trop prêt?

Närmar mig en obehaglig känsla av att vara ”för mycket”, för nära, för ivrig, för ”på”, och för öppen mot andra för att verka riktigt balanserad. Så jag kliver ner några pinnhål för att avvakta och för att hitta mitt mer välavvägda beteende. Om det nu någonsin funnits ett sådant beteende? I denna stund kan jag få en känsla av att mina euforiska stunder är mer ett eget skydd för att inte dyka ner i en avstängdhet och slutenhet. Jag vill vara med utan att bli sårad. Jag vill stå vid sidan av utan att känna mig avstängd. Mitt gåsbeteende, att låta allt rinna av mig och verka okrossbar och stark som människa, som jag tror att jag har odlat ganska väl under årens lopp, har bytts ut till ett slags ”hissbeteende”. Jag är upp och ner och ut och in i en ständig berg- och dalbana. Det kan jag säga att det hör inte ihop med min föreställning om mig och inte heller med min närmaste omgivnings föreställning om mig.

Och redan frågar barnen mig:-”Varför är du alltid så glad?”

Trots att jag trodde att jag hade lämnat den sidan av mig bakom mig.

Klart svårt att svara på. ”För att jag är sådan”, brukar jag väl säga, fast jag borde snarare säga att det är för att jag har övat på den rollen hela mitt liv så det är det jag kan bäst. Dessutom är det den rollen som känns bekvämast och helt enkelt…roligast.

Och ändå tror jag att ingen kan ta ifrån mig att jag har nära till skratt. Att mitt sinnelag är ljust. Det är inte bara inövat. Men det skumma borde ju vara att jag inte har visat den andra sidan och inte heller ens har känt av den riktigt ordentligt förrän för ett år sedan ungefär. Så att det nu brister. Att tårar forsar nerför mina kinder lika ofta som skrattet kvillrar i mig borde vara ett sundhetstecken, eller ?

Jo, det tror jag nog. Men det jag är mer orolig för själv är när jag inte vet när, var och hur jag har nått gränsen för hur mycket av mig själv som är en angelägenhet för bara mig eller för resten av världen.

Fast, äh…det kan kvitta. Vem bryr sig egentligen, mer än jag själv? Klart att mina närmaste bryr sig, men andra andra vänner märker fortfarande ingenting på mig. Så fungerar det ju. Inte förrän man har blivit tillräckligt tydlig med att antingen vara halvt galen eller dödssjuk på något sätt når man ju igenom detta mediebrus. För alla har vi ju också ett skydd som gör att vi kan stänga av andra så att vi inte förgås av all världens oro och ängslan. Och det är ju också sunt.

Kanske har min öppenhet i vissa perioder också inneburit att jag har tagit in andras väl och ve så mycket att det inte är bra för min egen hälsa eller stadga. Att vara mottaglig och delaktig i andra är ju en fin egenskap, men om man tar del så mycket att man tappar kontakt med sin egen karaktär och hur man känner sig, är det ju också lite galet.

Jag vill bara bekräfta för mig själv och andra eventuella läsare att jag är medveten om fenomenet så att ingen tror  att jag har tappat förståndet alldeles. Det har jag inte. Jag har klivit ner på jorden nu, som jag nämnde förut och står stadigt med minst en fot i marken. Huruvida jag kommer att hålla en god balans eller inte vet jag inte, men jag har åtminstone en relativt god kontakt med mitt ursprungliga jag, såvida det inte springer ifrån mig, förstås.

😉

retourner

Dags att vända – inte kappan efter vinden – utan vända om, efter att ha försökt vända ut och in på mig och min omgivning i 5 månader. Efter ett tjatigt men kanske nödvändigt nedstigande i ”mitt själv”, hela tiden undrande vad det egentligen består av, är det dags att vända om och åter upp i ljuset. Vilket säkert inte hindrar en parallell rörelse vid sidan om, i skuggan av den kropp och själ som är min. I helgen läste jag en intressant artikel i DN:s vetenskapsdel om att man har kunnat placera människans ”jag” eller ”själv” utanför kroppen. Man har lyckats såtillvida att en försöksperson har kunnat se sig själv utifrån. En ganska häftig gränsöverskridning, som också människor som har varit nära döden har vittnat om -hur de har befunnit sig uppe under taket och har bevittnat vad som sker i rummet fast de synbarligen inte har någon kontakt med omvärlden. Och döden är förstås det häftigaste gränsöverskridandet av alla. Och mest skrämmande. Men det finns ju en tröst i det att man faktiskt helt vetenskapligt har lyckats plocka ut människors själ utanför deras kroppar. Själavandring ligger alltså inte så långt borta som man skulle kunna tro.

Å andra sidan…kropp och själ hänger ihop eftersom man kan se spår av själen i människans kroppsspråk, liksom motsatsen. Om man går med högburet huvud och rak rygg blir man bemött på annat sätt och man får en annan självbild som ytterligare förstärker den stolta hållningen.Nu var det inte riktigt detta jag hade tänkt fördjupa mig i, i denna ”dagens epistel”, utan min eget uppåtstigande ur mig själv och därmed in i en nygammal vardag. Om en vecka börjar jag arbetsträna på riktigt. I en lugn takt men ändå med sikte på arbete framemot våren och jag har en känsla av att jag kommer att kunna komma igen i arbetslivet i någon form när den här tremånadersperioden är över. Jag tror att den här våren som varit och den höst som kommer har inneburit ett livsnödvändigt helande för mig, på det sättet att jag har respekterat mig själv fullt ut för första gången i mitt liv, kanske. Jag har satt mig under lupp och studerat mig som om jag vore någon annan och också nått vissa insikter som innebär att jag nog kan komma vidare. Och jag vet nu att det är mig själv jag vill komma vidare med, utvecklas med och glädjas med. Inte någon uppdiktad delvis upphaussad, delvis nedtryckt (av mig själv) ”moivoila”, som odlar myten om sin egen förträfflighet i vissa avseenden och tillkortakommanden inom andra områden. Att gå igång på ”drogen” att bli sedd för något jag presterat, men som ändå inte är jag, vilket ju är så lätt hänt på ett arbete som trots att det är ett arbete med människor, är så resultatinriktat, så prestationsfixerat. Jag talar om skolan. Och visst är det bra att ställa krav på sig själv och varann, men frågan är vilka krav. Det vet man ju inte förrän man vet vart man vill komma. Om man vill att svenska barn ska ha bäst poäng i Europa så är ju det lustigt att man inte vet egentligen vad man vill att de ska kunna. Innehållet i skolpaketet behöver aldrig redovisas, bara poängen…att ligga först…med vilka kunskaper som helst. Och matematik är förstås ”viktigast”, för kunskapen där är lättast att mäta på bredden och tvären.

Men om man följer med i forskningen vet man ju att kombinationen av kaos och ordning främjar hjärnans kapacitet. Människor i en miljö fylld av både kaos och ordning blir mer kreativa och nytänkande. Kanske inte alltid så ordentliga dock. Albert Einstein lär ha blivit utkörd ur skolsalen för att  han satt och tänkte på annat…pysslade med egna projekt som för den ordentlige läraren tycktes helt befängda, och alltså inte hörde hemma i skolan. Ordning och reda är nog bra till en viss gräns men ….risken finns att ordningen kapar topparna på landets begåvningsresurser och likriktar den mer normalbegåvade befolkning i en petimeterinriktad kunskapsbegränsad kopieringsbefrämjande miljö, där rätt svar, upp med handen och raka led är den enda sanna melodin.Den stadiga marschen mot en grå framtid ….kulturlös, huvudlös, glädjelös men inte poänglös. Ja, kanske är det dit vi vill komma ? Bäst betyg i Europaklassen till vilket pris som helst.Men nej ! Dit vill icke jag. Så lätt att säga ett steg utanför men så svårt att göra innanför. Så svårt att hävda ett nytänkande i en institution som har överlevt sig själv i generationer. Jag skulle vilja vara revolutionär inom ett område i världen och det är i skovärlden. I byggbranschen talar man om friskt virke. Det är just vad vi har i skolan i form av barnen….men snart låter vi det murkna, ligga oanvänt eller felanvändas allt för länge och vi har förbrukat våra resurser bara på grund av viljan att likrikta. Varför vill vi likrikta ? För att vi inte har tid eller råd med vårat grundmaterial. Ju yngre färskare virke, desto mindre råd har vi. Mindre intresse att forska om små barn och lärande. Förskollärare ska inte längre ha möjlighet att gå vidare till forskning. Olika träslag är bra till olika slags byggen och bygger vi fel från början kan träslaget slå sig och bli obrukbart….så vi vänder på steken…..mer pengar och resurser till de yngre som både behöver mer uppmärksamhet och trygghet för att bli modiga och kunskapstörstande samhällsbyggare och inte avbrutna, avböjda, stickiga, krokiga, missförstådda, missanpassade redan från första dagen i skolan.Och tillbaka till mig. Vad har allt detta med mig att göra ?

Jo, jag sa för 35 år sedan att jag ville bli lärare för att jag ville göra om den till något bättre, inte för att jag ville föra den gamla traditionen vidare eftersom jag visste redan då vad jag fortfarande vet, att jag är inte byggd för att vara den sortens lärare. Det finns så oändligt många lärare som är så mycket bättre än jag på den konventionella lärarrollen. Inte konstigt att jag slutligen blev helt utmattad av att stånga mig blodig mot alla konventioner både inom och utom mig, särskilt när jag kände att det inte fungerade varken för mig eller barnen. Ett ständigt riktningslöst omkringrusande mot ett mål som var …? …Ja, i alla fall osynligt för mig och med en blodigt sönderstångad panna…..Men hindret….det högsta hindret, mina damer och herrar låg innanför den där pannan, eftersom jag aldrig vågade tro om mig själv att jag var kapabel att faktiskt ta mig över det, utan körde den rutinerat bekväma vägen strax bredvid som visade sig vara ödeläggande för hela mig…både kropp och själ, eftersom jag drev in mig själv i en depression där jag varken hittade mål eller mening eller väg ut.

Men nu ?

Jo, jag är på väg ut, om än lite trevande….

Fast med mitt ”jag” lite på distans utanför mig, önskar jag mig lycka till i fortsättningen, för det lär jag behöva !

För om jag fortsättningsvis ska jobba i skolan måste det vara inom ett ”nyskapande” område, för att kunna släppa alla tankar på att ”så här har vi alltid gjort”…eller ”så gör vi inte här” och så rinner lusten ur, och alla små tända stjärnögon slocknar. Finns det något sorgligare att se ? Nej, men det finns heller inget roligare än när stjärnögon tänds hos barn när de ser och förstår sammanhang, när de upplever det roliga i att lära sig och de gör de för sin egen skull och inte för att tillfredsställa någon annan.

Förresten…det finns väl inga lågstadielärare som har varit lika framgångsrika i att lära barn läsa som Magnus, Brasse och Eva ? Och vilka metoder använde de sig av ? Ja, för jag menar inte att alla lärare ska bli entertainers utan att de ska använda sig att rätt verktyg eller metoder.

Och då ser vi att några av de viktigaste verktygen är;

HUMOR, LEKFULLHET, MUSIK, BILD, ETT NYSKAPANDE FÖHÅLLNINGSSÄTT TILL SPRÅKET, KÄRLEKSFULLHET, BUSIGHET, ORDNING, KAOS.

Och när vi nu har verktygen….vad fattas….? Jo, vi har formen, men innehållet är ju mer omstritt. Utom just i fallet att lära sig läsa, fast när vi kan läsa…vad ska vi läsa ? Men som vanligt faller den viktigaste frågan bort i alla skoldebatter för att alla kortsynta faller redan på startlinjen. Faller redan i Ordning och Uppförande. Dom som var duktigast på det blev nog skolpolitiker och sen behövde de inte lära sig något mer. Framförallt behövde de inte tänka på vad som var viktigast att lära sig eftersom de lydde sin lärare till punkt och pricka och läste sina läxor som de skulle. Kopierade svar u böckerna och skrev kunskapsbaserade uppsatser utan litterära ambitioner, men rättstavade.

Ja, ni hör och ser…jag förbereder mig för uppåtstigande..inte i en luftballong utan i en  mödosam klättring uppför alla trappsteg som jag förut gått nerför. Men nu ser jag allt ur ett annat perspektiv, för jag har haft tiden på min sida. Jag har hunnit med mig själv och därmed har jag också fått lite hälsosam distans till mig själv som jag tror inte bara kommer mig själv tillgodo utan även dem jag kommer att jobba med och för i framtiden.

Ha det så länge…



l´air

 

Luft

Ett hål att täppa till

En luft att fylla ut

Vem vet var gränsen går

mellan dina  hål och mina luckor

Ett mellanrum i kosmos

att öka eller minska

Så litet men oändligt fyllt

av dig och mig

i undran och förväntan