Isfläckar

Vintriga isfläckar och förrädisk snö

Hala skor och allting rasar

 

Ibland får man fäste med en klump i halsen

 

Finns en riskfri utväg eller bara små nålstick av hopp?

en plain air

Absolut sista fredagen som heltidssjukskriven sedan sista januari. Sedan kommer det ju bli en långsam upptrappning i arbetstid för mig och första tiden handlar det ju bara om 4 timmar i veckan utspridda på två dagar, men ja…det är en bra början. Jag behöver komma in i rutiner, framförallt på morgonen. Jag har ju inga problem med att vakna på morgonen men det där med att komma iväg i tid. Suck. Det blir bara svårare och svårare och naturligtvis ännu svårare har det blivit senaste halvåret. Fast jag bara ska gå och handla så irrar jag runt och letar efter mina glasögon, min väska….fast jag nyss har lagt fram grejerna är de *poof* borta. Och svetten bryter fram, vid blotta tanken på att jag sen ska ha en tid att passa igen.

Så jag tänkte imorse att jag skulle börja träna på att komma iväg, packa mina saker….jo för jag har planerat hela veckan att jag skulle ta mig en tur runt södermalm med cykel, ta med mig lite kaffe, tidningar och datorn, eftersom jag ju ändå har mobilt modem. Och så mp3-spelaren. Har lagt in ny musik som jag vill höra. Men…hade ju glömt ladda småbatterier till den lilla manicken. Fast jag har en laddare som  som gör det extremt fort….en med fläkt 😉 tänk vad allt man kan komma på för att spara tid. Och…egentligen var det väl då jag kom på att jag skulle göra slag i saken och faktiskt göra en utflykt. Så kaffe på, och värma mjölk och leta upp det mobila modemet, medan batterierna laddades…men…jag såg inte riktigt hur de skulle sitta och jag skulle hämta glasögonen som låg…..? Jo, där jag la dom, förmodligen…men ? Efter lite virrande hittade jag dem och då….var batterierna borta !!! Jag hade dom ju nyss….Då kom jag på att jag skulle ta av mig jackan, för plötsligt var jag genomvarm.  Hur sjutton ska jag kunna jobba, tänkte jag, när jag  fortfarande är så virrig.

Nå hur som helst. Det här är ju bara övning, tänkte jag. ”Jag har ingen tid att passa just idag”. ”Det här gör du ju bara för din egen skull”, inbillade jag mig. Och då hittade jag ju genast batterierna som rullat in under en tidning. Och sen lyckades jag faktiskt ta mig iväg på min lilla utflykt. Och inget hade jag glömt !

Och det bästa är att när man kommer ut i luften är allt så svalt utan att vara kallt. Det fläktar kring öronen och solen skiner. Utomhus är luften lätt att andas, speciellt nere vid vattnet där jag intar mitt nybryggda kaffe, lyssnar på musik, läser lite tidning och försöker kolla om jag har fått några mail på datorn. Jag kan säga att det var ju det svåraste, speciellt vad det gällde att hitta den lilla pekaren på skärmen…snacka om att irra runt (*asg*)….fast det berodde ju inte på tekniken utan på att det var för ljust, förstås. Det visste jag ju…men vad gjorde väl det ? Jag var ju utomhus…behövde inte känna någon press att gå ut för att unyttja det fina vädret. Det var redan klart. Utomhus verkar alla bekymmer små och all stress som bortblåst. Och jag förundras över att jag inte har kommit iväg på sådana här utflykter tidigare. Visst har jag promenerat, men det har nästan bara blivit den närmsta rundan. Och vissa dagar har jag inte ens förmått mig till det.

Det verkar ju lite ”sjukt” egentligen, med tanke på hur lång tid jag har haft på mig…..

Hmmm…ja, det var ju just det…”lite sjukt, var ordet, sa Bull”.

Så cyklade jag vidare så att jag var på Medborgarplatsen vid lunchtid och intog en falaffel och victoriaplommon till efterrätt.

En toppendag.

Övning ger färdighet………

retourner

Dags att vända – inte kappan efter vinden – utan vända om, efter att ha försökt vända ut och in på mig och min omgivning i 5 månader. Efter ett tjatigt men kanske nödvändigt nedstigande i ”mitt själv”, hela tiden undrande vad det egentligen består av, är det dags att vända om och åter upp i ljuset. Vilket säkert inte hindrar en parallell rörelse vid sidan om, i skuggan av den kropp och själ som är min. I helgen läste jag en intressant artikel i DN:s vetenskapsdel om att man har kunnat placera människans ”jag” eller ”själv” utanför kroppen. Man har lyckats såtillvida att en försöksperson har kunnat se sig själv utifrån. En ganska häftig gränsöverskridning, som också människor som har varit nära döden har vittnat om -hur de har befunnit sig uppe under taket och har bevittnat vad som sker i rummet fast de synbarligen inte har någon kontakt med omvärlden. Och döden är förstås det häftigaste gränsöverskridandet av alla. Och mest skrämmande. Men det finns ju en tröst i det att man faktiskt helt vetenskapligt har lyckats plocka ut människors själ utanför deras kroppar. Själavandring ligger alltså inte så långt borta som man skulle kunna tro.

Å andra sidan…kropp och själ hänger ihop eftersom man kan se spår av själen i människans kroppsspråk, liksom motsatsen. Om man går med högburet huvud och rak rygg blir man bemött på annat sätt och man får en annan självbild som ytterligare förstärker den stolta hållningen.Nu var det inte riktigt detta jag hade tänkt fördjupa mig i, i denna ”dagens epistel”, utan min eget uppåtstigande ur mig själv och därmed in i en nygammal vardag. Om en vecka börjar jag arbetsträna på riktigt. I en lugn takt men ändå med sikte på arbete framemot våren och jag har en känsla av att jag kommer att kunna komma igen i arbetslivet i någon form när den här tremånadersperioden är över. Jag tror att den här våren som varit och den höst som kommer har inneburit ett livsnödvändigt helande för mig, på det sättet att jag har respekterat mig själv fullt ut för första gången i mitt liv, kanske. Jag har satt mig under lupp och studerat mig som om jag vore någon annan och också nått vissa insikter som innebär att jag nog kan komma vidare. Och jag vet nu att det är mig själv jag vill komma vidare med, utvecklas med och glädjas med. Inte någon uppdiktad delvis upphaussad, delvis nedtryckt (av mig själv) ”moivoila”, som odlar myten om sin egen förträfflighet i vissa avseenden och tillkortakommanden inom andra områden. Att gå igång på ”drogen” att bli sedd för något jag presterat, men som ändå inte är jag, vilket ju är så lätt hänt på ett arbete som trots att det är ett arbete med människor, är så resultatinriktat, så prestationsfixerat. Jag talar om skolan. Och visst är det bra att ställa krav på sig själv och varann, men frågan är vilka krav. Det vet man ju inte förrän man vet vart man vill komma. Om man vill att svenska barn ska ha bäst poäng i Europa så är ju det lustigt att man inte vet egentligen vad man vill att de ska kunna. Innehållet i skolpaketet behöver aldrig redovisas, bara poängen…att ligga först…med vilka kunskaper som helst. Och matematik är förstås ”viktigast”, för kunskapen där är lättast att mäta på bredden och tvären.

Men om man följer med i forskningen vet man ju att kombinationen av kaos och ordning främjar hjärnans kapacitet. Människor i en miljö fylld av både kaos och ordning blir mer kreativa och nytänkande. Kanske inte alltid så ordentliga dock. Albert Einstein lär ha blivit utkörd ur skolsalen för att  han satt och tänkte på annat…pysslade med egna projekt som för den ordentlige läraren tycktes helt befängda, och alltså inte hörde hemma i skolan. Ordning och reda är nog bra till en viss gräns men ….risken finns att ordningen kapar topparna på landets begåvningsresurser och likriktar den mer normalbegåvade befolkning i en petimeterinriktad kunskapsbegränsad kopieringsbefrämjande miljö, där rätt svar, upp med handen och raka led är den enda sanna melodin.Den stadiga marschen mot en grå framtid ….kulturlös, huvudlös, glädjelös men inte poänglös. Ja, kanske är det dit vi vill komma ? Bäst betyg i Europaklassen till vilket pris som helst.Men nej ! Dit vill icke jag. Så lätt att säga ett steg utanför men så svårt att göra innanför. Så svårt att hävda ett nytänkande i en institution som har överlevt sig själv i generationer. Jag skulle vilja vara revolutionär inom ett område i världen och det är i skovärlden. I byggbranschen talar man om friskt virke. Det är just vad vi har i skolan i form av barnen….men snart låter vi det murkna, ligga oanvänt eller felanvändas allt för länge och vi har förbrukat våra resurser bara på grund av viljan att likrikta. Varför vill vi likrikta ? För att vi inte har tid eller råd med vårat grundmaterial. Ju yngre färskare virke, desto mindre råd har vi. Mindre intresse att forska om små barn och lärande. Förskollärare ska inte längre ha möjlighet att gå vidare till forskning. Olika träslag är bra till olika slags byggen och bygger vi fel från början kan träslaget slå sig och bli obrukbart….så vi vänder på steken…..mer pengar och resurser till de yngre som både behöver mer uppmärksamhet och trygghet för att bli modiga och kunskapstörstande samhällsbyggare och inte avbrutna, avböjda, stickiga, krokiga, missförstådda, missanpassade redan från första dagen i skolan.Och tillbaka till mig. Vad har allt detta med mig att göra ?

Jo, jag sa för 35 år sedan att jag ville bli lärare för att jag ville göra om den till något bättre, inte för att jag ville föra den gamla traditionen vidare eftersom jag visste redan då vad jag fortfarande vet, att jag är inte byggd för att vara den sortens lärare. Det finns så oändligt många lärare som är så mycket bättre än jag på den konventionella lärarrollen. Inte konstigt att jag slutligen blev helt utmattad av att stånga mig blodig mot alla konventioner både inom och utom mig, särskilt när jag kände att det inte fungerade varken för mig eller barnen. Ett ständigt riktningslöst omkringrusande mot ett mål som var …? …Ja, i alla fall osynligt för mig och med en blodigt sönderstångad panna…..Men hindret….det högsta hindret, mina damer och herrar låg innanför den där pannan, eftersom jag aldrig vågade tro om mig själv att jag var kapabel att faktiskt ta mig över det, utan körde den rutinerat bekväma vägen strax bredvid som visade sig vara ödeläggande för hela mig…både kropp och själ, eftersom jag drev in mig själv i en depression där jag varken hittade mål eller mening eller väg ut.

Men nu ?

Jo, jag är på väg ut, om än lite trevande….

Fast med mitt ”jag” lite på distans utanför mig, önskar jag mig lycka till i fortsättningen, för det lär jag behöva !

För om jag fortsättningsvis ska jobba i skolan måste det vara inom ett ”nyskapande” område, för att kunna släppa alla tankar på att ”så här har vi alltid gjort”…eller ”så gör vi inte här” och så rinner lusten ur, och alla små tända stjärnögon slocknar. Finns det något sorgligare att se ? Nej, men det finns heller inget roligare än när stjärnögon tänds hos barn när de ser och förstår sammanhang, när de upplever det roliga i att lära sig och de gör de för sin egen skull och inte för att tillfredsställa någon annan.

Förresten…det finns väl inga lågstadielärare som har varit lika framgångsrika i att lära barn läsa som Magnus, Brasse och Eva ? Och vilka metoder använde de sig av ? Ja, för jag menar inte att alla lärare ska bli entertainers utan att de ska använda sig att rätt verktyg eller metoder.

Och då ser vi att några av de viktigaste verktygen är;

HUMOR, LEKFULLHET, MUSIK, BILD, ETT NYSKAPANDE FÖHÅLLNINGSSÄTT TILL SPRÅKET, KÄRLEKSFULLHET, BUSIGHET, ORDNING, KAOS.

Och när vi nu har verktygen….vad fattas….? Jo, vi har formen, men innehållet är ju mer omstritt. Utom just i fallet att lära sig läsa, fast när vi kan läsa…vad ska vi läsa ? Men som vanligt faller den viktigaste frågan bort i alla skoldebatter för att alla kortsynta faller redan på startlinjen. Faller redan i Ordning och Uppförande. Dom som var duktigast på det blev nog skolpolitiker och sen behövde de inte lära sig något mer. Framförallt behövde de inte tänka på vad som var viktigast att lära sig eftersom de lydde sin lärare till punkt och pricka och läste sina läxor som de skulle. Kopierade svar u böckerna och skrev kunskapsbaserade uppsatser utan litterära ambitioner, men rättstavade.

Ja, ni hör och ser…jag förbereder mig för uppåtstigande..inte i en luftballong utan i en  mödosam klättring uppför alla trappsteg som jag förut gått nerför. Men nu ser jag allt ur ett annat perspektiv, för jag har haft tiden på min sida. Jag har hunnit med mig själv och därmed har jag också fått lite hälsosam distans till mig själv som jag tror inte bara kommer mig själv tillgodo utan även dem jag kommer att jobba med och för i framtiden.

Ha det så länge…



au dehors

Och kommer det någonsin ut något om det inte provoceras till det. Ja, förr eller senare, men vi måste vänta. Det beror på i vilken form vi vill syna det. Ett raseriutbrott kommer naturligtvis snabbare än en sakta smygande depression.

Kommer det tårar kan det stå för mycket. Då får vi nog veta svaret först efter ett bra tag.

Men kommer skratt behöver det inte betyda absolut glädje. Det kan också vara förvirrad frustration eller uppgivenhet. Fast visst är glädje att föredra. Om det inte bara är det, för då kan vi ju börja bli misstänksamma. Vad är det som ska döljas i så fall ?

Men kommer ett stycke liv upp är det ju bara att glädjas. Ett liv fyllt av det mesta.

Och varför säger vi vi ? För vi, ”moivoila” har inte släppt greppet om domaren och försvarsadvokaten än. Eller så har de inte släppt greppet om mig.

Vi får se !