descent, détour et terminer

Jag har stigit av det rullande ekorrhjulet. Förra veckan gjorde jag en avstickare utomlands och märkte till min förtjusning att franskan kändes mer som ”mitt” språk än italienskan. När jag skulle säga enkla fraser på italienska som jag hade pluggat in med hjälp av enkel parlör, dök ideligen motsvarande franska fras upp i huvudet. Kanske har ändå känslospråket blivit nästan mitt språk till slut ?

Igår hade jag tänkt mig att jag skulle gå till mitt arbete för att försöka fullfölja mitt självpåtagna uppdrag, men var alltför trött och idag vaknade jag med en präktig huvudvärk. Kunde alltså inte gå på avslutningen i den skola där jag jobbar. Det brukar alltid vara stort tårtkalas efteråt med alla föräldrar. Anade att det skulle bli jobbigt men jag har ju hittills blivit bemött med vänlighet och stor förståelse från alla jag har träffat, inklusive föräldrar. Hade ändå tänkt gå dit och övervinna mig själv.

Men jag lydde min känsla och stannade hemma. *Poof* och huvudvärken försvann ! Vid blotta tanken på att inte utsätta mig för onödig press. Så enkelt var det. Jag måste ta lärdom och inte köra över mig själv nu när jag ändå har ett val. När ingen kräver något av mig och jag har chans att känna efter utan att behöva få skuldkänslor.

Men samtidigt med lättnaden kom också tårarna. Det kändes som ett uttryck för tomhetskänslan inombords. Att jag inte orkade riktigt sträckan ut, fast det samtidigt var bra att jag gav efter och och tillät mig vara ”svag”.

Kanske var avstickaren ett bra sätt att hitta mig, ”moi”, i en annan miljö och utan påbud från någon annan. Att bara vara, och njuta av allt gott som livet kan bjuda på. Då vet jag ju också hur det ska kännas. Arbete kan ju aldrig bli samma sak som semester förstås, men ändå kan man ju ibland uppleva samma lyckokänsla och tillfredsställelse i sitt arbete som på semester, när förutsättningarna är goda. När man trivs med sällskapet och är på samma nivå. Man kan utbyta tankar och skratta åt samma saker. Och nu vet jag hur viktigt det är för mig med en bra relation i arbetet. Kanske är det ännu viktigare där än någon annanstans. Framförallt har jag bestämt mig för att det är det viktigaste just nu för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete. Jag prioriterar lusten framför plikten.

Mycket bra att jag hade kommit på det redan igår eftermiddag när chefen ringde (igen !) och frågade om jag ville ha rehabmötet som vi hade preliminärbokat till imorgon. Då sa jag också vem jag ville arbetsträna hos i höst. Hon lät glatt överraskad över att jag hade tänkt så långt och det var nog bra att jag förekom henne. Jag ville absolut inte hamna hos någon som jag redan på förhand visste att jag inte skulle trivas med. Allting kan nog gå bra om jag får behålla lite initiativ själv och inte bara bli ”utplacerad”. Vad som var allra mest lyckat var att jag fick tillfälle att prata med  ”önske- personen” på kvällen och hon blev jätteglad över att höra att jag hade velat vara hos just henne. Det känns väldigt tryggt att veta.

Och kanske finns förutsättningarna nu för att jag ska komma i ännu bättre balans med mig själv under sommaren. Att ha något att se fram emot till hösten. Inte något att fasa för. Att jag ska kunna säga helt ärligt; ”moi voilá” – ”Här är jag !”

Ta mig som jag är, eller inte alls. Typ…;-)