”Nu har jag fått verktyget. Vetskapen om mig själv och hur jag behandlar mig själv. Jag har fått en stadga och fullföljer tankegångar utan att falla tillbaka och/eller brista ut i gråt. Det är väl inget jag har gjort hela mitt liv, men under de senaste månaderna har det handlat om just det. Huruvida jag kan tänka på sorger och bedrövelser utan att börja gråta. Att inte orka fullfölja. Inte stå på mig. Men nu har jag fått mer pondus. Och uttalar vad jag vill och har tänkt mig”.
Orden är inte huvudsakligen mina, utan en beteendevetares. En så kallad ”samtalsstödjare” som hör till företagshälsovården, som jag har träffat tre gånger under våren. Hon såg mig i mitt eländigaste skick första gången i februari någon gång. Och det är ju faktiskt roligt att någon utifrån ser en skillnad och bekräftar att det är så det förhåller sig.
Jag glömmer ju bort att människor inte vet hur jag var förut, innan jag bröt i hop. Tror på något sätt att det står skrivet i ansiktet på mig, eller ?
”Det vet ni väl att jag egentligen är en positiv och utåtriktad typ” ?
Nej, hur ska dom kunna veta det, när det kommer in en hulkande, snörvlande människa som inte kan uttala en vettig tanke utan att tårarna trillar i strid ström nerför hennes blöta kinder. En människa som de aldrig har sett förut.
Och vadå egentligen, egentligen ? Vem kan säga att det ena är mer rätt än det andra. Samtalsstödjaren och min läkare kanske har fått se mitt djupt kända jag, men också en uppryckning av detsamma, som gör att de har fått se ett större spektrum av mig, än många andra. Ja, det är ju bra. Jag börjar faktiskt tro på mig snart. Att jag ”håller” för lite mer påfrestning snart igen. Men jag vet också lite mer var gränserna går för när jag inte kommer att hålla. Och nu har jag ju i alla fall satt foten i marken, så att alla vet hur det kan bli om det går för långt igen. Om jag blir för pressad så att allting brister. Det gäller att vara lagom hållbar hela tiden. Inte så superstadig först så ingen tror att något biter på mig och sen bara bli en våt fläck när det visar sig att jag inte höll längre. ”Hoppsan ! Där föll hon igen…” blir det kanske inte.
Allt det här är nog bra. Men hur var det från början ? När jag började skriva här och försökte närma mig det ”främmande språket” som handlar om mina känslor och min personlighet. Förstå mig själv bättre än jag förstår det främmande språket franska. Eller åtminstone börja lyssna inåt. Jovisst har jag gjort det. Och har jag funnit något ? Från början fanns där inget hur jag än tittade och jag var rädd att någon annan också skulle göra den upptäckten. Nu är det väl så att jag kanske inte har funnit så mycket mer men vissa insikter har jag fått. Vissa glosor har jag lärt mig. Några verktyg har jag fått för att kunna gå vidare. Och kanske att jag inte dömer mig själv mest hela tiden utan kan också se att jag har vissa fördelar. Visst faller väl alla in i sina vanliga mönster ibland. Kanske kommer jag också att göra det, men ju längre tiden går, kanske jag hinner bygga upp något nytt sätt att förhålla mig till andra människor innan jag griper mig an mitt ”verksamma jag” i arbetslivet. Men det är också i vardagslivet med släkt och vänner som jag kan ”träna”. Att ta för mig och ta plats, men också att ta för mig ”på rätt sätt”. Inte som ett litet hungrigt småsyskon som försöker norpa åt sig så många kakor hon hinner innan allt det goda har tagit slut. Jag vet vad jag talar om för jag är småsyskon själv. Känslan av att bli utan och bli bortglömd i hanteringen. Kanske svårt att komma ifrån men det är lättare om man är medveten om att den finns där djupt inne. Antingen kan man ju bli väldigt pushig och bli fylld av revanschlusta eller så ger man upp och låter de andra hållas tills man ser att tillfälle gives att sticka upp en aning. Att vänta på sin tur, som kanske aldrig kommer om man väntar för länge. Då har man ju också glömt vad det var som var så viktigt från början. Sådär har jag väl anpassat mig till verkligheten hittills. Eller så har jag tagit i för mycket vid några enstaka tillfällen. Tagit i så att jag sprack. Ett gammalt värmländskt talesätt min mamma brukade ta fram ibland var ”Enda gången en mygga fes, så sprack hon”. Hon sa det inte i samband med mig, vad jag kan påminna mig, men det är ju ändå lite talande för hur jag har aktat mig för det där…att ta i för mycket. Och ändå var det väl just det som hände, fast det drog ut på tiden då, förstås. Drygt ett halvt liv innan jag sprack. Tja….relativit hållbar i testet.
Nå, nu återstår att undersöka ”den gyllene medelvägen”. Kanske nästa halva av mitt liv går åt till just det ? Om jag får leva så länge. Men man ska ju alltid ha något nytt projekt på gång annars kan man väl sluta drömma överhuvudtaget.
moi voilá 