Det har mer och mer gått upp för mig att jag är den äldsta kvinnliga medlemmen i min familj, med ett någorlunda bevarat minne. Min mamma som gick bort för ett år sedan, hade redan förlorat många minnen och min syster, som drabbades av en stroke för mindre än ett år sedan har inte heller kunnat återkalla alla sina minnen.
Det känns tomt att inte kunna dela gamla minnen med min syster. Att inte tillsammans kunna återskapa händelser i det förflutna. Min syster är 11 år äldre än jag så hennes minnen sträcker sig ännu längre tillbaka….Eller borde göra.
Jag har också bröder, och fastän de naturligtvis också har minnen, kan jag känna att vi systrar lägger tyngdpunkten på andra slags minnen. Vilka vi var och hur vi var, och min syster, liksom min mamma, hade språket i sin hand och kunde förmedla stämningar och känslor på ett sätt så att man kände igen sig. Jag har inte funderat på det förrän nu, när hon har förlorat den förmågan.
På något sätt känner jag ett ansvar att föra detta språk vidare – dessa stämningar och händelser präglade och genomlysta av min mamma och min syster. Jag är den jag är, tack vare mina kvinnliga förebilders berättelser om vår gemensamma historia och även det de har berättat om mig som liten.
Men eftersom jag inte har egna barn, stannar dessa berättelser hos mig. Det är kanske det sorgliga. Att inte kunna dela med någon annan på det sättet. Att inte föra vårt arv vidare. Arvet, som är berättelsen om oss.
Jag har ju som sagt bröder, och jag har syskonbarn, och de får förstås höra och har hört av sina föräldrar, men där ingår ju oftast inte min historia och mina delade upplevelser och erfarenheter som jag har med min syster. Det är alltså inte bara en länk inne i min systers hjärna som har brustit, det är en länk mellan oss och mellan oss och andra i vår omvärld.
Det går ett program på TV som handlar om ”hjärnan” och där framhålls hur livsviktig vår sociala förmåga är. Min systers sociala förmåga är stor och hon har blivit än mer känslosam och kärleksfull mot nära och kära, sedan stroken drabbade henne. Att kunna dra konsekvenser av hur andra människor beter sig måste vara svårt om hon inte minns vad de har gjort tidigare. Hon kan absolut avgöra vilka som har goda avsikter i stunden, och inte, men om hon sen inte minns…
Utan minne kan vi klara oss så länge våra anhöriga minns vilka vi är och har varit och vad vi en gång ville göra med våra liv. Min syster har en man och två barn och fyra barnbarn som minns henne som den hon var. Barnbarnen kan föra hennes minnen och tankar vidare.
Om man nu alls vill sätta spår efter sig där man går fram borde man alltså föra sina tankar och idéer vidare till vänner och anhöriga som värdesätter att man finns. Men frågan är vad dessa sedan minns…? Om de minns något överhuvudtaget?
Är det i själva verket det som skrämmer mig – att minnet av mig ska falla i glömska?
Eller är det att jag själv ska glömma vem jag är och vem jag ville vara? Vad som var viktigt för mig och hur jag uppfattades av andra?
Men det som tröstar mig är att minnet av min dementa mamma på äldreboendet var gott. Hennes vårdare talade alla om hur snäll och positiv hon var mot alla trots att hon inte mindes vilka de var. Hon gav dem mycket positiv energi in i det sista. Att en människa kan vara god utan att vara minnesgod, är en tröst och ger mig hopp om att ändå leva ett gott liv, även utan minne… 💕
moi voilá 