Simple

Att göra allt enkelt utan att göra det tråkigt. Att skala av och skala ner utan att förenkla för mycket. Att se sammanhangen så tydligt att andra gör det också. Att förtydliga utan att skriva folk på näsan. Att göra saker spännande utan att det blir konstruerat.

Hur gör man ?

Jag jobbar i skallen med mitt projekt. Skriver ner långa haranger och verser som stöd för minnet och ingångsport till mitt nya projekt. Jag spelar in ett grundkomp och läser upp min text, helt utan att sålla, för en ung nätvän, som brukar ge mig god feedback, men hon säger bara: ”Du är galen” !

He ! Hon har rätt. *asg*

Jag har en tendens att göra för mycket. Skriva för långt och göra enkla saker svåra, istället för tvärtom. Så nog är det en utmaning alltid, detta jag har föresatt mig. Fast det sporrar mig snarare än trycker ner mig. Och jag visste nog vad jag gjorde när jag valde att läsa upp det för den unga vännen. För nu gäller bara ärlig feedback. Jag kan inte lyckas med för mycket ”välvilja” och allmän vänlighet. Det måste vara klara papper och utan reservationer. Jag vet ju att jag måste ha ett toppenmaterial om jag någonsin ska kunna gå vidare med det.

Och mitt största problem är nog inte att jag har för få idéer utan alltför många. Så det jag tänkte att jag skulle göra på ett år kommer att ta säkert minst två år, innan hela ”kittet” är färdigproducerat. Så vet någon något lämpligt stipenium man kan söka, så kom gärna fram med det ! 😉

Och än så länge ska jag ju heller inte stressa mig själv med alltför vidlyftiga företag. Bara inne i min första arbetsträningsfas än så länge. Och eftersom mitt arbete på ett sätt har anknytning till mitt eget projekt, vill jag heller inte tappa fokus på det. Bara ge det ett lite annat upplägg. Men som sagt….jag måste nog hej, jag måste hej, jag måste hejda mig en aning innan jag blir galen på riktigt.

Hoppas bara det inte är för sent redan ! :-0 

moi – ou est-elle ?

 

Och på den tredje dagen i arbetslivet undrade jag vart hon tog vägen. Den nya ”moi” som kunde säga ifrån och känna in och känna sig för. Hade jag åter fastnat i ett stressmönster. Gett mig själv en för stor uppgift som jag var tvungen att fullfölja, för att jag hade sagt det. En liten avgränsad uppgift bara, men den måste ändå fullföljas. En liten osäkerhet om hur jag ska fullfölja den. Kommer jag att hinna på den tid som är kvar ? Jag tyckte själv att det var en strålande idé men ju mer jag funderar på det…. Var det verkligen genomtänkt ? ”Samtalsstödjaren” och ”Läkaren” tyckte det var bra. Jag tyckte det var bra. Först. Och mina kolleger tyckte det var bra. Men så faller jag undan lite, igen.

Packar mina saker på morgonen, och fast jag inte har en tid att passa blir jag stressad. Svetten lackar. Cykelkorgen är proppfull, i mitt projekt ingår att jag ska ha min bärbara dator med mig…..och regnbyxor, almanacka, kamera….nåt jag glömt ?….sist glömde jag jobbnycklarna… och jag är tvungen att byta tröja efter 5 minuter för den är näst intill sjöblöt av allt svettigt stuvande. Så jag lugnar ner mig. ”Jag har inte bråttom. Det är bara jag som har gett mig uppgiften, inte min arbetsgivare, inte försäkringskassan, det bara bara jag som bestämmer om och hur det ska bli färdigt och när. Byter tröja och så iväg. Allt känns tungt. Cyklandet som gick lätt som en plätt dagen innan, liksom mitt självpåtagna uppdrag.

Att träffa vissa kollegor som jag inte träffat tidigare, som började prata höstplaner och planeringar och organisationer. Stressande i mitt huvud, fast det inte syntes utåt som vanligt. Hann inte med så mycket som jag hade tänkt mig. Varför stressa ? Enda gången jag märkte att jag hade ändrat mig rejält var när jag inte hittade ett usb-minne (så symboliskt) som jag glömde förra gången (tror jag ?), så blev jag inte vansinnig och arg på mig själv. Tänkte bara att det antingen var borta och jag fick köpa ett nytt, eller så kommer det fram när man minst anar det ! Jag straffade inte mig själv för min glömska. Alltid  något. Jag och försvarsadvokaten förhöll oss rätt lugna då.

Och så coolade jag ner mig ytterligare och lät bara saker ske. Gjorde så mycket jag hann. Pratade med de andra och var lite mer social än förra gången.

Men ändå känns det lite som om hon har flutit undan lite, hon den inåtkännande, reflekterande, som hade alla svar på sina problem hemma i soffan. I stridens hetta var inte den kunskapen eller vetskapen så mycket värd längre. Jo, lite…. Men plötsligt började jag höra domarens förmanande röst igen. Du borde göra si, inte så… du kommer inte att klara det här….du har nog valt fel taktik inför framtiden i alla fall.

Jag tror att jag känner att folk har synpunkter fast de inte har det. Eller så har de faktiskt uttalade synpunkter som jag inte tänkt på att ta ställning till och jag blir stressad av det. I all välmening framsagda.

Allt för min skull…..men ”HALLÅ !!!” vill jag ropa.

Kom fram, ”moi” och säg hur jag ska säga, hur jag ska känna ! Varför ligger du där och skvalpar i vattenbrynet och grumlar och mumlar ? Varför ger du dig inte till känna nu när jag bäst behöver dig ?

”Moi” ! Var är hon ?