

Bild086

…men sticker upp igen
i en ständigt idisslade rörelse
kommer tillbaka och försvinner…

i skilda fåror….

 

vila knäna med fötterna på fotpallen....

Vi nyser av dammet
Ingen kropp får svar

 

IMG_9509

Inget stopp på hjulet
Stenens tunga gång

IMG_3202

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under avstickare, hjärna, kropp, kvarn, tänka

Les jambes

Att stå stadigt på bägge benen är naturligtvis en god sak.
I höst har jag för första gången sedan 2006 gått tillbaka till min ursprungliga syssla och mitt huvudsakliga uppdrag,
att jobba med 6-åringar igen. Det var välkommet och efterlängtat
för min del – även om jag inte var huvudansvarig för klassen – får jag ändå
rå över verksamheten på ett annat sätt och känna att jag får göra det jag är bra på …

Tillbaka till ruta ett, efter 5 års kamp med mig själv, mina arbetsgivare och mina scheman.
Och när jag nu äntligen är där, pigg och frisk och inte en sjukdag förrän…..
Jag hade varit lite småförkyld och jag hade redan fått smärtsamma ilningar i benet bakom örat som kom och gick under en tvåveckorsperiod och som nästan gjorde mig vansinnig, om jag inte redan var det…

Jag hade redan fallit i obalans med min cykel, och fick den över mig så att pedalen rev upp en lång reva på mitt skenben och blodet droppade så att strumpan var rödfärgad innan jag hade rullat
hem…jag hade hunnit få var och infektion i såret och och blivit
botad med antibiotika precis innan det hände…men jag hade inte
varit sjukskriven någon gång, vilket kändes skönt eftersom jag var så mycket sjuk förra året….så blir det när folk får göra det de vill, trodde min föreståndare….
Men ändå låg det på lur, det där med att härda ut, att vara duktig och att inte känna efter, bara kämpa på och vara pålitlig….men alla dessa små och stora blessyrer och krämpor…
Precis när jag hade avslutat min penicillinkur kom den där helgen då vädret var vackert och det var skönt att leva.

Det var båtupptagning nere i båtklubben när vi gick vår vanliga promenad och vi stannade på olika ställen för att fotografera och dokumentera en skön dag.

PANG!

Där låg jag på marken.

Hade snubblat över någonting medan jag ivrigt fotograferade kranen ovan och hamnade pladask på en gräsplätt. Att den kunde göra så ont!?! En skäggig man kom förbi och frågade hur det hade gått. Jag vet inte, sa jag, för plötsligt kände jag en kolossal smärta i vänster lår och en yrsel och illamående vällde över mig. Jag var beredd att falla karln om halsen svimfärdig som jag var (för mitt eget sällskap syntes inte till) – men karln konstaterade lugnt att ”dina glasögon höll i alla fall”, men sen stapplade jag fram till min egen vän som erbjöd sig att hämta bilen och köra mig hem efter som jag skrek och grät för varje steg, men jag kunde inte ens tänka mig att sitta där ensam och vänta på bilen under tiden – så ont gjorde det – jag ville bara hem. Det skulle visa sig att ingen ställning fanns att uthärda i. Varken sitta, ligga eller stå… så dagen efter denna händelse sjukskrev jag mig. Sen tyckte jag att det fick räcka  med benpjosk och gick och jobbade. Sen dess har jag stapplat mig fram mer eller mindre haltande och kvidande. En del tyckte att jag skulle gå till doktorn redan efter några dagar, en del tyckte det var dags efter två, tre veckor. Någon – det var nog bara en – tyckte nog att jag kände efter lite för mycket.
När han sa det, fick det plötsligt motsatt effekt….och jag började tycka synd om mig själv för första gången på hela hösten, nästan.

Men gå till doktorn? Nej – jag trodde att det skulle gå över vilken
dag som helst. Inget ben är brutet i alla fall….och…..

I lördags kom den lyckliga dagen. Jag kände nästan inte av smärtan alls. Jag var bra, solen sken och det var dags för den första riktiga promenaden på en månad. Jag var lycklig, på riktigt…
Men efter 40 minuters promenad skulle jag bara gå in på ICA och handla till middagen, och då kom det tillbaka…det onda…mer och mer. Även när jag kom hem tilltog smärtan och inte förrän nästa morgon kändes det bra igen. Så ut till IKEA för att köpa bäddmadrass till min mamma + lite annat smått och gott. Alla som har varit där vet hur långt man får gå för att överhuvudtaget
komma ut ur varuhuset och sen iväg till äldreboendet och fika med de gamla och prata med mamma. Inte så påfrestande för benet, men man kan bli lite trött av det på andra sätt.
Och nästa morgon – måndag morgon var det OK igen, men jag hann knappt komma till jobbet förrän det var kört….igen…och om jag gick hemifrån som en frisksportare, kom jag hem som en invalid. Efter en månads plågor övervägde jag att vara hemma nästa dag och gå till doktorn. Det var först då jag insåg att det aldrig kommer att gå över om jag inte söker hjälp.
Jag fick komma till en sympatisk man som kunde förstå min envishet, men han sa att ”den där gräsplätten slog sönder dina muskler rejält, och du har varit dålig på att sköta om dig själv! Nu är det vila hemma med benet högt en vecka och inte springa efter 6-åringar, som gäller! Jag är ledsen, men du kommer förmodligen inte bli helt återställd på ytterligare en månad…”

Det var ord och inga visor. Men han var humoristisk och trevlig och inte sträng på ett elakt sätt. Och han lyssnade! Sådana doktorer är tyvärr alltför sällsynta.
Men nu sitter jag här med min gamla ”självinsiktsblogg” som jag ju skrev i under min långtidssjukskrivning. Jag går tillbaka till de tidiga posterna och ser hur jag kommer underfund med mig själv och hur jag aldrig kände efter i tid – innan det var för sent.
Men hör nu kära ”Moi”- att känna efter hur man mår handlar ju inte bara om själsliga åkommor! Varför skulle ett ben vara mindre viktigt än en själ? Dessutom påverkar det ena det andra. Jag kände plötsligt hur ledsen jag faktiskt blev över att behöva ha så ont och när ”Fröken Duktig” slutligen hade lämnat scenen tillät jag mig att ta hand om mig och inte bara alla barn runtomkring mig på jobbet.
Och då fällde jag nog en tår till vid blotta tanken på vilken korkskalle jag har varit….typ….

Men det finns en liten hake i detta. Att inte ge upp denna höst var särskilt viktigt. Jag tror att jag särskilt gärna ville visa mina chefer att jag skulle klara av den här uppgiften när jag väl hade fått jobbet jag hade eftertraktat så hett. De skulle inte få chansen att ens tänka att:
”Vad var det vi sa? Hon pallade inte trycket!

Men det dumma var ju att jag faktiskt pallade fööör mycket,
fast….jag stod inte pall.
Men nu sitter jag här med mitt onda ben på en pall
och sjunger på en trall.
Så kan det gå efter ett eller två fall…;)

Lämna en kommentar

Filed under avstickare, besvikelse, en månad

Je ne sais pas!

Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Sitter vid datorn och öppnar den ena bloggen efter den andra. Alltså mina två bloggar + en Myspacesida och en facebooksida. Och så försvinner jag där i ett par timmar. Vill ju också kolla upp vad alla ni andra pysslar med. Vänner i olika sfärer och …men varför? Tja …vill väl ha någon slags ”vuxenkontakt”. I alla fall var det det jag ville när jag jobbade halvt ihjäl mig med barnen….

Hursom helst….Ja, bara att sätta på datorn och vänta in allt som ska logga in hit och dit tar väl en kvart minst. Jo, jag vet…jag har för mycket på hårddisken trots att jag har skaffat en extra hårddisk bara för att avlasta lite. Följden blir att det nästan blir ännu mer, hur det nu går till. Jo, jag överför lite prylar från min äldre stationära dator. Lite sjukt alltihopa. Men det är klart…jag har ju varit sjukskriven en längre tid, även om jag nu arbetstränar, så har jag mycket tid för mig själv. Nåt ska jag ju ha att pyssla med, kan man tycka. Problemet är väl att jag sätter på datorn för att skriva och göra något vettigt med mitt liv, men hamnar i ett vacuum när jag tänker att jag måste kolla in än den ena, än den andra sidan. Inbillar mig att jag ändå inte kan göra något vettigt förrän jag har sett efter om jag har fått några kommentarer eller nya pussel på facebook eller om någon annan har skrivit något nytt inlägg på sin blogg. Och varför har jag två bloggar? Ja, det var ju rimligt förut när jag var lite hemlig här med min identitet och ville utforska mig själv lite grann. Men nu tycks det mig en aning krystat. Fast har svårt att lägga ner ändå. Jag menar…här har jag ju också fått nya vänner….vill jag ju inte tappa kontakten med. Och vem vet? En vacker dag kan det finnas anledning igen.

Och  tiden går….

Det är inte det att jag drar mig för att göra det där andra ”viktiga”, men när jag väl är färdig med mina göromål på alla håll och kanter och det är dags, så är det….*poof*…borta, det som jag hade tänkt ut så fint att jag skulle skriva, förut. Och jag börjar bli trött i huvudet och måste ta en paus och rätt vad det är har tiden gått och det är kväll och dags att laga lite mat….

Suck!

Men annars är det bra. 😉

3 kommentarer

Filed under avstickare

moi – ou est-elle ? Del 2

Facebook äter upp min tid och kanske mittt liv ?  Hade ju inte tänkt logga in där alls, men en vän från min msn-blogg bjöd in mig och sen var det ju kört. Fast jag är tillräckligt gammal för att tycka att det hela är skräckartat med alla dessa jämförelser hit och dit, är jag tillräckligt ung för att ”leka” på den där bakgården med andra likasinnade, såväl bloggvänner som släktingar och övriga vänner. Att kasta får och pussla och rekrytera andra vampyrer känns rätt oskyldigt och skojigt, men i förlängningen…vart tog mitt liv vägen? Och mina vänner är ju visserligen lika lekfulla som jag, men kanske att vi tröttar ut varann med den ena absurda utmaningen efter den andra.  Å andra sidan blir umgänget där rätt prestigelöst och faktiskt rätt fantasifullt, fast inte många vettiga ord sägs. Ändå känner jag mig ganska hemma i denna ”tillgjorda” gemenskap. Kanske för att det är så tydligt att det faktiskt handlar om just lek och spel, till skillnad från bloggeriet, som ju hittills har svalt mycket av min vakna tid. I synnerhet sen jag blev sjukskriven. Det här är emellertid inget som jag planerar att jag ska ägna mig åt, att kasta får och drinkar på mina vänner, till skillnad från när jag går och grunnar på en bloggtext jag vill skriva. Kanske är vi människor aldrig färdiga med leken i våra liv ? För visst var det så att barndomen gick åt till mycket lektid, till synes bortspilld, men om man har läst Matti Bergströms bok om hjärnans behov av kaos ordning, för att kunna utvecklas, förstår jag att ”facebook” är den vuxna motsvarigheten till ett slags kaos för det finns liksom inga spärrar inbyggda. Man kan skicka hur knäppa saker som helst till sina vänner och det mottas med ett smile eller en ”growing gift” som efter ett tag visar sig utvecklas till en självvattnande växt i form av vattenkran.  Alltså, det finns en hel del oväntade, fantasifulla inslag i detta kaos som inspirerar. Bloggandet närmar jag mig från ett annat håll. Där är det jag själv som står för ”underhållningen”.  Inte mycket kommer gratis där. Det kan bli intressanta diskussioner och ibland kan många ha vänligheten att kommentera och tycka om både mina bilder och min text men, som sagt…allt beror på mig, vad jag gör det till. Inte alls så som med Facebook, där det känns som om nästan inget beror på mig. Jag bara gör som jag blir uppmanad och skickar en massa gratisgåvor och drinkar till folk och så får jag fler poäng och fler knasigheter att skicka. Hur ytligt som helst. Det är ju egentligen så långt ifrån min vision av hur ett idealt utbyte mellan människor ska eller borde se ut. Och kanske just därför rätt charmigt.

Men jag aktar mig för bjuda in någon som inte har bett om det direkt. Vill ju inte gärna vara upphov till någon annans nedgång och fall. Var och en får stå för sin egen undergång. Typ.

Och jag har för säkerhets skull gått med i en grupp på Facebook som heter ”Hata Facebook”. Den är till för alla som just upplever att deras tid blir uppäten av Facebook. Typ AA för Facebookare…Inbillar mig att jag rätt snart kan behöva den typen av stöd och hjälp.

Peace !

1 kommentar

Filed under avstickare

Up, up, and away !

En märkligare vår har jag aldrig varit med om.

Först helt eller delvis däckad under 4 månader, för att sedan få luft under vingarna och flyga söderut. Ganska många stressmoment om man är mottaglig för det, vilket jag har varit, ju. Och ikväll ska vi upp till den ljusaste norden. Nu blir det tåg upp till Kiruna för att sedan fara med sambobror och svägerska och hälsa på sambosyssling i Tromsö. Det är spännande att komma till en plats man aldrig har varit på, men också roligt att fara så långt norrut så att man får uppleva de ljusa nätterna, som man har hört så mycket talas om. Och myggen i Kirunatrakten lär vara många…;-) Men att se Lapporten och skåda havet från Norska kusten….fjordar och allt !!! Det känns numer mer exotiskt än Thailand och Inre Mongoliet (utan att ha varit där heller). Har vi råd och tid tänkte vi ta en liten bit av Hurtigrutten ner mot Bodö kanske för att därnånstans ta tåget hem. Om väder och vind tillåter. Far man norrut inbillar jag mig att man känner sig mer som en upptäktsresande än som turist. Det återstår att se. Igår var jag väldigt seg och utan initiativkraft, men idag är det bättre. Såpass att jag kan tänka mig att både packa och gå ut och handla lite resterande prylar. Igår var det en omöjlighet. Nå…tur att det inte är tvärtom. Jag fattar inte hur jag har orkat ha semester förr, när jag har jobbat ett helt läsår. Det kostar på….fast vis av erfarenheten sen Italienresan vet jag ju att det ska gå bra när jag väl är på väg. På spåret så att säga. Igår satt jag mest och väntade på mitt SIM-kort som skulle komma på posten. Det som jag ska ha för att kunna använda mitt nyinförskaffade mobila bredband.

Men ”tji ”, SIM-kort ! Hoppas att det kommer idag…Hursomhelst blev jag lite handlingsförlamad av det och satt mest och läste mina gamla bloggposter  från 2005 och förundrades över hur mycket jag tyckte och tänkte på den tiden. Vart tog dom tankarna vägen ?

Det känns ju inte bara som om tiden står stilla, utan faktiskt har den helt domnat bort. Nutiden alltså. Jag tycks inte längre vara delaktig i den. Jo i höstas hade jag väl fortfarande lite ansatser i den vägen i samband med valet och ”bönder som söker fruar” (om ni minns vilket pådrag det blev då;-)) men sen dog det ut, sakta men säkert. Jag såg det inte då men jag ser nu i backspegeln att i takt med att jag tillbringade mer och mer tid vid datorn, desto mindre tid ägnade jag ”samtiden”. Vad det nu ska betyda ? Är det ett underkännande av ”datoriseringen” eller av mig ? Nja ingetdera, förmodligen. Var sak har sin tid. Och våren var helt klart min underjordiska tid när jag började titta inåt. Kände mig inte mogen att göra det ”inför min vanliga ”publik” här, så jag tog mitt ”inre” pick och pack och flyttade nästgårds, där jag kunde husera rätt fritt i mitt ”nya land”. Nu tror jag emellertid att jag har kommit en bit på väg och det känns inte längre så ”nytt”. Min vision är ju också, och har hela tiden varit att kunna integrera  ”millroll” med ”moivoila”. Kanske rentav målet för min strävan. Så först kika inåt rejält för att sen hitta ut igen och förhoppningsvis som en lite nyare, ”helare” människa. Tja….i alla fall inte två delar som verkar vara helt avskurna från varann. Så jag har absolut inte velat vara hemlig för någon utan har bara ”bidat min tid” lite i bakgrunden så där. Men nu kan ni som är intresserade springa till den andra sidan, om ni har tid och lust medan jag reser mig ur soffan, borstar bort katthåren från kläderna och kliver ut på perrongen med både inre och yttre packning för att ta språnget ”up, up, and away….!” 

(Hehe…där fick jag allt till det).

Och jag kopierar hela rasket ( av dagens inlägg alltså) och publicerar ”same, same” både här och där dagen till ära.

Ha en fortsatt fin sommar…..vi ses i det fria !

3 kommentarer

Filed under avslutning, avstickare, land, tänka

descent, détour et terminer

Jag har stigit av det rullande ekorrhjulet. Förra veckan gjorde jag en avstickare utomlands och märkte till min förtjusning att franskan kändes mer som ”mitt” språk än italienskan. När jag skulle säga enkla fraser på italienska som jag hade pluggat in med hjälp av enkel parlör, dök ideligen motsvarande franska fras upp i huvudet. Kanske har ändå känslospråket blivit nästan mitt språk till slut ?

Igår hade jag tänkt mig att jag skulle gå till mitt arbete för att försöka fullfölja mitt självpåtagna uppdrag, men var alltför trött och idag vaknade jag med en präktig huvudvärk. Kunde alltså inte gå på avslutningen i den skola där jag jobbar. Det brukar alltid vara stort tårtkalas efteråt med alla föräldrar. Anade att det skulle bli jobbigt men jag har ju hittills blivit bemött med vänlighet och stor förståelse från alla jag har träffat, inklusive föräldrar. Hade ändå tänkt gå dit och övervinna mig själv.

Men jag lydde min känsla och stannade hemma. *Poof* och huvudvärken försvann ! Vid blotta tanken på att inte utsätta mig för onödig press. Så enkelt var det. Jag måste ta lärdom och inte köra över mig själv nu när jag ändå har ett val. När ingen kräver något av mig och jag har chans att känna efter utan att behöva få skuldkänslor.

Men samtidigt med lättnaden kom också tårarna. Det kändes som ett uttryck för tomhetskänslan inombords. Att jag inte orkade riktigt sträckan ut, fast det samtidigt var bra att jag gav efter och och tillät mig vara ”svag”.

Kanske var avstickaren ett bra sätt att hitta mig, ”moi”, i en annan miljö och utan påbud från någon annan. Att bara vara, och njuta av allt gott som livet kan bjuda på. Då vet jag ju också hur det ska kännas. Arbete kan ju aldrig bli samma sak som semester förstås, men ändå kan man ju ibland uppleva samma lyckokänsla och tillfredsställelse i sitt arbete som på semester, när förutsättningarna är goda. När man trivs med sällskapet och är på samma nivå. Man kan utbyta tankar och skratta åt samma saker. Och nu vet jag hur viktigt det är för mig med en bra relation i arbetet. Kanske är det ännu viktigare där än någon annanstans. Framförallt har jag bestämt mig för att det är det viktigaste just nu för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete. Jag prioriterar lusten framför plikten.

Mycket bra att jag hade kommit på det redan igår eftermiddag när chefen ringde (igen !) och frågade om jag ville ha rehabmötet som vi hade preliminärbokat till imorgon. Då sa jag också vem jag ville arbetsträna hos i höst. Hon lät glatt överraskad över att jag hade tänkt så långt och det var nog bra att jag förekom henne. Jag ville absolut inte hamna hos någon som jag redan på förhand visste att jag inte skulle trivas med. Allting kan nog gå bra om jag får behålla lite initiativ själv och inte bara bli ”utplacerad”. Vad som var allra mest lyckat var att jag fick tillfälle att prata med  ”önske- personen” på kvällen och hon blev jätteglad över att höra att jag hade velat vara hos just henne. Det känns väldigt tryggt att veta.

Och kanske finns förutsättningarna nu för att jag ska komma i ännu bättre balans med mig själv under sommaren. Att ha något att se fram emot till hösten. Inte något att fasa för. Att jag ska kunna säga helt ärligt; ”moi voilá” – ”Här är jag !”

Ta mig som jag är, eller inte alls. Typ…;-)

4 kommentarer

Filed under avslutning, avstickare, avstigning