Simple

Att göra allt enkelt utan att göra det tråkigt. Att skala av och skala ner utan att förenkla för mycket. Att se sammanhangen så tydligt att andra gör det också. Att förtydliga utan att skriva folk på näsan. Att göra saker spännande utan att det blir konstruerat.

Hur gör man ?

Jag jobbar i skallen med mitt projekt. Skriver ner långa haranger och verser som stöd för minnet och ingångsport till mitt nya projekt. Jag spelar in ett grundkomp och läser upp min text, helt utan att sålla, för en ung nätvän, som brukar ge mig god feedback, men hon säger bara: ”Du är galen” !

He ! Hon har rätt. *asg*

Jag har en tendens att göra för mycket. Skriva för långt och göra enkla saker svåra, istället för tvärtom. Så nog är det en utmaning alltid, detta jag har föresatt mig. Fast det sporrar mig snarare än trycker ner mig. Och jag visste nog vad jag gjorde när jag valde att läsa upp det för den unga vännen. För nu gäller bara ärlig feedback. Jag kan inte lyckas med för mycket ”välvilja” och allmän vänlighet. Det måste vara klara papper och utan reservationer. Jag vet ju att jag måste ha ett toppenmaterial om jag någonsin ska kunna gå vidare med det.

Och mitt största problem är nog inte att jag har för få idéer utan alltför många. Så det jag tänkte att jag skulle göra på ett år kommer att ta säkert minst två år, innan hela ”kittet” är färdigproducerat. Så vet någon något lämpligt stipenium man kan söka, så kom gärna fram med det ! 😉

Och än så länge ska jag ju heller inte stressa mig själv med alltför vidlyftiga företag. Bara inne i min första arbetsträningsfas än så länge. Och eftersom mitt arbete på ett sätt har anknytning till mitt eget projekt, vill jag heller inte tappa fokus på det. Bara ge det ett lite annat upplägg. Men som sagt….jag måste nog hej, jag måste hej, jag måste hejda mig en aning innan jag blir galen på riktigt.

Hoppas bara det inte är för sent redan ! :-0 

parliamo italiano ?

Och efter en stunds eftertanke är det dags att sprida ut orden över jorden igen.  Varför ? För att tillfredsställa mig eller andra, eller för att jag inte har något annat för mig ? Ja, typ…så kan det vara. Och så någonting mer…

Har känt in mig och känt av min omgivning under tiden som gått sen sist. Har varit och arbetsprövat på mitt arbete ett par gånger. Där har jag sagt till ganska tydligt inför mig och andra hur jag vill ha det. Och jag har också fått respons. Har även i mitt ”hemmaliv” tagit fatt i vissa känslor och markerat för en vän hur jag ville ha det inför en utlandsresa.  Det mottogs mer än väl. Det bemöttes med tacksamhet för att jag hade varit uppriktig. Så enkelt allting kan vara, men ändå så svårt. Just det enkla att säga som det är. Säger man som det är blir ingen förvånad eller upprörd, om man inte trampar någon annan på tårna förstås. Nu menar jag att uppriktighet inte går ut på att man ska säga ”sanningar” om andra människor och till andra, utan det är ju bara ens egna upplevelser man kan vara klar över, och därmed är det också bara en själv man kan vara uppriktig med. Att ta sig själv på allvar behöver ju nödvändigtvis inte handla om att vara pretentiös.

Fast kanske är det just det pretentiösa jag alltid har varit rädd för. Att ta sig själv på sådant gravallvar att ingen självironi lyser igenom. Det är riktigt ruggigt, har jag alltid tyckt. Men vad är motsatsen ? Att alltid skoja bort sig själv, göra sig värdelös och förminska sig i omvärldens ögon. Mycket ”stå-uppande” går ju ut på den komiska igenkänningseffekten. Alla får vara dumma och elaka eller fåniga eller pinsamma och ju pinsammare grejer man har gjort, desto roligare blir det ju. En genomärlig och klok och duktig människa som aldrig gör bort sig, är allt annat än rolig. Att lyssna på, alltså.  Men antagligen lättare att ha att göra med på ett sätt, åtminstone om den  ”duktiga” inte sätter sig till doms över alla andra. Mark Levengood har sagt att ”ingen tycker om en duktig”. Och hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte, men det är väl kanske inte de duktiga man vill ha med på kalas eller de man helst vill spilla bort en eftermiddag med på café. För man känner sig ju aldrig jämbördig en duktig, om man inte är det själv förstås. Däremot är det de duktiga och kompetenta som ställer upp när man minst anar det. Som stöttar när de andra charmiga slarvpellarna drar iväg mot nya djärva (?) mål. De är inte baksluga, oftast, utan har hela sin kropp och själ inom samma skal. De är tydliga för sin omgivning och är därför pålitliga. Jag är full av beundran inför dessa människor samtidigt som jag har  en idé om att alla sorter behövs. De duktiga behöver energin och ljuset från de opålitliga (alla charmiga är inte opålitliga, förstås, liksom att alla duktiga inte är tråkmånsar) och de duktiga skulle ju inte kunna profilera sig som just det, om inte de andra fanns.

Men som vanligt är jag ute efter att integrera allt det där i en och samma människa, men då skulle ju den människan bli perfekt. Och vad tycker vi om perfekta människor ? Ingenting eftersom de inte finns på kartan och tur är väl det så illa omtyckta som de skulle bli…;-)

Och vad har allt detta med de italienska rubriken att göra ? Inte annat än att jag upplever italienskan som ett mycket tydligare språk än franskan, trots att jag läste franska 5 år i skolan, medan jag har studerat italienska 0 år. Dessutom är italienska också ett känslospråk, dvs jag uppfattar det så. Men italienares känslor verkar ligga mycket mer utanpå än inuti. De förmedlar känslorna till sin omgivning, medan fransmän är mer melankoliskt sinnade  (som jag uppfattar det) och de sväljer ord och drar ihop dem till oigenkännlighet, medan italienarna uttalar varenda stavelse minituöst och med eftertryck.

Dessutom har jag i konsekvensens namn beställt en resa till Italien redan nästa vecka. En händelse som ser ut som en tanke, inte sant ?

important

Så många gånger som jag har sagt till mig själv att det här är inte viktigt. En skitsak, helt enkelt. Inget att hänga upp sig på. Små förtretligheter, som jag tycker. Sen visar det sig åratal senare att det gnager i mig. Jag har burit på det och tyckt att det inte spelar någon roll. Jag står över allt möjligt trams. När det däremot gäller stora saker har jag sagt ifrån, men har då inte alltid upplevt att någon lyssnar eller tar mig på allvar. För att alla har vant sig vid att jag tar allt med en klackspark, antagligen. För det gör jag. Ända till en vacker dag när detaljerna anfaller och attackerar mitt inre. Hackar hål på mig så att jag till slut rämnar. Allt faller isär. Men ingen märker det heller. Allra minst jag. För jag har inte märkt att medan jag sysselsätter mig med de, som jag tycker, stora frågorna, så är de små i full färd med att äta upp mig inifrån, och först när korthuset rasar och jag inte kan resa mig av egen kraft, förstår jag min belägenhet.

Det var alltför många oviktigheter som hade lagrat sig så till slut var hela jag av ringa betydelse. Varje gång jag teg och samtyckte till något småttigt så förnekade jag antagligen mig själv. Ja, jisses, så många gånger det blev. Den som är duktig i matte kan säkert förstå att antal nej vida överskred antal ja. För om man tänker efter ordentligt inser man med förfärande tydlighet att de absolut viktigaste personliga sakerna ( som jag tycker att jag har hävdat), var försvinnande få. Det som var viktigast var ju kärleken. Och den har jag ju hävdat. Och sen då ?

Ja, det är ju ingen liten sak, i och för sig, men kärlek måste underhållas och vara levande fler dagar än en. Visst kan det vara och är ett livsprojekt, men det är inte bara mitt. Om den andra personen försvinner mot förmodan, har jag hävdat bara halva mig, och i relation till en specifik person. Om jag sen blir ensam. Vad av mig finns kvar att ta ställning för ?

Alla små ställningstaganden som jag har undvikit, har jag glömt. Små oförätter som glöms bort eller göms. Ja, som i fallet med mina kläder i garderoben, som jag nämnt tidigare.

”Det är de små, små detaljerna som gör`et”.

Så nu är det omprogrammering och omprioritering som gäller. Och det är bara jag som kan göra det. Ändra mönster, menar jag.

Kanske vore idé att börja med garderoben till att börja med. Och i det här fallet är det nog mer fråga om att komma in i den än att komma ut ur den.

distinct, clair et évident

 

Det skrivna ska vara så tydligt som möjligt, tycker jag. Om man formulerar sig lite mer ”flummigt” i tal så har man ju desto större chans att förtydliga sig i skrift. Fast där tror jag att jag bedrar mig själv. Tydligheten kan skyla över det dunkelt sagda och göra det osynligt. Visst blir det en slags strukturerande av företeelser som läggs i prydliga paketerade högar var för sig, men innehållet är inte uppenbart. Det kan också ge sken av att man har kontroll över situationen fast förhållandet är det omvända. Och det är lugnande för själen att vara tydlig och klar utan en massa fjams däremellan.

Att göra känslorna tydliga ? Visst, men det kan du nog bara göra med din kropp och inte i skrift.

En dikt skulle kanske kunna beskriva en känsla men kanske inte ett protokoll över iakttagelser. Eller så är det tvärtom att protokollet inbjuder till läsarens egen fantasi mer än en dikt som egentligen beskriver hur poeten vill att det ska uppfattas.

Men kroppen är en sammanfattning av dig själv och du kan inte särskriva den från dig själv. Idag ber jag er att ta del av Nina Björks funderingar i DNs kulturdel. Hon löper i en parallell bana, men den sticker ut i världen mer än min, som mest löper runt i en labyrint och fastnar här och var. Men det kan ju finnas en mening med att fastna också.