Category Archives: pretentioner

descendre ou désescalade ?

nedatstigande.jpg

När det första skalet var avklarat, visade sig det andra vara ganska lättstött. Som ett äggskal ungefär.

Och befanns vara ett en tunn hinna mot den första besvikelsen. Ett lätt litet knack mot ytan bara. Sedan trillade den ena efter den andra ut på ett litet pärlband. Kamouflerade i olika nyanser och smaker. Lite syrligt, lite salt, lite grusigt. Färgade av tiden som gått sedan besvikelsen uppstod. En del besvikelser nerbäddade och vaggade, andra ute i ogjort väder, tycktes det mig. Några skvalpade ständigt runt beredda på attack. Det var nog de farligaste, fast å andra sidan mest synliga och kanske en aning lättare att förstås sig på. Om jag vänder på det så är det nog de nedbäddade som jag måste se upp med. Jag har stoppat om dem med ett löjets skimmer. Vem är jag att förvänta mig något av någon ? 

”Gärna skämta och vara glad, men inga pretentioner på djupare plan. Nej, inga pretentioner och inga förväntningar, så blir du inte besviken”. ”Så blir du inte besviken”. Orden klingar bekant. Jag har hört dom förut. Jag börjar förstå. Språket är nära nu. Har levt här ett tag och ser en utveckling. Innebär nedstigningen en nedtrappning, eller vad ? Har jag sjunkit in i mig själv så att jag nu skyller allt på mig själv ? Varför måste jag döma mig själv så hårt ? Det är väl ingen som har bett mig om, eller ?

Domaren:”Det var väl ingen som tränade dig att inte ha några önskningar till födelsedagar ?  Du ville ju bara inte ha något. Fast du egentligen så hett önskade dig en hund, visste du att du inte skulle få en. Du bodde i stan. Du skulle inte orka gå ut med den varje dag. Det skulle vara ett mycket större ansvar än du kunde ana.

Försvarsadvokaten: ”Och du var förstående. Så förstående att du aldrig tjatade, aldrig gnällde om det du inte fick. Men fick du inte det du ville ha kunde det lika gärna vara. Det var snarare din mamma som klagade på att du aldrig kunde önska dig nåt. Nej, för du visste att du aldrig skulle få det du verkligen ville ha. Någon levande varelse som var odelat intresserad av bara dig. Sådant behöver man inte som vuxen, i normala fall, men som barn”.

Domaren:”Vad är det att bråka om nu ? Gå ut och skaffa en hund om du så gärna vill ha. ”

Moi: Men det är inte nu jag vill ha en hund. Det var då det var viktigt. Och det var då jag lärde mig att sådant som var viktigt för mig, egentligen inte var viktigt alls.

”Men det där var ju så länge sen”.

Moi: Desto konstigare att det fortfarande spökar. Min förståelse för varför jag inte kan få det jag önskar har växt sig långt större än min längtan efter något. Det är nog inte besvikelsen jag har bäddat ner utan längtan. Kvar blev förståelsen i armkrok med rädslan för misslyckanden.

Domaren: ”Fnys ! Amatörpsykologi ! Trappa ner, vetja !”

Försvarsadvokaten (uppgivet): ”Suck ! Ännu en utsatt pretention att ta ner på jorden”.

Domaren: ”Provar ett annat språk. ”Du darfst nicht die pretentionen haben”!

Moi: Se där. Den tog. Sov gott alla drömmar.

Lämna en kommentar

Filed under amatörpsykologi, besvikelse, drömmar, pretentioner, språk, yta