ohörbart brummande..

I en klangbotten brummar något ohörbart.
Det känns någonstans men jag vet inte riktigt hur.
Det bara är. Inväntande det som ska komma, men ingen vet när.
Jag är ovan vid detta.
Något liknande har aldrig hänt.
100 år nästan
Det hade lika gärna kunnat vara 1000
Han har ju alltid funnits
Alltid sig lik
Men bara för en vecka sen visste han själv att han inte var sig lik.
Mamma skulle sammankalla alla för att han skulle dö, sa han.
Det gjorde han inte…och vi kom inte…..
men fyra dagar senare kom vi när ambulansen hade kört honom till sjukhuset, avsvimmad..
Efter någon timme i vårt sällskap vaknade han upp. Först trevande och svårbegriplig, men så småningom talbar…
Bad om vatten.
”Alla här? Trodde ni att jag skulle dö?”
Visste inte var han var och varför. När han efter ett tag förstod att vi hade blivit så oroliga sa han:
”Det var väldigt va många jag har skrämt upp!”
Och när systerdottern kom senare på eftermiddagen kände han först inte igen henne, men när hon sedan började prata om landet, mindes han hur vackert det var när han var där senast (han hade full koll på när det var) och sen sa han att ”jag fyller ju 100 i sommar”.

Ingen vet hur det blir, men….igår var han inte kontaktbar, har det berättats mig.
Jag är ju på något sätt glad åt att han skrämde upp oss så att vi fick se honom och han fick se alla oss, om det nu är så att han lämnar oss snart?
Det skulle var mest barmhärtigt om det skedde nu snart. Han har varit så svag senaste månaderna….

Men för oss känns det ovant…han brukar återuppstå och resa sig och gå, om han så närapå har brutit nacken (vilket han närapå gjorde för några år sedan).
Men nu är det inte bara fysiska åkommor.  Dvs, han har inte längre full koll på allt och alla. Ganska så förvirrad ibland…
Det är nog skillnaden.
Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken. Och så länge han kan hålla humorn vid liv är han fortfarande han.
Oavsett om han lever eller ej, höll jag på att säga… 
Nej, det går inte att vänja sig. Jag får tänka som han, att i sommar ska han fylla hundra.

Sjukt litterär

Det är hit jag söker mig när olika slags krämpor  har slagit mig.  Jag lutar mig mot dessa lugna koögon och drömmer mig bort till ett friskare liv. Just nu bara förkyld, men det slår ändå ut mig. Mina dagliga sysslor tycks så främmande när jag har sjunkit ner så djupt i soffan som det går och ser ljuset sakta falla över taken utanför fönstret.

Idag var det dock inget ljus att tala om. Ett gråvitt snöblandat ljus om man jämför med igår då solen strålade in och gjorde lägenheten till ett litet himmelrike. Nu är det som om nyanserna har gjort min själ en nyans blekare, mer intetsägande. Jag som i vardagslag gläds åt snön, till och med när solen håller sig undan, eftersom den ändå målar världen lite ljusare. Nu känner jag ett slags oro vila över alltsammans.

Har jag något att säga till om överhuvudtaget? Med Help som vi ska ringa när vi blir sjuka, bestämmer åt mig när jag ska friskskriva mig och inte. Lite i händerna på dem är jag allt. Nu har de sagt att jag ska jobba på fredag. Varför? Borde jag inte få känna själv när jag mår bra eller inte? Hallå!  Jag närmar mig 60 år och dessa sjuksköterskor talar till mig som om jag aldrig hade haft en förkylning förr…

Lite mindre vetande blir man. Fast en del av dem är klart trevliga och vänliga. Men ändå är de allvetande och lite förmyndaraktiga i tonfallet. Jag har svårt för sjukvård oavsett om de som vårdar är vänliga eller ej. Jag menar, när det känns som en slags inställsam vänlighet, som i det här fallet, eftersom man vet att de är upphandlade av Stockholms stad för att….?  Ge goda råd och synpunkter, heter det, men deras uppdrag måste i första hand vara att få folk på fötter igen så fort som möjligt, och helst ska människor aldrig bli sjuka i första hand.

Idén kanske funkar, men jag känner mig nästan mer sjuk ibland när de säger att jag låter jättedålig. Å andra sidan kan inte en huvudvärk höras men den känns desto mer och slår i alla fall ut mig.  Och då blir jag utfrågad som värsta bandit om hur och var det gör ont. Herregud! Jag har haft huvudvärk 1000 ggr och jag vet att detta är varken bihålor eller migrän, bara lite simpel förkylningshuvudvärk, men den känns ju ändå. Varför konstra till? Låt kroppen tillfriskna i lugn och ro. En förkylning är naturligt att man får och det bästa sättet är att vila sig frisk utan att ta in för mycket kall luft eller anstränga sig i förtid.

Jag ska jobba på fredag. Då har jag kort dag, men den är ju väldigt intensiv. Två rytmikgrupper med pigga  6-åringar, efter varann och jag behöver alltid vara på topp såväl fysiskt som psykiskt. Är jag pigg själv känns det bara kul, men är jag inte i trim blir det värre. Redan i vanliga fall känns det som värsta motionspasset….Men som hon från Med Help sa, det blir en ”mjukstart” inför helgen., eftersom jag kan gå hem strax efter lunch, efter att först ha stått och vaktat på skolgården en timme i kylan. Hmmm…

Tillåt mig tveka en smula.
Medan jag ännu sitter ner känns allt tänkbart, men så fort bara tanken seglar iväg börjar jag hosta och snörvla.
Nå…allt kan gå, med lite mördande reklam…eller slogans….vad som helst som kan lura den snuviga försoffade övre medelåldern ur förkylningssoffan igen. Och det värsta är att hon – i det här fallet jag – gick på det också. ;-/