parloir

Befinner mig i ett nytt land och en ny tidsålder. Försöker mig på ett främmande språk för att någon gång byta fot och skapa mig ett eget universum. Men språket är inte mitt. Vilket är då mitt ? Om jag har ett eget språk är det ändå inte mitt. Det har snirklat sig genom miljontals munnar innan det talades med min tunga, mitt tungomål. Så är det, att mitt språk har jag bara till låns, precis som marken där jag går och livet jag lever. Det kan hända att en viss förskjutning i betydelse och förändring av ordets innebörd sker i varje ny omgivning, men inte är det min förtjänst. Språket är bara av betydelse i samtalet mellan människor och annars är det dött. Om ingen förstår mig finns inte språket jag talar och därmed kanske inte heller jag finns.Utanförskap råder i ordets rätta betydelse. Enligt mitt sätt att se det, alltså. Men vem är då jag att uttala mig i frågan ?

Är det någon som har förstått ? Nej, jag tänkte väl det.