Ute

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi står ut – e

verkar  huvudlöst men ändå

Utanför inomhus -utomhus…..

…i kyla och mörker….

stå kvar tills det vänder….

Kanske det händer..

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kvarnen

 DSC00695

I kvarnen mals tankar ner
om och om igen
ett strå som sträcker ut bryts ner…

Bild086

…men sticker upp igen
i en ständigt idisslade rörelse
kommer tillbaka och försvinner…

i skilda fåror….

 

vila knäna med fötterna på fotpallen....

Vi nyser av dammet
Ingen kropp får svar

 

IMG_9509

Inget stopp på hjulet
Stenens tunga gång

IMG_3202

 

Lämna en kommentar

Filed under avstickare, hjärna, kropp, kvarn, tänka

Isfläckar

Vintriga isfläckar och förrädisk snö

DSC00246

Hala skor och allting rasar

DSC00558

 

Ibland får man fäste med en klump i halsen

img_0788

 

Finns en riskfri utväg eller bara små nålstick av hopp?

IMG_5295

Lämna en kommentar

Filed under isfläckar, känslighet, känslor, språk, ut

Ett hål i mörkret…

 

2013-11-17 15.23.50

 

Där  är det – ett luftrum med andningsintervaller!

Ett hål i mörkret dit inga aliens kan komma

 

2013-11-17 16.20.28

Men det är lång väg dit…

Främlingar möter på vägen…

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Inte lika mörkt

Ett ljus..

Ord möter ord  och bildar meningar med efterklang…

Det blänker till

Kanske du lyssnar…

DSC01002

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Där jag är, eller inte…

De står frånvända
De har ansikten som inte syns
De har ord som inte hörs
De är inte till för mig

Bakom mig känner jag
De vänliga orden
De kloka tankarna
De glada skratten hörs
Att lita på….
och jag vänder mig om… du ska inte tro att mitt öga är torrt…

Där är jag när jag är
Bortvänd från dem där jag inte är

Där finns jag…

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

fatigué

Värk, värk, värk – ont, ont, ont – trött, trött, trött!

Så… nu har den värsta gnällvärken gått över. Dessvärre kommer nya krämpor att gnälla över, som från ingenstans.

Jag känner mig inte helt nöjd med min situation så länge någon kroppsdel protesterar mot gällande förhållanden. Gilla läget, brukar jag tänka, men när nu knät skriker för varje steg vet jag inte hur jag ska gilla läget.  En strålande dag som denna – 1:a maj – då man vill ut och känna det ljumma vinddraget mot sin kind, ta en vårpromenad, le mot övrig mänsklighet, då får jag återigen känna smärtan. Den som avvek i höstas när jag hade vilat bort min muskelbristning i två veckor. I alla fall smärtorna efter den. Men knät har inte varit riktigt nöjt sen dess, men har ändå varit ganska resonabelt. Och när jag för två veckor sedan började cykla till jobbet, kändes det ännu bättre. Det kändes ingenting så länge jag cyklade, och bara lite ömt när jag hade avslutat cyklingen. Men så hände det igen igår: När jag reste mig ur min skönhetssömn igår morse tog värken i igen. Kunde knappt ta mig några få meter till badrummet. Och då kände jag av hopplösheten….en liten gnagande oro…..ska jag bli sån? En med krämpor? En som klagar och gnäller så att ingen till sist orkar lyssna på mig? Jag vet hur det är. Ingen orkar lyssna på en gnällspik. Och ändå vet jag inte vart jag ska ta vägen med all ylande smärta. Det värsta är väl att även om jag får klaga hos någon kär anhörig så går det ändå inte över. Dessutom blir en ny liten krämpa som ett ytterligare skavsår ovanpå de andra, visserligen övergående, men som jag ändå har i friskt minne. När jag precis har tänkt att jag kan gå vidare, fastnar jag rent bokstavligt vid utgångspunkten igen när någon ny krämpa tar vid – eller hosta – eller huvudvärk. Jag har inte riktigt någon motståndskraft just nu känner jag. Jag är besviken på mig själv att jag inte har kunnat förvalta min tid under det här året på bästa sätt. Som om mina drömmar och förhoppningar har slunkit ut
och ner mellan mina fingrar. Det är inte ett förlorat år – långt ifrån – men, när jag äntligen skulle ha fått tid och möjlighet till mina egna projekt kommer smärtorna och den stora tröttheten i vägen. Nu kan jag inte längre skylla på rådande förhållanden för nu har jag haft ett perfekt schema på jobbet och har fått ägna mig åt det jag är bra på där. Nu har det bara varit upp till mig…..

Åååå, så lite jag vill skylla på annat och så mycket jag verkligen hade velat färdigställa något som åtminstone liknar det projekt jag en gång har påbörjat. Det var ju detta år som själva koreografin/rörelsen till taktartslåtarna skulle komma till. Jag skulle nöta på dem och kanske hinna lära de barn som jag har haft, några av danserna – men inget av detta har blivit av. Fast min ambition har ändå varit att på det ena eller andra viset jobba med projektet, så visst ska jag också vara snäll och plock fram min ”försvarsadvokat” och erkänna att många bra saker har blivit gjorda även i år såväl praktiskt som i teorin. Några nytillkomna bärande idéer har också kommit till, utan vilka projektet inte skulle kunna komma vidare överhuvudtaget.

Och HD rycker ut: Hur många bra idéer du än kan kläcka, så räcker varken du eller projektet till. Vem skulle vilja bry sig? Det här fina idén kommer att vara överspelad när du väl är klar med allt och då är även du helt färdig för soptippen. Vem kommer att vilja lyssna till en pensionsfärdig rytmikpedagog utan andra resurser än sin gamla skraltiga kropp och ett minne i dalande. Hur ska du kunna vara ”resande i rörelse” när du knappt kan gå från sovrum till badrum? Och de ekonomiska resurserna ska vi inte tala om…Erkänn att du är slut, innan du blir patetisk!

Ja, jag vet, kära, bästa Högsta Domstol, att jag redan är slut 3 år innan jag enligt ”planen” skulle sjösätta hela verket, men trots det har jag svårt att ge upp tankarna på detta när jag nu har kommit till mer än hälften av arbetet. Jag kan inte bara sänka skeppet innan jag har börjat hissa segel. Det kan hända att det går åt pepparn och inget blir av, men det får tiden utvisa. Jag får gå till botten med vimpeln i topp, hellre. Och knän och annat trassel får väl kureras. Tröttheten kan ge med sig när allt annat blir bättre. Jag måste tro på mig eftersom jag inte kan begära av någon annan att göra det. Men det kostar på….att tro på mig, menar jag. Kanske därför den oändliga tröttheten rasar över mig så mycket oftare nuförtiden? Eller för att livet har så mycket annat med sig i bagaget? Sedan min pappa dog har det gått drygt ett år och sedan mamma fick komma till ett äldreboende i somras, har jag spänningen släppt och kanske har jag slappnat av. Inte längre behöver jag ansvara för att mamma har det bra (tillsammans med syskonen) eller att pappa inte skulle känna sig så övergiven. Mamma hjälpte ju honom så gott hon kunde på slutet, men pga av sin tilltagande demens, förmådde hon förstås inte, och pappa blev väldigt trött på att förklara och påminna henne om hur det var, samtidigt som han var beroende av hennes goda syn och yngre kropp.
Det är inte lätt för äldre par att ta hand om varann, men det är heller inte lätt för deras barn att ta hand om dem och därför kändes det så otroligt skönt när det så småningom började fungera så bra för mamma på hennes boende. Personalen var/är fantastisk och hon får stimulans och sällskap. Hon har aldrig velat vara ensam (som det ensambarn hon var) och så icke nu heller. Och hon slipper! Så skönt…Och vi kan dra en lättnadens suck.

Då kan man tro att orken ska räcka till annat, men så fungerar tydligen inte människor. I alla fall inte jag. Förr i världen sov jag bara på eftermiddagar när jag var sjuk. Nuförtiden kan jag nästan inte sätta mig med en bok eller min laptop utan att ögonlocken faller ner.
Så trött, så trött…..men nu hoppas jag ju på mitt sommarlov. Att krafterna ska komma tillbaka, att alla kroppsdelar som har  blivit slitna ska repareras och därmed ska min lust och kraft återvända, men det kan ta tid. Och mitt sommarlov kan ge mig god och nyttig tid. Bara jag slipper ha ont….Bara jag kan gå….Bara jag slipper gnälla -Snälla, låt mig slippa?!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized